Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Voigtländer 40/1,2 Nokton – Supergluggen som flög under radarn

Tänk dig ett objektiv som är extremt ljusstarkt, ganska litet, tokskarpt, rimligt prissatt, som ger makalöst fin bakgrundsoskärpa och som passar rakt av på en modern systemkamera utan adapter. Tänk dig att det ger skitbra färger, låg geometrisk distorsion och låg vinjettering. Tänk dig att det ger korrekt EXIF-information i dina bildfiler och att du till och med kan få den elektroniska sökaren att zooma in när du vrider på fokusringen. Tänk dig att det säljs i svenska butiker över disk.
Låter inte det som ett vinnande koncept?

Det trodde jag också, men icke. 

Nytt liv – f/5,6


Grunkan jag håller i handen – och som inlägget handlar om – är vad jag skulle vilja kalla en perfekt normal. Den nördige vet redan att normalbrännvidden definieras som diagonalen av upptagningsformatet. För småbildsformatet; det vi idag slentrianmässigt kallar ”FF” (full frame eller fullformat), är normalbrännvidden √(24² + 36²) = 43 mm. 

Nu råkar det också vara så att jag avskyr 3:2-sidförhållandet som sensorer av denna storlek har. Därför beskär jag hemskt gärna i sidled till ~4:3, och vips är 40 mm en perfekt normal. 

Andaman – f/1,2


Men varför ska man ha en ”perfekt normal” då? Well, det är förstås en fråga om tycke och smak, som allt annat. För egen del tycker jag att det är en befriande bildvinkel. Den tar bort wow-faktorn hos vidvinklar och tvingar dig att gå närmare än med teleobjektivet. 

Jag tror att de läsare som plåtat med analogt mellanformat förstår vad jag menar. 

Lövrep – f/2,2


Nå! Nog utsvävat om brännvidden som sådan. Så vi kikar på bilderna istället, och varför inte den ovan? F/2,2 – skojar han? Icke då! Detaljskärpan, akutansen och det mesta annat är som om den vore tagen vid f/4. 

Och därmed går vi in på Voigtländerns faktiska prestanda. Det vi direkt kan konstatera är att den är optimerad för att plåtas vid full bländaröppning, och att den är skarpast på långt håll. Detta är synnerligen ovanligt. Men bra. 

Nybygge – f/1,2


Avståndet till grinden i fokus är 3-4 meter och där trivs Noktonen som fisken i vattnet. Den höga ljusstyrkan gör att man får oskarp bakgrund trots det relativt stora avståndet till subjektet. 

Här skulle jag vilja säga att en stor del av dess styrka ligger. Att det är optimerat för bästa skärpa på håll, och att man tillåtit det att bli lite mjukare på kortare fokusavstånd. Det sistnämnda kan nämligen vara en fördel, tro't eller ej.

Tobias – f/1,2


Micke – f/1,2


Ser ni hur oskarpt det är på lite närmare håll? ;-) Nä, jag tänkte väl det. Men faktum är att om man granskar bilderna ovan i detalj så ser man en redig mängd sfärisk aberration. Är det dåligt? Nej! 

Sfärisk aberration betyder att man i ett plan vinkelrätt mot den optiska axeln har både skärpa och oskärpa. Det innebär oftast lite lägre kontrast men inte sällan också hög upplösning. Vid porträttavstånd (1-2 meter eller så) ger Noktonen en synnerligen fin kompromiss mellan rimlig kontrast och skärpa, som ni kan se i bilderna ovan. Därtill är bakgrundsoskärpan från en annan planet! 

Jag fortsätter med fördelarna innan vi går in på de fåtal nackdelar som finns. 

Vega, Gertrud & Jonna – f/1,2


Under testandet och fotograferandet har jag klurat lite på om det här moderna objektivet har likeheter med äldre klassiker, och det har det. Faktum är att dess karaktär är väldigt lik det ikoniska Zeiss 50/1,5 Sonnar. Då avser jag inte skärpa och färger, utan hur bakgrundsoskärpan beter sig på olika avstånd och hur den sfäriska aberrationen tillför lite magi på kort håll.  

Allhelgona – f/1,2

Som jag ser det – och detta är kanske det mest avgörande i min bedömning – har Voigtländer gjort en gyllene avvägning mellan skärpa över hela projektionsytan på större fokusavstånd, och otroligt vacker bokeh (utseendet på bakgrundsoskärpan) när man fotar på lite närmare håll. Att lyckas klämma in denna prestanda i ett såpass litet paket är inget annat än sensationellt.

---------------

Men nackdelarna då? Det måste ju finnas massor, särskilt med tanke på att frontlinsen är nästan lika liten som ingångspupillen! Jodå, det gör det. Och de kan vara riktigt störande, men ändå är de oväntat milda.

Tungkyss – f/1,2

Ser du spindeln där nere till höger förresten?

Skapligt fin definition och akutans för att vara vid f/1,2, kan jag tycka:-)


Det finns något som man inom den engelskspråkiga objektivnörderian kallar ”transition zone”. Det är där den uppenbara och stora oskärpan övergår i skärpa. Här blir det inte sällan problem, och här är också Noktonen värre än många likvärdiga objektiv. Det är förmodligen priset man får betala för att det är såpass bra på så mycket annat.

I övergångszonen, som jag tycker att vi raskt döper den till på svenska, är oskärpecirklarna – alltså hur en punkt utanför skärpeplanet projiceras på sensorn – ganska eländiga. De har en påtagligt ljus kant, vilket gör att om man råkar ha en större bakgrund på ett kritiskt avstånd från sitt subjekt, så kommer hela denna bakgrund se ut som ett slagfält. Ni kan se tendenser åt det hållet i bilden ovan, särskilt utåt hörnen. Utåt bildcirkelns periferi blir dessutom oskärpecirklarna mindre, avskurna och skarpare, vilket förvärrar saken.

Normala människor som inte är helt nernördade i detta ämne kommer inte att märka ett skit.

Trivselutsiktsplats – f/1,2


Om du inte reagerar på kaoset i bildens utkanter ovan, så kommer du att älska detta objektiv. Om du reagerar på det, så kommer du ändå kunna lära dig att älska detta objektiv. 

-----------------

Jag fattar inte varför inte hela fotovärlden vrålar av glädje inför Voigtländer 40/1,2 Nokton. Visst, det har en del uppenbara nackdelar, men dess fördelar överväger med en faktor tio eller mer. Jämfört med klassiska 50/1,2-objektiv är det oändligt mycket bättre. Oändligt. Det är nämligen ungefär lika bra som sina ljussvagare kusiner när man bländar ner. 

Hamnlugn – f/11


”Three Lenses for the Elven-kings under the sky,

Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone,
Nine for Mortal Men doomed to die,
One for the Dark Lord on his dark throne
In the Land of Mordor where the Shadows lie.
One Lens to rule them all, One Lens to find them,
One Lens to bring them all, and in the darkness bind them,
In the Land of Mordor where the Shadows lie.”

Vilka är de andra två? ;-)

God Jul på er!  Alla bilder är tagna med Sony a7II, handhållet. 

Postat 2017-12-23 00:21 | Läst 8067 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Kreativitet kräver uppehåll

Sen senaste inlägget som skrevs för två år sedan kan jag inte påstå att mycket har hänt. Fotograferandet har nästan legat helt nere, tills för några månader sedan, och det är där jag tycker vi börjar om. För nu ska vi i gammal god ordning grotta ner oss i både estetik och teknik, så håll i hatten! 

Öland – Nikon D700 och Nikkor 28/2,8 AI-S


Det började dock lite tidigare än så. För ganska precis ett år sen grävde jag igenom hela mitt fotoarkiv, som numera huseras på en NAS i min garderob. Jag tittade på varenda bild jag tagit sen jag började fotografera 2005 och trots att jag är en sån som tar väldigt få bilder per fototillfälle, tog det en rejäl stund vill jag lova. 
Detta var en mycket, mycket bra övning. Ibland tvivlar vi alla på våra förmågor, och att då kunna gå tillbaka i tiden och se att man faktiskt kan (eller åtminstone kunde), är guld värt. Bilden här ovan tog jag 2009. Den och många andra bilder gav mig hopp. Jag kan ju faktiskt. Eller kunde. 

Småningom började det genuina intresset komma krypande igen. Det var dock först i våras som det av någon anledning började klaffa. Kanske var det bara övning som behövdes, vad vet jag? 

Finntorp – Sony a7 och Leica 90/4 Elmar-C


En del utrustning har kommit och gått trots måttlig användning. Jag kommer aldrig att fullt ut kunna köpa floskeln om att ”kameran är bara ett verktyg” tyvärr. På ett grundläggande plan är det sant. På samma sätt som du kan ta dig från A till B med en Volvo 240 eller en Ferrari 275 GTB kan du fotografera med en mobilkamera eller en mellanformatare och få fina bilder. Men utrustningens beskaffenhet berör oss människor djupare än så. Vi är ganska primitiva trots allt och vi gillar när det vi använder känns rätt. Det är irrationellt, men hjälper oss att prestera bättre. 

Därmed inte sagt att vi inte kan försöka arbeta oss förbi tramset i ovanstående konstaterande. Vi kan försöka vara sakliga istället för primitiva. 

Skogskyrkogården – Sony RX100 III


Under uppvakningsfasen, som vi kan kalla den, fotograferade jag mycket med min kompaktkamera. Fördelen med det är att den alltid kan vara med. Därtill väcker den ingen uppmärksamhet och faktum är att den är så bra att den skulle duga som enda kamera. Om man vore rationell. Men det är man inte. Inte fullt ut i alla fall.

Intresset ökade framåt sommaren och så även det tekniska nörderiet. Den trogna systemkameran Sony a7 uppgraderades till en a7II, som är i stort sett samma kamera men med bildstabilisering och något bättre ergonomi. Ett enormt lyft för mig, då jag avskyr stativ.

Duvnäs – Sony a7II och Zeiss 35/2 Loxia


Objektiv införskaffades av bara farten. Jag har ju sen långt tillbaka en fäbless för Zeiss som ni vet, så... 
Men! Under hela den här perioden – alltså det senaste året – har viljan att minimera och fokusera tilltagit. Jag står inte ut med att välja mellan förton olika objektiv, så numera är det ett fåtal av hög kvalitet som gäller. Att det inte hänt tidigare beror mest på att det inte funnits så mycket till Sony spegellöst att välja på. Men det gör det nu. 

Järla skola – Zeiss 25/2 Batis


Den där ljusstarka vidvinkeln jag alltid velat ha införskaffades, och ökade faktiskt fotofrekvensen rejält. Den är plastig, ful och trist. Men bildkvaliteten är helt makalös. Redan från början tyckte jag dock att den inte alls hade ”Zeisskaraktär”, vilket jag nu vet beror på att det är ett Tamronobjektiv med Zeiss-logga. Så jäkla nördig är jag, men det är väl ett kvitto på att jag faktiskt ser vad jag tror mig se.
Hur som helst gillar jag den ändå. En glugg som man kan fota landskap med vid f/2 utan bekymmer. 

Hmmm, nu börjar det visst bli långrandigt, eller hur? Jag fortsätter att skriva av bara farten. För jag älskar att skriva. Det har jag saknat enormt under bortavaron. Men vi går vidare och försöker avsluta.

Nacka kyrka – Zeiss 50/2 Loxia


Zeiss Loxia 35 och 50 är objektiv som jag inte skulle rekommendera till någon, om denna någon inte är svår objektivnörd. Då kan de vara det bästa som finns, under rätt förutsättningar. Man skulle eventuellt kunna jämföra det med ett ytterst komplext, knepigt vin som bara passar till några få rätter. Men när detta vin inmundigas till dessa rätter är det magiskt. Som vardagsvin smakar det apa. Lite så är dessa objektiv, även om jag förstås överdriver en smula för att göra min poäng.

Kortfattat så behöver Loxiaobjektiven bländas ner en skvätt för att prestera riktigt bra, och där försvinner intresset för kanske 75% av fotografer som vill ha ett 35/2 eller 50/2. 

Jag och de flesta andra vill ju ha både hög ljusstyrka och bra skärpa (och allt annat) i ett kompakt paket. Finns inte det? Jo, faktum är att det gör det. Och det ska jag avhandla i nästa inlägg. Men vi tjuvkikar lite innan dess, eller vad säger ni?

Finnboda – Voigtländer 40/1,2 Nokton @ f/2


Jag FATTAR INTE varför detta objektiv inte fått mer uppmärksamhet. Jag startade en forumtråd när det släpptes, men ingen nappade. Så jag köpte det. Och det är helt sjukt bra.

Järla återvinningsstation – Voigtländer 40/1,2 Nokton @ f/1,2


Långrandig var det ja. Att man aldrig lär sig, ähum!

Nästa inlägg kommer jag tillägna brännvidden 40 mm och den senaste skapelsen från Voigtländer. Äger du en Sony a-kamera och gillar manuella gluggar, så har du definitivt något att se fram emot.

Tjingeling!

Postat 2017-12-19 23:00 | Läst 7752 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera