Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

X

Månader har nu gått utan att jag ens funderat på att ta fram systemkameran. Och tyvärr beror det inte mest på att jag använt kompakten istället – även om den blivit en fullgod ersättare – utan för att hela livet ändrats till ett som inte kräver att jag fotograferar. 

Kan något liv kräva att man fotograferar? Ja, mitt liv gjorde det under några år. Nästan all min fritid kretsade kring foto för inte så länge sedan.  Med en blandning av självpåtaget tvång och lika delar entusiasm inför både bild och teknik, fotade jag i stort sett varje dag. Det fyllde hela min fritid, tillfredsställde mina behov av att gräva ner sig i något tekniskt, samt gav mig utlopp för kreativitet. 
Men så  är det inte längre. Jag har gått vidare och hittat andra intressen. Foto och estetik kommer jag dock nog alltid att brinna för. 

-----------------

Efter en lugn vecka i mina föräldrars hus, där jag agerat kattvakt då de varit bortresta, kom jag i eftermiddags hem. Utsvulten. Inte för att magen var tom, utan för att jag varken rört på mig fysiskt eller gjort något skapande alls. Ångesten kom krypande, men så letade jag upp den sen länge orörda systemkameran och gick ut.

Cykelvrak – Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Känslan av befrielse var enorm. Varför hade jag väntat så länge? Kanske för att jag inte varit tillräckligt svulten tidigare. Jag har kanske haft det lite för bra, med andra, vettiga saker som tagit upp min tid.
Men nu var jag alltså här i ett sista, grått töcken av en dag som gick mot sitt slut. Och jag njöt verkligen. Allt trillade på plats mer eller mindre direkt. 

Nacka gymnasium – f/2,5


Precis som i gamla goda tider försvann tiden och rummet bortom och bakom mig, under framfarten.  Skorna var lätta. Min något tyngda själ gjorde ett krafttag, slet sig från de imaginära bojorna och stod slutligen stolt upp. ”Jag kan! Jag vill!” Fortfarande. 

Mot himlen sträckt – f/3,5


Och visst kan jag, precis som alla andra. Det gäller bara att våga lita på sin intuition och göra det som känns bra. När jag fotar kan jag strunta fullständigt i normer och förväntningar. Stå och dokumentera det mest obetydliga skit, med ett leende på läpparna.

Tejpräddning – f/2,2


Det är lite som att ta på sig en hjältemask. Den täcker ditt ansikte utan att dölja vem du egentligen är i din handling. Det är den jag vill och måste bära när jag fotograferar. 

Presenningsmönster – f/2,8


Mörkret sänkte sig och till min stora glädje började snön falla. Jag knåpade mig vidare genom buskagen bakom Nacka gymnasium och gick under motorvägen, upp på bergknallarna norrdärom. 

På väg hem – f/1,8


Uppe på kullen går en smal men väl upptrampad stig. Den har förmodligen funnits där i sisådär tusen år, då toppen måste ha varit ett skär i en förhistorisk skärgård. 

En eks sista vila – f/1,8


Att stå här på toppen, i mörkret, gjorde mig glad. Nöjd, belåten. I norr kunde jag skymta nybyggnationerna på Kvarnholmen. I söder mitt eget hemområde. I öster blott skog, och i väster den ljusa staden. 

-----------------

Det behöver inte vara konstigare än såhär. Man tar sin kamera och går ut. Fångar det man ser. 
För mig har det varit svårt ett tag. Besudlat av andra tankar, eller bortglömt för att hinna med annat. Jag är mycket glad över att ha hittat tillbaka. I alla fall tillfälligt. 

X är ett arbetsnamn. Jag glömde att döpa inlägget till något, och därför får det heta just X. 

Postat 2015-12-13 22:14 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera