Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Trivs man med utrustningen så tar man bättre bilder

Inom alla utövanden av konst, sport och olika spel pågår i bakgrunden ständigt en diskussion om huruvida utrustningen är viktig eller ej. Ibland blir det rena rama kriget och diskussionsdeltagarna håller ofta så hårt i sin ståndpunkt att det blir löjligt, för alla borde faktiskt kunna se poänger i båda sidor av myntet. Alltså att utrustning både är viktigt och oviktigt, beroende på när, var och hur den används, samt hur duktig utövaren är. 

Det torde vara givet att bra utrustning alltid kommer kunna ge bättre (infoga resultat beroende på vilket ämne vi talar om) under optimala omständigheter. Eftersom detta är en fotoblogg på en fotosida så talar vi främst om kameror och objektiv, men såklart också kringutrustning. Däremot är det också givet att bra utrustning inte alltid ger bättre resultat. 


En stege är en stege, eller? – 45/2,8 @ f/4


Dessa diskussioner ballar nästan alltid ur i pajkastning istället för intelligenta och intellektuella resonemang, vilket är ganska tragiskt eftersom ämnet är viktigt. Min syn på saken är ganska enkel och jag tänker inte ta ställning för den ena eller den andra sidan. För båda har rätt. 

Ju duktigare fotografen är, desto sämre utrustning kan vederbörande komma undan med. Därför är det också ofta ganska duktiga fotografer som hävdar att utrustningen är underordnad. Det går nämligen att ta kanonfina bilder med vilken skit som helst. Det trista med att envist hävda detta som något eftersträvansvärt är att man dels berövar de mindre duktiga den hjälp de kan få av en bra utrustning, men man förkastar också det psykologiska lyftet i att veta att det man använder inte är den begränsande faktorn. 



45/2,8 @ f/4


Själv har jag allt sedan jag började fotografera sökt efter det bästa i utrustningsväg som jag kunnat motivera. Inte för att jag behövt det på något vis utan för att det tillfört en dimension till fotograferandet, i form av tekniskt intresse på nördnivå. Nu har jag efter något års lugn på utrustningsfronten köpt mig en digital mellanformatkamera – Fujifilm GFX 50R – och precis som med alla nyförvärv bakåt i tiden gör den att jag (åtminstone för tillfället) trivs när jag fotograferar. Och trivs man så tar man bättre bilder. De vi ser i dagens inlägg togs alla inom en halvtimme på min lunchrast, utom den sista som är några dagar gammal.



45/2,8 @ f/5,6


Utöver att kameran på ett rent praktiskt plan samarbetar med mig, drivs jag också av nyfikenheten kring vad den tekniskt sett kan åstadkomma. Och om jag över huvud taget som medelmåttig amatörfotograf kan komma i närheten av att utnyttja den fullt ut. En riktigt bra kamera tvingar mig helt enkelt att anstränga mig lite mer. Den ställer krav på mig att leverera, främst inför mig själv. Men visst finns det också ett mått av press från omgivningen när man använder fräsiga grejer, inget snack om den saken. 



45/2,8 @ f/4


Så, jag förespråkar alltså att man har dyr och fin utrustning om man kan motivera det, och det är upp till var och en att göra som tur är. Vad är då det motsatta resonemanget, och hur kan jag tycka att det är värt att beakta?

Jo, att ha och använda enkel utrustning har också sina fördelar. Man behöver inte vara så försiktig om den, vilket innebär att den kan vara med överallt. Den kan göra att man släpper pressen och ibland tar bättre bilder just på grund av det; alltså omvänt mot den positiva press jag talade om nyss. Man kan också se det som en utmaning att ta kanonbilder med nåt som är billigt och begränsande. Men, jag skulle nog vilja påstå att allt det här funkar bäst när man är en hyfsat kunnig fotograf. 


45/2,8 @ f/2,8


Vet man vad man vill åstadkomma så är det lättare att ta sig runt begränsningarna, och kan man teorin så vet man vilka motiv som är värda att ens försöka sig på. Ni vet, vem har inte försökt fotografera en fin solnedgång eller en fullmåne med mobilkameran? Numera är mobilerna såpass bra att det nästan funkar. Men det kommer aldrig bli ens i närheten av vad det kan bli med en ordentlig kamera, tyvärr. När den insikten finns så kan man istället fota annat med mobilen, för den duger till väldigt mycket. 



45/2,8 @ f/4


Man behöver alltså inte ta ställning i den här frågan. Det är närmast fånigt att göra det, för båda tankesätten är helt korrekta och lätta att motivera. Så hur ska man göra då? Tja, tänka själv förstås och göra som man vill! ;-) Hur man än bär sig åt så är det bra att utmana sig, och det kan man göra åt båda hållen. 



45/2,8 @ f/3,6


Min ständiga utmaning är att hitta vackra och intressanta motiv i det fula, tråkiga och vardagliga. Här får jag faktiskt hjälp av en fin kamera som kan trolla fram mer lyster och skärpa och tydligare visa detaljerna. Allt det där som man inte lägger märke till i motivet i verkligheten om man inte är ute efter att fotografera det. 
När jag använder enklare utrustning så måste jag tänka lite annorlunda och leta efter tydligare former och inte tro att subtila färgskiftningar ska tillföra bilden något, för de kommer inte att synas ändå. 

Med GFX:en experimenterar jag fortfarande och försöker lära mig vilka slutartider jag kan handhålla med bibehållen skärpa, om jag måste justera vitbalansen för vissa motiv, vilka bländarvärden som ger tillräckligt skärpedjup vid ett givet avstånd, hur bakgrundsoskärpans kvalitet förändras vid nedbländning, och så vidare. Då jag halvt omedvetet tar längre tid på mig vid fotograferingen har jag börjat låta bli alla hjälpmedel och kör oftast manuell fokus och ställer tid, bländare och ISO manuellt. 

Och jag trivs, så in i bänken! Det finns alltid något att störa sig på, men ju bättre slutresultatet blir desto lättare är det att ignorera de mindre bra egenskaperna. Mellan varven ger jag mig själv en knytnäve i nyllet genom att försöka fota med mobilen, liksom för att påminna mig om det faktiskt går också. Fast jag hatar den.



Samsung S9


Den som trivs med att plåta med sin mobil bör naturligtvis fortsätta med det. Själv borde jag göra det (åtminstone ibland) av motsatt anledning. Allt som tvingar en att tänka, lära sig och skapa är positivt. 

Ut och plåta med er! Fast nu är det  ju mitt i natten. Fan. 

Postat 2019-02-28 00:22 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

JPG och digitalt mellanformat – Hädelse eller magi?

Under många år har jag bestämt hävdat att det är dumheter att fotografera i JPG om man har en kamera som klarar råformat. Man överlåter bildbehandlingen till någon godtycklig – troligen japansk – mjukvaruutvecklare och dessutom brukar det aldrig bli fullt lika detaljrikt och färgsprakande som en välbehandlad råfil. Färgdjupet, alltså hur många nivåer det är mellan svart och vitt i de tre färgkanalerna, är bara 8 bitar istället för 12 eller 14. Det är ingen liten skillnad, då 8 bitar bara är 256 nivåer medan 12 bitar är 4096, och går vi upp till 14 bitar så har vi hela 16384 nivåer! Nu är det ju inte "svart och vitt" vi talar om eftersom pixlarna på sensorn i regel är röda, gröna och blå, som sedan används för att interpolera fram ungefär det som motivet bestod av när vi fotograferade. Ju fler nivåer vi har sparat, desto mjukare övergångar kan vi få i våra färger, och vi kan dessutom få fler färger eftersom det blir en annan färg om vi låt säga höjer blå en nivå av de 4096 och låter grön och röd vara. Detta hade av förklarliga skäl medfört en annan tonförändring om vi bara haft 256 nivåer att tillgå. Skillnaden hade blivit större och de tillgängliga färgerna är således färre. 

Men! Om vi reducerar dessa nivåer till 256 efter att vi bestämt oss för vilka färger vi vill ha, så blir det alldeles tillräckligt bra. Och det är precis vad som händer när kameran sparar en JPG från det behandlade rådatat från sensorn. Ska vi fotografera i JPG så bör det alltså bli så bra som möjligt direkt ur kameran, för all form av efterbehandling kommer att slita och dra i våra stackars 256 nivåer, vilket de inte alltid tycker så bra om. 

Nu råkar det vara så trevligt att det faktiskt finns kameror som gör vansinnigt fina JPG-filer. Fuji GFX 50R är en sådan, och som av en händelse råkar jag använda en dylik sedan en vecka tillbaka. 


GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/60 & ISO 800


Nu ska jag dock motsäga mig själv en skvätt. Jag har nämligen efterbehandlat den här bilden, men så försiktigt att det inte gör någon synlig negativ inverkan. Att få det helt perfekt i kameran kan gå, men då måste man nästan ändra JPG-inställningarna mellan varje bild och det är högst opraktiskt. De flesta bilder är jag nöjd med som de är, men en försiktig kurva för lite mer knök kan ge det där lilla extra.

Som ni ser är det ingen direkt verkshöjd på bilden. Jag utforskar fortfarande den blott en vecka gamla kameran och objektivet, och då blir det en del bilder för att liksom se vad som händer i olika situationer. En del i detta forskande går ut på att kolla hur bra JPG direkt ur kameran blir, och jag är riktigt, riktigt imponerad! 



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/30 & ISO 640


Jag använder än så länge endast Velvia-simuleringen som jag tycker mycket väl efterliknar diafilm. Alltså hög kontrast och starka färger, som inte nödvändigtvis är naturliga. Bara snygga, och det är viktigare för min del. Kameran är inställd på JPG + RAW, så jag har råfilerna att tillgå om kameran skulle balla ur lite för mycket, vilket den gör ibland. Exempelvis kan vitbalansen få spader under den så kallade blå timmen och verkligen göra allt knallblått. Vid dagsljus och lätt skymning fungerar den ypperligt, liksom efter skymning då den träffar mer rätt än någon annan kamera jag provat.



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/30 & ISO 800


Här stod jag och kliade mig i huvudet en stund. Vad fanken står det på korset egentligen? Är det ryska måntro? Det ser ut som kyrilliska bokstäver. När jag kom hem och googlade så var svaret nästan ännu märkligare. Det är ett ordenskors som Dag Hammarsköld satt upp till sin fyrtioårsdag 1944, och språket är hemligt. Hemligt! Det gjorde det ju inte mindre intressant och jag får gräva vidare lite i detta tror jag bestämt.

Ser ni den fantastiskt trevliga bakgrundsoskärpan förresten? Jag börjar luta åt att Fujinon GF 45/2,8 R WR (puh!) är det bästa objektiv jag någonsin provat. Det finns korta telegluggar för småbildsformatet som är i samma härad, men näppeligen någon vidvinkel eller kort normal. Dels är det så skarpt att man håller på att trilla av stolen, men även övriga egenskaper är på topp. 

Kolla här till exempel... 



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/30 & ISO 4000


Skylten är knallskarp medan bakgrunden är mjuk som sammet trots att den befinner sig bara strax bortanför. Magiskt! Det är precis det här jag sökt och tidigare bara kommit nära med mellanformat på film. Och att det går att få till med 6x7 är inte så konstigt, men att det blir så fint med bara 33x44 mm och f/2,8-objektiv är en glad överraskning. Vajert!

Här kan vi också börja förundras över kamerans sensor. Upp till ISO 6400 ser man oftast inget brus över huvud taget i nedskalade bilder. Och det går ofta att komma undan med 12800 utan att det stör. Man börjar då dock förlora färger och akutans. Konstigt hade det varit annars. 

Det är fortfarande JPG-filer ni ser förresten...


GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/8 & ISO 1600


Här hade jag ett räcke att vila kameran emot, annars hade jag aldrig kommit undan med så lång slutartid. Däremot går det förvånansvärt bra handhållet vid 1/30 om man anstränger sig en smula. 
Nu ser vi också att vitbalansen börjar dra åt blått, men jag tycker det passar. Det är inte överdrivet och det speglar ganska väl vad mina ögon såg. Hade jag börjat peta med råfilen hade jag förmodligen lockats att korrigera vitbalansen lite för mycket och därmed sabbat bilden. Teknisk perfektion är inte alltid det som tilltalar ögat mest, när det kommer till färger.



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/30 & ISO 1250


Varför ska jag pilla med gigantiska råfiler när det ser såhär fantastiskt ut i JPG? Även här har jag lagt på en försiktig kurva som bara gör det där lilla sista. Färgerna har jag inte ändrat i någon av bilderna.

Fotar man i råformat så är det en bra idé att exponera så högt man vågar utan att bränna ut något i bilden. Undantaget är små ljuskällor som är omöjliga – och inte direkt önskvärda – att behålla inom sensorns dynamiska omfång. Då hade resten av bilden blivit kolsvart om vi till exempel fotograferar en kvällsbild i stadsmiljö upplyst av endast lampor. 
I JPG däremot kan vi istället försöka träffa den önskvärda ljusintensiteten i den färdiga bilden, redan när vi håller i kameran. Även om man i teorin skulle kunna tjäna på att sänka ljuset i efterhand även hos en JPG så faller halva grejen med just JPG då. Nämligen att man slipper efterbehandla (i någon större mån). 

Således exponerade jag nedanstående bild lågt, med flit. Det var mörkt och stämningen hade blivit helpaj om kameran fått bestämma. Även här tog jag hjälp av ett lägligt placerat vägräcke.


GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/10 & ISO 1250


Om min poäng med inlägget har gått fram så inser ni nu säkert att det faktiskt inte är så vansinnigt att fotografera i ett "dåligt" filformat ens med en digital mellanformatkamera. Det handlar om vad man vill ha för slutresultat och jag skulle rekommendera att ha råfilerna också tills man vet om det dög eller inte. Sen kan man slänga dem om man inte tänker använda dem. Ja, slänga skrev jag. Vad ska man ha dem till? För mig skulle det bara skapa jobbiga tvångstankar om att jag måste efterbehandla dem om de är kvar. Men det är jag det. 

Det finns en annan poäng med JPG förresten. En väldigt stor sådan. Och det är att det tvingar en att tänka efter före. Att anstränga sig lite mer, ironiskt nog. Man flyttar insatsen till fotograferingstillfället istället för att göra den efteråt. Och för mig som fotat rätt mycket med film finns också en viss frihetskänsla i att "det blir vad det blir". När du tryckt på knappen är bilden färdig (nästan i alla fall, enligt tidigare resonemang) och det blir väldigt trevligt att öppna dem och kika när man kommer hem. 

Allt det här bygger förstås på att kameran är kapabel att leverera trevliga JPG-filer. Jag är sedan tidigare oerhört förtjust i diasimuleringen i Ricoh GR II och det är delvis därför jag börjat med JPG. Den ger ännu mer filmlika bildfiler men de är också helt skoningslösa mot hudtoner och gör sig inte alls bra till alla motiv. Å andra sidan är det en del av charmen. Precis som att en film inte är en annan lik. Man lär sig hur det funkar och vilka motiv som blir bäst. 

Vi tar en sista bild också va?


GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/30 & ISO 10000


Nu har jag publicerat alla bilder jag tog idag, utom några oskarpa som slängdes direkt och togs igen. Ganska bra skörd får jag väl säga! Det måste inte vara fantastiskt hela tiden. Lite lagom trevliga bilder duger gott. Och JPG är faktiskt inte så illa som man kan tro. Ibland är det rent av lite magiskt, tack vare nån finurlig mjukvaruutvecklare på andra sidan jordklotet. De är inte så dumma de där japanerna. 

Trevlig helg!

Postat 2019-02-22 22:56 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Återkomsten av "Texas Leica" – Fujifilm GFX 50R

För några år sedan var jag mitt uppe i utforskandet av analog film och höll i vanlig ordning på att byta kameror i ungefär samma takt som andra byter strumpor. Rätt vad det var så snubblade jag över en Fujica GM670; en hiskelig tingest som blev min för ynka tusen kronor och som jag hade mycket roligt med.
GM670 är en mätsökarkamera med 6x7-format och ser ut ungefär som en klassisk Leica M. I alla fall på bild eller på avstånd. När man kommer närmare så inser man dock raskt hur groteskt stor den är. En del blir alldeles fulla i skratt, för det ser nästan ut som att kameran är ett skämt. Som att man skalat upp en småbildskamera utan att ändra formfaktorn. 

Det är inte för inte som GM670 kallas "Texas Leica"!
Det är inte för inte som GM670 kallas "Texas Leica"!


Fujica gjorde en mängd olika varianter av dessa mätsökarkameror i brottarformat, samt även några mindre med 6x4,5 cm där bildrutan var i stående format eftersom 120-filmen fortfarande matades i sidled. Hela den här kamerafamiljen kom sedemera att kallas "Texas Leica" just för att de var så groteskt stora. Ni vet; allt i Texas är större, och så vidare. 

Min Fujica är sedan länge avyttrad och jag har gått igenom en del andra mellanformatare sen dess, av vilka jag har två kvar; en Hasselblad 500 C/M och en Pentax 67II. När jag tänker efter har jag faktiskt också haft en modern variant av Fujican, nämligen Voigtländer Bessa III (tillverkad av Fuji!) med infällbart objektiv. 
Hur som helst så fotograferar jag inte längre med film av praktiska skäl, men jag har aldrig riktigt kunnat släppa det där med större format. Digitalt mellanformat har dock varit åt helsike för dyrt, kamerahusen har varit för långsamma och fippliga, samt sensorerna fortfarande mycket mindre än mellanformat på film. Men så för inte så länge sen så dök Fuji upp igen och presenterade något radikalt och högintressant! En spegellös mellanformatare. Det var Fujifilm GFX 50S och jag började naturligtvis dregla, men förträngde saken så gott det gick.

I höstas kom sen nådastöten. Fuji tog saken ännu ett steg i rätt riktning och släppte GFX 50R, en mindre variant som i sitt formspråk dessutom liknar de ovan nämnda Texas Leica. Sökaren sitter till och med på samma ställe, fast den är såklart digital. Då började det på riktigt gro ett ostoppbart frö i min skalle. Ett frö som i förra veckan skulle blomma ut i ett komplett vansinnesdåd. Jag köpte en helt enkelt.


Texas har krympt sen sist men är fortfarande lite vräkigare än andra.


Jaha, hur gick nu detta märkliga beslut till? Jag har ju (för er som minns) ständigt tjatat om att jag vill ha en så liten kamera som möjligt. Det vill jag egentligen fortfarande, men samtidigt har jag förbannat Sony a7 II i princip varje gång jag använder den. Knapparna sitter på fel ställen. Det saknas vitala reglage. Man måste gräva i menyerna, och så vidare. Framför allt är den dock tråkig att fotografera med. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är rent praktiskt, men den saknar liksom själ. Ja, det låter störtlöjligt och jag vet att det är en drömkamera för många andra. Men inte för mig. 

Av all den herrans massa utrustning jag ägt under årens lopp så är det några kameror som sticker ut. Kameror som varit så roliga att fotografera med att jag mestadels kunnat strunta i deras nackdelar. Både hanteringsmässigt och vad gäller bildkvalitet. Leica M8 är en av dessa. Även många analoga kameror har haft "det", som jag aldrig återfunnit i en modern kamera även om Nikon D700 kom nära. Men den hade liksom för mycket av allt. Jag fotar inte sport eller fåglar. Jag behöver inte en miljard olika funktioner. Däremot vill jag att det mest elementära ska finnas lättillgängligt och lättöverskådligt. Detta tycks kamerabranschen helt ha missat och spottar ur sig tekniskt överpresterande makalösa manicker till höger och vänster. Men i stort sett allihop missar målet. 

Ett av undantagen är dock Fujifilm, som med sina APS-C-kameror har träffat rätt. Men för mig som är bortskämd med småbildsformat så har det känts inaktuellt. När så GFX 50R dök upp så var det väldigt, väldigt svårt att inte börja leka med tanken på om detta vidunder kanske trots allt kunde vara rimligt att införskaffa. 


GF 45/2,8 WR @ f/4 – 1/50 sekund och ISO 400

Edit: Jag ser att Fotosidan fortfarande sabbar bilderna eftersom de inte förstoras till full storlek när man klickar på dem, om man inte har en gigantisk skärm. Det betyder att du inte kan se hur skarpt det är om du sitter på 24"-skärm eller mindre. Detta ska jag åtgärda på något vis, men inte just nu tyvärr. 


Och ni vet hur det är. Har man väl börjat försöka överlista hjärnan hur det ska gå till så är det kört. Så är det i alla fall för mig och det dröjde inte länge innan jag kontaktade ett par butiker och frågade om den fanns i lager. Det gjorde den och så var det med den saken. Jag var helt enkelt tvungen att köpa den innan jag skulle ångra mig, och av allt att döma gjorde jag rätt i det.



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/35 sekund och ISO 500


Fujifilm GFX 50R har nämligen just det där jag saknat. Själ. Eller kanske snarare helt vanligt sunt förnuft. Har man ingen brådska när man fotograferar och vill tänka själv istället för att kameran gör det åt en, så behöver man inte automagisk ögonfokus, fjörton bilder per sekund eller annat trams. Däremot är det trevligt med dedikerade och taktila vred för tid, bländare och ISO. Det har Fujin, samt naturligtvis en herrans massa knappar som man kan få att göra det andra man vill. 

Om det här inlägget inte ska bli alldeles för långt så får vi hasta vidare till andra egenskaper. Bildkvaliteten till exempel! Det första man kan fråga sig är om man nånsin behöver bättre sådan än vad man får ut från en småbildskamera för halva priset. Det vore fånigt att påstå det, så svaret är nej. Men, det betyder inte att man inte ser någon skillnad. 



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/20 sekund och ISO 6400


Egentligen är det synd att kalla det här för mellanformat. Sensorn är trots allt "bara" 33x44 mm, vilket är avsevärt mindre än 41,5x56 mm som det minsta mellanformatet på film är. För att inte tala om 56x70 mm (6x7 alltså). Men för mig som i regel beskär småbildsformatet till 4:3 blir den linjära storleksskillnaden 1,375:1. Det ger en nästan dubbelt så stor ljusinsamlande yta, 1,9:1. 

Nu är det dock inte i själva ytan som den största vinsten ligger, utan i att objektiven därmed kan ge hyfsat kort skärpedjup OCH vara vansinnigt bra korrigerade. Detta till priset att de blir ganska stora, som ni ser på bilden av kameran en bit upp i inlägget. 45/2,8 motsvarar ungefär 35/2 på småbildsformatet men trots att skillnaden borde vara liten så upplever jag den som ganska stor. Det finns helt enkelt inga 35:or som är såhär sabla bra. 


GF 45/2,8 @ f/5 – 1/100 sekund och ISO 100


Men då är jag också rätt jäkla nördig när det kommer till optisk prestanda. I en nedskalad bild ser man bara skillnad om man vet om att den finns, men för mig räcker njutningen i att uppleva perfektionen vid bildbehandlingen. I den mån jag nu gör nån sån, för faktum är att många av de här bilderna är JPG direkt ur kameran, hör och häpna! Det blir nämligen så bra att jag inte känner nåt större behov av att peta med råfilerna annat än när det inte riktigt blev som jag tänkte mig vid fototillfället. Fujis JPG-motor gör underverk och en av de trevligaste aspekterna med kameran är att vitbalansen i princip alltid blir som jag vill. Det kan man inte säga om Sony eller för den delen många andra kameratillverkare.

Låt oss titta på ett utsnitt av bilden ovan. Man inser raskt att det inte skulle vara några problem att skriva ut bilden på en husfasad eller liknande. Helt sjukt skarpt.


100% crop av bilden ovanför


Men vänta här nu va! Har Martin börjat skriva ut bilder, eller vad dillar han om? Nej, faktum är att jag har noll intresse av utskrifter och därför kan man anse att det är ännu mer vansinne att använda skärpa och upplösning som argument för att kameran ifråga är bra, för min del. Och det är sant, för det är inte det jag vill åt. Det är en bonus. Jag hade inte velat ha den mindre om den hade hälften så många pixlar. Kanske tvärtom faktiskt, för råfilerna är ungefär 50 megabyte även i komprimerat format. 100 om man väljer ickekomprimerat. Min gamla dator (som ska bytas, jaja) håller på att brinna upp av dem. 

Jag antar att det är lite som att köpa en fräsig sportbil. De flesta kommer aldrig nånsin kunna använda den till sin fulla potential, men lik förbannat kan man njuta av dess kvaliteter även i lägre farter. Och såklart leva med alla de nackdelar som medföljer för att den är total overkill. 


GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/30 sekund och ISO 3200


Sen har vi den positiva inverkan av bara vetskapen att "om jag gör rätt nu så blir det helt sjukt bra". Ska man vara krass så gäller det nästan alla kameror. Fast såhär bra har då jag aldrig fått det med annan utrustning jag ägt.
Jag var först lite orolig över att jag – som i princip bara fotar handhållet – skulle lida av en kamera utan bildstabilisering. Det går dock som ni ser riktigt bra. Kamerans och objektivets storlek hjälper till att hålla den still vid i sammanhanget långa slutartider. Den är inte alls tung i förhållande till storleken heller. Mycket hanterlig! Det betyder att man kan ha den i en nätt axelväska och knalla runt till vardags om andan faller på. Och det gör den. Det var länge sen jag kände sån entusiasm inför att sticka ut med kameran, vilket bådar gott för fler närtida skriverier. 



GF 45/2,8 @ f/5,6 – 1/125 sekund och ISO 250


Med Sonyn har jag vant mig vid att mest använda skärmen och hålla kameran i höfthöjd. Kanske delvis för att sökaren är sådär. Inte i närheten av en optisk dito, även om den är funkis. Fujins sökare är betydligt bättre, och då är den ändå mindre än i storebror GFX 50S. Jag valde faktiskt medvetet att inte ens prova 50S för att jag misstänkte att jag då bara skulle sukta efter den istället, och kanske välja en onödigt klumpig kamera som dessutom är tio lax dyrare. Nån måtta får det väl ändå vara? 

Jag har inte talat så mycket om objektivet än. Det är ett lite för djupt ämne att dyka ner i såhär tidigt, men jag kan konstatera att det är helt vansinnigt skarpt, ända längst ute i hörnen utan att ens blända ner det minsta. Bakgrundsoskärpan är inte den mjukaste i världen; dock är det inget som stör mig. Jag gillar att det är lite struktur i den, för bråkig eller osnygg blir den aldrig. Övergången mellan skarpt och oskarpt är dessutom som sagt tämligen abrupt vilket skapar en viss 3D-känsla. Något som jag skrivit mycket om tidigare men idag inser bara beror på förhållandet mellan skärpa och oskärpa. Inte så "bara" i och för sig...



GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/100 sekund och ISO 200


Ska jag jämföra med någon annan gammal favorit så ligger Zeiss 35/2 Distagon nära till hands. Inte heller den hade den snyggaste bokehn, men i gengäld gav den en oerhörd stuns. Fuji-gluggen har lite mer "avslappnad" karaktär eller vad man ska säga. Något jag sett i många andra fotografers digitala mellanformatbilder. Man behöver helt enkelt inte skärpa upp dem; det ser bra ut direkt bara. "Clarity"-reglaget i Adobe Camera RAW får man nästan dra till minus av samma anledning, då lokal kontrast finns så det räcker och blir över.

Jag valde 45:an dels för att den av allt att döma är ett bättre objektiv än 63/2,8. Och dels för att jag länge saknat en bra 35:a på Sonyn (där har jag istället fastnat för 40 mm), samt att ett typiskt normalobjektiv ofta känns lite för långt. Det har dock inte hindrat mig från att beställa ett Mitakon 65/1,4. Bara för att det går, och är man objektivnörd så är man! När denna tingest dyker upp har jag ingen aning om, för kineserna hos Zhong Yi optics behagade inte ge mig något kollinummer och de svarar inte på mail. Suck!

Avslutningsvis vill jag komma med en förmaning. Är du sugen på en sån här kamera men känner att du inte har råd? Prova den då inte. För då kommer du inte släppa den tanken i första taget. Å andra sidan, en Leica M (vad nu senaste modellen kan heta) är ännu dyrare och det är det förvånansvärt många som inte tycks ha några problem med. Jag skulle säga att man får mycket, mycket mer för pengarna om man köper en GFX. 

Tjingeling!

Postat 2019-02-20 23:46 | Permalink | Kommentarer (39) | Kommentera