När tekniken byttes mot social samvaro

Det har gått ganska lång tid nu sen jag lovade mig själv att börja fotografera igen. Det går trögt och motivationen infinner sig inte, utom under stunder som är för korta för att jag ska lyckas behålla fokus och prestera något vettigt. Nästan alltihop kan jag skylla på att jag cyklar istället. Fotointresset har bytts ut mot samma galenskap fast inom ett annat ämne, och precis som när jag fotade nästan varje dag så gör jag detsamma med cyklingen. 

Det är lustigt hur två såpass olika hobbyer kan drivas av samma sak, nämligen fascinationen inför det tekniska. När jag fotograferade som mest så köpte och och sålde kameror och objektiv som en tokstolle, mest hela tiden. Jag har dock aldrig tyckt att det kommit ivägen för mitt kreativa skapande, utom vid de tillfällen då jag haft så mycket utrustning att jag helt enkelt inte kunnat välja vad jag ska använda. 
Med cyklingen är det inte riktigt samma sak. Visst, jag har fyra cyklar och meckar med dem och byter prylar ganska friskt, men den där strävan efter det perfekta har ebbat ut. Det kanske den hade gjort om jag varit kvar i fototräsket också och ett litet bevis på det är att jag nu mest fotar med en kompaktkamera. Kanske är det nån slags inre mognad som infunnit sig. Ett tillstånd där jag inser att oavsett hur mycket jag gräver ner mig i tekniken så sitter det mesta ändå inom mig själv.  

---------------------

De senaste inläggen har jag ägnat åt att beskriva min passion för minimalistiska bilder, så jag fortsätter där innan vi går in på cyklingen.

Pizzerian i Trosa – Sony RX100 III

Ibland blinkar radarn i mitt huvud för fullt och då går det bara inte att låta bli att ta en bild. Här råkade jag ha kompakten med, men en mobilkamera hade nog funkat skapligt. Bildkvaliteten är av underordnad betydelse. Det är nog den insikten som gjort att jag ytterst sällan släpar med mig systemkameran. 

Nacka IP – Sony a7 med Zeiss 35/2 Loxia

Men när jag väl gör det så känner jag faktiskt oftare frustration än tillfredsställelse. Kompakten må ha sina begränsningar och är fipplig till tusen, men den sabla a7:ans tjocka sensorfilter ställer till med så mycket problem att jag ibland överväger att skicka den i soporna. Att ta nattbilder i stadsmiljö är bara att glömma om man inte är jätteförtjust i flares från helvetet runt varenda lampa i bild. I stort sett alla gamla manuella Nikkor jag äger presterar därtill sämre än de gjorde på den idag antika Nikon D700 som var min huvudkamera under många år. 
Det finns dock bot för detta. Man kan skicka kameran till Kolari som byter filterkakan till en mycket tunnare, så att även vidvinkliga gluggar för Leica M-systemet ger bra prestanda. Men är det värt det när man som jag är rätt less på kameran i största allmänhet? Tveksamt.

Nä, nu skiter vi i det här och snackar cyklar istället! 

---------------------

Min huvudcykel är en kanadensisk skapelse; en Banshee Phantom. Jag köpte den osedd i oktober förra året, efter att ha grävt ner mig totalt i teorin bakom olika geomtrier och komponenter. Och jag måste säga att det blev helt rätt då jag fortfarande ett år senare inte ens har funderat på att byta cykel. Ska jag jämföra med kameror så är den ungefär som en Hasselblad 500. Lite retro i sin yxighet och hela designen handlar endast om funktion. Inget bjäfs, bara snygga linjer, som visserligen kan ge viss bling-faktor även om det inte är tanken. Och vem kan inte gilla sånt? Prylar som är snygga för att de är bra på det de ska göra snarare än att någon modemedveten designer utformat dem, tilltalar i alla fall mig.

Banshee Phantom vid Strålsjön – Sony RX100 III
 

För den icke cykelinsatta blir det svårt att förklara skillnaden mellan olika hojar på ett begripligt sätt, men man kan sammanfatta min som låg och aggressiv. Hjulen är stora, gaffelvinkeln flack och tyngdpunkten är låg. Lite som en Paris-Dakar-bil om det säger er något. Den är inte bäst på något, men mår riktigt bra av att köras fort och hårt över knölig terräng.

Det enda jag ändrat på cykeln under det gångna året är att bygga mig ett par styvare hjul, och det var minst sagt lärorikt.

Nextie kolfiberfälgar och Hope-nav – Sony RX100 III

Många cykeltillverkare är fortfarande fast i 90-talets tänk om att lägsta möjliga vikt är en referens att sträva efter. Det är lätt att falla i den fällan. Därför är nästan alla skogscyklar som säljs utrustade med fånigt smala fälgar som kräver att man kör med betydligt högre däckstryck än önskvärt. Sänker man trycket så viker sig däcken och hela cykeln känns som en gummisnodd. Därför valde jag ett par tokbreda fälgar (35 mm innerbredd), och när andra som väger lika mycket som jag och cyklar ungefär lika hårt (eller mjukt beroende på vem man frågar) kör med 1,8 bar i däcken, så kan jag istället hålla 0,9 bar utan bekymmer. 

Som ni märker så har mitt intresse för speciella objektivkonstruktioner bytts ut mot dito hos cykelkomponenter. Det är underbart att få gräva ner sig i ett nytt ämne och försöka lära sig så mycket som möjligt. Men det bästa med skogscyklingen är ändå den fantastiska gemenskapen mellan de människor som utövar hobbyn. Något som jag aldrig kände när jag fotade.

Andhämtning efter stigen Corona – Sony RX100 III

Engagerar man sig i skogscykling så finner man nya vänner mest hela tiden. Jag kan inte påstå att jag är blyg, men lite inbunden har jag nog alltid varit. Jag trivs ensam och håller mig gärna för mig själv. Just därför har cyklingens sociala umgänge kommit som en välkommen chock. Med ytterst få undantag är skogscyklister vänliga, omtänksamma, prestigelösa och allmänt hyvens.

Punkalagning på Bogesund – Sony RX100 III
 

I början var jag lite nervös och orolig när jag skulle delta i en gruppcykling eftersom jag inte visste om jag skulle orka hålla samma tempo eller vara tillräckligt duktig. Det visade sig raskt att det inte spelar nån som helst roll. De som är snabba väntar snällt, och uppmuntrande tillrop ljuder när terrängen blir svår och eventuella nybörjare börjar tveka. 

Jag är helt fascinerad över den välvilja, uppsluppenhet och avsaknad av prestige som genomsyrar den luddiga och oorganiserade rörelse som kan kallas stigcykling. Ta vad du har och häng med!

Sensommarbad i Källtorpssjön efter skogscykling – Sony RX100 III

Många av kontakterna man skapar skulle kunna ses som ytliga eftersom man bara träffas när man cyklar, men det brukar finnas ett stort mått av tillit ändå. Man lånar prylar av folk som man bara träffat nån enstaka gång och får eller ger skjuts utan tanke på gengäld. Alla hjälper verkligen alla i den mån de kan.

Magnus bjuder Christian på skogskaffe – Sony RX100 III

Jag avslutar det här inlägget med en uppmaning: Om du nånsin tyckt att det vore skoj att cykla i skogen, så tveka inte. Håller du till i Stockholmstrakten så kan jag varmt rekommendera facebook-gruppen ”Vi som cyklar MTB i Stockholm” där det finns massor av gruppcyklingar att hänga med på. En ny värld kommer öppna sig och du kommer förmodligen älska det. 

Vi ses!