Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Kufiska gluggar på Fujifilm GFX 50R

Jaha, det hade man ju kunnat lista ut. Att jag naturligtvis inte kunde nöja mig med ett par-tre bra objektiv till den digitala mellanformataren. Nänä, här skulle det börja köpas adaptrar för småbildsobjektiv och sen ännu mer dumheter, skulle det visa sig. 
Men vadå, det är väl klart att man är jäkligt nyfiken på hur till exempel ett Nikkor 55/1,2 funkar på en större sensor! Faktum är nämligen att det funkar oväntat bra. Dock inte tillräckligt bra, inser jag. 

Här krävs en kort tillbakablick. Under ganska många år har jag fotograferat med Sonys spegellösa a7-kameror och egentligen varit mer än nöjd med bildkvaliteten. Jag har några moderna objektiv och en halvt ton äldre saker som står och dräller i en hylla. Jag vet inte ens hur många det är, ärligt talat. Det finns också en drös mellanformatgrejer för film. 
När jag köpte GFX:en så blev det i kit med 45/2,8. Sen "råkade" jag slinta och skaffa ett 63/2,8 begagnat, och dessa två är de enda jag har som egentligen hör till systemet. Tanken är att helt gå ifrån Sony, och då vill man förstås passa på att prova om några objektiv är värda att spara och använda på det större formatet. Tyvärr går det inte att medelst adapter använda FE-objektiv på GF-bajonetten, men det mesta annat funkar rent mekaniskt. Optiskt visar det sig vara ett lotteri.

Först ut var en adapter för Pentax 67. Ett gigantiskt filmformat om 56x71 mm, vilket är så stort att den lilla 33x44-sensorn i GFX:en förstorar alla optiska fel alldeles för mycket. Det blir klart sämre än ett medelmåttigt objektiv på småbildsformatet. Nästa!
Sen en adapter för Nikon F, och där började det hända grejer! Men jag ska inte gå in på det just nu; det sparar vi till ett senare inlägg. Själva adaptern återkommer vi dock till strax... 

Allt det här hade förmodligen aldrig utspelat sig om det inte vore för Postnord. De hade nämligen under tiden supit bort ett annat objektiv som jag beställde samtidigt som kameran. Men till slut kom det, när jag redan handlat på mig annat krafs.

VM i kort skärpedjup – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Det bortsupna men återfunna objektivet är ett Mitakon 65/1,4 tillverkat av Zhong Yi optics i Kina. Innan vi går vidare så ska vi börja räkna lite för att förstå vad detta och annat motsvarar på småbildsformatet. Jag är en sån där som beskär mina FF-bilder till ungefär 4:3, och då får man jämföra GFX-sensorn med det för att det ska bli rättvisande. Faktum är att det blir ganska meningslöst att jämföra diagonal bildvinkel på olika sidförhållanden, för bilderna blir ju inte likadana. 
Så, beskär vi 24x36 mm till 4:3 så får vi 24x32 mm och därmed en linjär storleksskillnad på 1:1,375 jämfört med 33x44 mm. Det är alltså nästan hälften så stort sett till ytan och så nära 1:1,4 att vi kan avrunda till ett stegs skillnad.

65/1,4 motsvarar därmed ungefär 47/1,0 på en småbildskamera. Men med (trodde jag) bättre skärpa eftersom det är betydligt lättare att korrigera aberrationer vid f/1,4 än vid f/1,0. Tyvärr lever objektivet inte upp till förväntningarna och det beror till viss del på att jag nog använder det på ett helt annat sätt än tänkt.


Test av "6x7-look" – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Egentligen är det skitfånigt med kort skärpedjup. I fotohistoriens början såg man det mest som en defekt som man fick leva med för att filmen var så sabla okänslig för ljus att det hade varit omöjligt att fotografera med mindre bländaröppningar för fullt skärpedjup. Sen har det börjat förknippas med fräsiga objektiv och vi har lärt oss att tycka att det kan vara rätt snyggt. Men tillför det egentligen något? Tja, ibland är det förstås trevligt om ögat dras till det som är i fokus, men då gäller det att bakgrundsoskärpan är snygg. Eller så vill man med flit att den är osnygg, för att göra att bilden ser mer målad ut, som med pensel. 

Jag har försökt släppa allt det där och lyckats i någon mån. Numera tycker jag att oskärpans karaktär är betydligt viktigare än mängden oskärpa. Det behövs sällan särskilt mycket för att få det att se trevligt ut. Men Mitakonen kunde jag bara inte låta bli ändå. Den borde kunna ge ett ganska unikt bildutseende för att vara från en digitalkamera. På film har det inte varit några problem då det finns betydligt större filmrutor i kameror som idag kostar en spottstyver. Emellertid orkar bara ett litet fåtal fotografer hålla på med sånt.

Och visst får man lite wow-känsla, hur irrationellt det än är. Trädet i fokus nedan var ungefär 15 meter från objektivet!

Brandområdet vid Ryssbergen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Att få till det här med småbildsformatet är väldigt, väldigt svårt. Objektiv som är såpass ljusstarka är helt enkelt inte så bra korrigerade. På långa avstånd brukar oskärpan se ut som skit och skärpan är inget att hänga i granen. Dessvärre kan jag inte påstå att Mitakonen är direkt imponerande heller, även om det blir hyfsat bra.

Problemet är att det bara är skarpt i mitten och kanske 1/3 utåt (gränsen går ungefär där trädet i bilden är). Sen faller upplösningingsförmågan ihop som ett korthus och det blir bara total gröt av allt. Vilket är lite förvånande eftersom det åtminstone borde kunna vara lika bra som ett enkelt 50/1,4. Men det är det alltså inte.
Jag gissar att man optimerat det för snyggast möjliga bakgrundsoskärpa på lite närmare håll, till exempel för porträtt. Något som jag inte pysslar med, och därför använder jag objektivet på "fel" sätt, vilket visar massa svagheter som andra förmodligen aldrig kommer märka. På nära håll får man ändå vrålkort skärpedjup vid f/2,8 så jag ser inte riktigt vitsen måste jag säga. 
Förmodligen kommer jag att sälja Mitakonen, men jag ska ge besten några försök till. När det blir bra så blir det nämligen väldigt bra. Dock är det väldigt, väldigt svårt att lyckas med det.

---------------

Därmed går vi vidare till något mycket intressantare. Den där Nikonadaptern visade sig nämligen ytterst användbar, men inte till mina befintliga objektiv. Återigen "råkade" jag slinta på köpknappen. Den här gången var det i alla fall billigt. 


Järla sjö från Ättestupsberget – Samyang 135/2 @ f/5,6


Jag hade kikat lite på Fujis egna teleobjektiv och insett att de har två problem. För det första är de helt jävla gigantiska! För det andra kostar de ett helt tjog skjortor. Och med tanke på hur sällan jag använder teleobjektiv så har jag lyckats avstå. Något som är längre än 63 mm ville jag dock ha, och efter idogt grävande på det stora internet lyckades jag luska ut att ett av de allra billigaste alternativen också skulle kunna vara bland det bästa. 


Samma lekplats, annat perspektiv – Samyang 135/2 @ f/2


Av någon outgrundlig anledning tar Cyberphoto bara 2500:- för Samyang 135/2 i videoversion. Stillbildsversionen är exakt samma rent optiskt men kostar dubbelt så mycket. Så jag tänkte att det inte var mycket att fundera på och slog till. Här gjorde Postnord sitt jobb och gluggen damp ner dagen efter att jag beställt. 

Om vi räknar lite igen enligt tidigare resonemang så motsvarar Samyangen ett 100/1,4 på småbildsformatet beskuret till 4:3. Även det kan alltså ge galet kort skärpedjup. Men till skillnad från Mitakon-65:an är Samyangen skarp så in i bänken. Ända ut i hörnen, trots att jag använder det på en större sensor än avsett!

Tennisplanen bakom Rotor Maskiner AB – Samyang 135/2 @ f/2


Ärligt talat fattar jag ingenting. Otaliga tester visar att det här objektivet är bland de skarpaste 135:or som går att köpa, oavsett pris. Det klår till och med Zeiss 135/2 som kostar uppåt tjugo lax. I skärpa då alltså. Som ni säkert vet finns det andra egenskaper som inte sällan är viktigare. Men för tvåtusen femhundra spänn och på en sensor som är för stor. Skojar ni med mig??


Unken fikaplats – Samyang 135/2 @ f/2


Visst, man kan se att oskärpan blir lite "snurrig" utåt hörnen. Det beror på att utgångspupillen blir mer avskuren ju längre bort från den optiska axeln man befinner sig på sensorn. Detta är dock inte ovanligt ens när man använder ljusstarka objektiv på det sensorformat de är gjorda för, och det kallas mekanisk vinjettering. Mängen här är verkligen inget att bråka om, precis som de mörka hörn det orsakar.

Vinjettering är det absolut största problemet när man sätter småbildsobjektiv på 33x44-sensorn och orsaken till att jag inte visar några bilder från de Nikonobjektiv jag hade sen tidigare. De flesta vinjetterar helt enkelt för mycket. Dock blir de användbara om man beskär en skvätt i sidled och det kan man göra direkt i kameran. 1:1 ger fortfarande större sensoryta än småbild och då klarar sig nästan alla objektiv, eftersom den bildcirkel som krävs bara är några millimeter större än avsett. På köpet får man en trevlig kvadrat om man vill utmana sig en smula med kompositionerna. Men det tar vi i ett annat inlägg. Tillbaka till Samyangen.


Mjuuuuuuk bakgrundsoskärpa! – Samyang 135/2 @ f/2


Skärpa i all ära. Oskärpan är dock det bästa med det här objektivet. Den är helt sagolikt mjuk! Nu har jag inget vettigt bildexempel tyvärr, men den annars ofta bortglömda övergången mellan skärpa och oskärpa ("transition zone" på nörd-engelska) är bland det bästa jag sett. För tvåtusen femhundra spänn. Hallå? 

Finns det inte nåt dåligt då? Jo, givetvis. Byggkvaliteten är till synes bra. Men om man tittar in i objektivet framifrån så ser man hela fokusmekanismen. Den ligger helt öppen mellan linserna och det är bara en tidsfråga innan det kommer vara fullt med damm och metallpartiklar där inne. Nån påstod därtill att snäckan är av plast och då lär den slitas ut ganska fort. Men till dess är det bara att plåta och vara glad.
En sak till förresten. Det här med mjukast möjliga bakgrund är inte alltid vad man vill åt. Särskilt inte vid porträtt, ironiskt nog. Om hela bakgrunden bara blir en enda oformlig plasmaliknande gröt så ser bilderna ofta rätt platta ut. Lite struktur skadar inte. För mig som oftast fotar på lite längre avstånd däremot, är det riktigt trevligt. Då kan man sudda till bakgrunden på ganska många meters avstånd lite lagom sådär. 

Fräsiga ekerpluttar – Samyang 135/2 @ f/2


Jag kan varmt rekommendera Samyang 135/2 oavsett om du tänker använda det på en småbildskamera eller på en 33x44-sensor. Maken till pang för pengarna har jag nog aldrig sett, nånsin. Enda skillnaden mellan video- och stillbildsversionerna är att den förstnämnda har en kuggkrans på fokusringen och en på bländarringen (som är steglös). Själv gillar jag det eftersom det blir lättare att fokusera med handskar. Markeringarna sitter också på sidan istället för rakt uppåt, om man nu bryr sig om sånt. Det gör inte jag.

---------------

Det finns ett objektiv till som jag har vissa förhoppningar om, fast jag måste prova lite mer först. Nu har jag i alla fall fyllt det där kliande tele-behovet och kan därmed koncentrera mig mer på att fotografera. En stund. Just nu är det mest 63/2,8 som sitter på kameran och med det befinner jag mig i himmelriket på det tekniska planet. Det "sämsta" objektivet i hela Fujinon GF-serien. Jösses.

På återseende, och var inte rädda för att experimentera!

Postat 2019-03-30 22:30 | Läst 2670 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Är normalobjektivet verkligen normalt?

Länge och väl har jag avskytt brännvidden 50 mm på småbildsformatet. Det så kallade normalobjektivet, som "alla borde ha" enligt en del. Varför då? Varför ska man ha ett objektiv som man ogillar bara för att 50 mm brukar vara små, bra och billiga? 
Egentligen är inte ens 50 mm normalbrännvidden, som brukar definieras som diagonalen av upptagningsformatet. Alltså 43 mm på småbildsformatet, inte 50. 

Så varför har i princip alla småbildsnormaler fel brännvidd? Jag har inga belägg för detta, men min teori är att det beror på att det på spegelreflexkameror blev för bökigt att göra ett enkelt objektiv med kortare brännvidd än registeravståndet. Spegeln är nämligen ivägen om den optiska designen ska kunna göras något sånär symmetrisk, alltså likadan framför som bakom dess centrum (där bländaren brukar vara placerad). Helt symmetrisk vill man inte ha den eftersom det avbildade motivet är mycket större än filmrutan eller sensorn, men åt det hållet. Då behövs bara ett fåtal linser för att korrigera aberrationer och på köpet får man låg geometrisk distorsion (noll, vid 100% symmetri). 

Så, eftersom spegelreflexkameran har varit standard för de flesta fotografer i åtminstone ett halvt sekel så har vi vant oss vid – och intalat oss – att 50 mm är "normalt". Det är det inte.


Titta vad onormalt det ser ut! Nä, det ser man såklart inte. Särskilt inte när man vridit kameran på höjden. Men det märks, när man försöker fotografera. Jag märker det i alla fall. Men, betydligt mindre eftersom jag inte har en småbildskamera längre. Dock beror det inte på formatet som sådant, utan sidförhållandet. 

En del säger att 50 mm motsvarar vårt aktiva synfält. Då börjar jag raskt undra om man ska befinna sig i trafiken nåt mer, för det skulle betyda att folk ser jävligt illa. Å andra sidan verkar det stämma om man ser till hur många beter sig, så det kanske ligger nåt i det ändå. Själv känner jag inte alls igen mig i det påståendet. 50 mm är avsevärt snävare än vad mina ögon normalt ser och jag har uppfattat normalen som ett väldigt kort teleobjektiv. 


Det har berott mest på att jag alltid vill ha med liiiiiiiite mer på höjden, vilket till viss del kommer av att småbildsformatet har sidförhållandet 3:2. En fullständigt idiotisk grej som egentligen bara beror på att en viss Oskar Barnack byggde en kamera där han satte biofilm på tvären och använde för testexponeringar innan han tog fram glasplåten till storformatkameran. Då vill man nämligen inte att det blir fel. 
Det här med att använda film på tvären utvecklades sen till en konsumentprodukt; Leica (av Leitz Camera). Och detta knäppa format har levt kvar in i digitalåldern helt utan någon som helst vettig anledning annat än missriktad tradition och bundenhet till den vanligaste filmrutan, som idag ändå är irrelevant.

Tittar vi på större och tidigare kameror har de nästan alltid haft 5:4 eller 4:3 som sidförhållande. Det gäller även taveldukar och annat som används för att skapa bilder, då det är betydligt mer naturligt för betraktaren i de flesta fall. 



Den kamera jag använder har 4:3-förhållande på sensorn vilket är en av anledningarna till att jag valde den. Tidigare har jag känt mig tvungen att beskära alla bilder lite i sidled – och därmed kastat bort sensoryta – samtidigt som många objektiv har känts en aning för långa. Särskilt den onormala "normalen", och särskilt gäller det bildvinkeln i höjdled.

Normalobjektivet till den här kameran är 63 mm, vilket ger samma diagonala bildvinkel som 50 mm på småbildsformatet. Alltså samma puckade, traditionsbundna ickenormal, igen! Men, det är diagonalen det. På höjden motsvarar det 46 mm och plötsligt får jag med det där lilla extra som alltid tvingat mig backa eller välja ett annat motiv. Det må låta som en obefintlig skillnad, men det räcker faktiskt. 



Äntligen! Nu kan jag komponera som jag vill direkt i kameran. Visst beskär jag en skvätt ändå ganska ofta, men extremt sällan på höjden (om bilden är liggande). Om något gör jag bilderna ännu mer åt det kvadratiska hållet.

Egentligen skaffade jag normalobjektivet mest för att priset var bra och jag som vanligt är galet nyfiken på bra optik. Det visar sig dock att jag trivs väldigt bra med 63:an, som suttit på kameran hela veckan. Det känns bara helt rätt på något egendomligt vis. Synd att börja fundera mer på det antar jag, för då kanske jag får nåt dumt infall. 



Ni som inte läst föregående inlägg men är något sånär tekniskt insatta inser säkert att att sensorn ifråga alltså är större än småbildsformatet, vilket är ganska ovanligt eftersom såna kameror har en del begränsningar. De är helt enkelt inte lämpliga för den som vill ha en mångsidig kamera. Vi snackar långsam autofokus som är hysteriskt dålig i mörker, låg seriebildtagningshastighet, gigantiska bildfiler, ganska stora men ljussvaga objektiv, hög kostnad, och så vidare.

Det roliga är att allt det här passar mig alldeles utmärkt. Jag har nämligen inte bråttom och jag fotograferar i princip bara stillastående motiv. 



Nu när normalen faktiskt är ganska normal, kan jag koncentrera mig lite bättre. Den där ständigt gnagande känslan av att "ska jag inte ta med mig nåt annat om jag hittar ett motiv som kräver annan brännvidd", infinner sig inte. Därför blir väskan ändå lätt och kameran följer med för det mesta. Sen blir det förstås inte sämre av att normalen är vansinnigt bra. Jag menar V A N S I N N I G T bra. 



Jag fattar inte riktigt hur man burit sig åt. Visst, största ljusstyrka är f/2,8 och det gör att man kunnat korrigera aberrationer betydligt bättre än på ett motsvarande 50/2,2. Eller snarare ett 46/2,0 om man beskär småbildsformatet till 4:3 som jag tidigare gjort. Men ändå; det är inte särskilt stort och väger bara 400 gram. Skärpan är hysterisk och bakgrundsoskärpan superfin. Hur i hela...

Kikar man på det optiska schemat så får man en ledtråd:

Frontlinsen är åt vänster i bilden, tro't eller ej! Eftersom kameran är spegellös har det där med symmetri kommit till användning, eller snarare gått över åt andra hållet. På samma sätt som hos Zeiss 35/2 Sonnar i Sony RX1 sker det mesta av korrektionen efter bländaren, bra nära sensorn, och den bakersta linsen är skitstor. Kikar man in i gluggen bakifrån så ser man att utgångspupillen är ganska långt bort från sensorplanet också. Det gör att det blir mindre problem med snett infallande ljus mot sensorn. Faktum är att karaktären på gluggen är väldigt lik tidigare nämnda Sonnar, och det säger en del. Den har kallats världens bästa 35:a av goda anledningar.

Såna här konstruktioner hade varit helt omöjliga med en spegelreflexkamera. Där måste man göra tvärtom och konstruera kortare brännvidder som ett teleobjektiv med en vidvinkelkonverterare längst fram. Skitbökigt, och de blir därmed också väldigt stora om de ska vara riktigt bra. Normalobjektiv är lite på gränsen för att det ska behövas men de modernaste är ändå åt det hållet för att få bästa prestanda. 

Behöver jag den här prestandan? Näppeligen. Det är dock trevligt att aldrig någonsin känna att man skulle vilja ha bättre bildkvalitet. 



Jag trodde aldrig att jag skulle älska att fotografera med ett normalobjektiv igen, men det är precis vad jag gör. Motiv finns precis överallt och den där lilla, lilla skillnaden mot en 50:a på 3:2 räcker för att jag inte ska känna mig störd av de tekniska omständigheterna. 

För tillfället är jag en smula handikappad då jag vurpat med cykeln och slagit i handen, så när jag inte kan cykla så blir det desto mer tid för fotografering. Det passar ganska bra faktiskt. 



Vi slutar här, med en nöjd hälsning från 4:3-sidan av fotoverkligheten. Välkomna över när ni tröttnat på Oskar Barnacks historiska 3:2-dumheter. Det finns alternativ och det behöver faktiskt inte vara dyrt eller stort heller (läs Micro Four Thirds).

Goafton! 

-------------

Alla bilder är tagna med Fujifilm GFX 50R och Fujinon GF 63/2,8

Postat 2019-03-22 00:13 | Läst 2240 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Digitalt mellanformat i en värld präglad av mobiltelefoner och lättja

När jag diskuterar ämnen som berör det tekniska i vår vardag med mina vänner slås jag ständigt av att utvecklingen på vissa områden tycks gå bakåt. I och med pekskärmtelefonens intåg i (nästan) alla människors liv har den blivit en så väsentlig del av folks IT-utrustning att påfallande många inte ens använder en dator annat än i undantagsfall. I och med det, och det allmänt praktiska i att ha "datorn i fickan", har också kvaliteten på all form av media fått stryka på foten.
Musiken är komprimerat Spotify-flöde genom små skitlurar, allt för att spara fysisk plats och datamängd. Bilder laddas upp till Instagram i mikroformat som sedan betraktas på skärmar i storleksordningen av en handflata. Längre meddelanden och texter blir ett helvete att skriva eftersom man saknar tangentbord, och innehållet blir därefter. Begränsat, kan vi säga. 
Allt det här verkar ha lett till att man helt enkelt inte bryr sig så noga. Det lyssnas på skitljud, tittas på skitbilder och skrivs skittexter. Orken och viljan att göra något ordentligt eller ta sig tiden att njuta av text, ljud och bild med hög kvalitet verkar helt enkelt tyna bort. Det ska vara snabbt, lätt och bekvämt, oavsett om det man konsumerar och producerar är ren dynga. 

Det konstiga är inte att det är såhär, utan att folk verkar nöjda. Det är inte jag. 


I ravinen – 45/2,8 @ f/4


När jag tittar på en bild vill jag se den i så hög kvalitet som möjligt, på en så stor skärm som möjligt. När jag läser en text vill jag inte ha kortfattat, slarvigt språk och fattiga formuleringar för att skribenten "inte orkade" eller hade begränsande utrustning (tangentbord). När jag lyssnar på musik vill jag göra det i en så bra anläggning som möjligt, vilket även kan innefatta hörlurar. Och så vidare. 

För vad är det som är så viktigt som jag borde göra istället och spara massa tid genom att använda telefonen till allt detta, kanske till och med när jag är på språng? Vem har inte tid att sätta sig ner och ta in information och inte göra något annat samtidigt? Har man inte det så kanske man borde fundera på vad fan man håller på med egentligen. 



Uppståndelsetemplet – 45/2,8 @ f/4


Jag menar förstås inte att alla behöver eller har råd med en fräsig dator, ljudanläggning och kamera. Bara att vad som helst är bättre än en telefon. Missförstå mig nu inte; mobiltelefoner är fantastiska! Kamerorna börjar till och med bli riktigt användbara även för vettig bildvisning, men det används bilderna sällan till. Så vad ska man med alla miljoner pixlar till när 9 av 10 av dem som tittar på bilderna gör det på en skärm som inte är större än en kortlek? Snacka om bortkastat. 



Lilla Nyckelviken – 45/2,8 @ f/8


Folk för förstås göra precis som de vill. Men jag börjar undra om man helt enkelt inte konsumerat högkvalitativ media på så länge att man helt enkelt glömt bort skillnaden. Själv tycker jag att det är olidligt smått med 13"-skärmen på min laptop när jag måste använda den. Därför har jag en 24"-skärm tillkopplad så man ser ordentligt. Men jag börjar fundera på ännu större, och med ordentligt mycket högre upplösning. Gärna 5K eller mer. 

En av de största anledningarna till det är att kameran jag sen ett tag tillbaka använder – Fuji GFX 50R – ger sån sagolik bildkvalitet att det känns hemskt att behöva skala ner bilderna vid visning. 5K räcker förstås inte heller, men skillnaden mot 1920*1200 är enorm om man har bilder i högre upplösning att betrakta och det ger vilken kamera som helst sen tjugo år tillbaka. Jag vill ha mer, inte mindre! 



Judiska begravningskvarteret – 45/2,8 @ f/2,8


En del av er som läser det här inlägget gör det förmodligen med mobilen. Stackare. Ni missar så mycket med era pytteskärmar. Är det verkligen värt det? Är det verkligen så jobbigt att gå till datorn och sätta sig i tio minuter för att få en hundra gånger bättre upplevelse? Jag fattar verkligen inte. 

Nåja, det viktigaste är förstås att man är nöjd. Själv har jag fått en aha-upplevelse av rang med den nya kameran. Den där perfekta 35:an till småbildsformatet som jag aldrig hittade hur mycket jag än letade, har jag nu. Fast den råkar vara 45 mm istället på den lite större sensorn. Vilket gör att f/2,8 räcker utmärkt för lite lagom kort skärpedjup även på hyfsat stora avstånd, som i bilden ovan. Därtill är det förstås mycket lättare att korrigera optiska aberrationer vid f/2,8 än vid f/2, vilket gör att kvaliteten på bakgrundsoskärpan är hiskeligt fin och beter sig lite annorlunda.



Munkbrokajen – 45/2,8 @ f/5,6


Vad man tyvärr inte kommer se ens med en jätteskärm är den ursprungliga upplösningen i bilderna. I bloggen är de förstås nedskalade dessutom, men övriga kvaliteter borde man få ett hum om. Tittar vi på ett utsnitt av ovanstående bild så kan man dock lätt trilla av stolen. 


100% crop (förutsatt att du klickar på bilden och den får plats i ditt webläsarfönster)


Såhär hög upplösning behöver ju nästan ingen. Så det är inte direkt något jag rekommenderar om man inte som jag är så nördigt insnöad på fototeknik att man får ut något av det ändå. Men det är åt rätt håll i alla fall. Större, mer, bättre. Hög bildkvalitet kan alltid skalas ner. Dålig bildkvalitet däremot ser hemskt ut om man visar bilderna i stort format. Därmed inte sagt att det inte duger; det handlar inte om det. Det finns massor av bra anledningar att ha en enkel kamera. Det är billigare, mer portabelt och i många fall mer praktiskt användbart. Men varför titta på bilder som är så små att precis alla detaljer är helt bortblåsta?

Jag trodde att jag skulle behålla min Sony a7II och ha "till annat". Vadå "annat"? Ja, det kan man undra. Fujin är så bra att jag inser att jag inte ens kommer kolla åt Sonyn i första taget. Möjligen behåller jag huset och något minimalt objektiv, men jag tror inte det. Då har jag hellre en bra kompaktkamera. Mer om det i ett kommande blogginlägg, för jag har sonderat marknaden noga och det ligger inte mindre än tre snarlika kompakter på hyllan här.

Apropå bra bildkvalitet så köpte jag en adapter för att sätta Pentax 67-objektiv på Fujin. Det var rätt onödigt, för de kommer inte i närheten de heller. Där blir det faktiskt sämre än med småbildsformat och bra objektiv. Pentaxgluggarna är för ett alltför stort filmformat och den "lilla" sensorn i Fujin ger en så stor beskärning att det inte blir särskilt skarpt, tyvärr. 105/2,4 ser dock ut att kunna ha trevliga egenskaper för porträtt. Vilket jag dessvärre inte pysslar med.



Aktiebolaget Gasackumulator – 63/2,8 @ f/2,8


Av dessa anledningar har jag bestämt mig för att skaffa ett fåtal objektiv ämnade för Fujins sensorformat. Idag lade jag vantarna på ett 63/2,8 då priset var alldeles för bra för att låta bli. Vi får se vad det blir i nästa steg. Troligen telezoomen 100-200/5,6. Och en ny dator med större skärm med högre upplösning. 

Jag tänker alltså fortsätta strävan mot mer och bättre, men inte nödvändigtvis fler prylar. Sen kan andra sitta där och peta på sina telefoner och undra vad jag ska ha så stor kamera till och hur jag orkar skriva så "långa" inlägg. 


Vi ses!

Postat 2019-03-14 08:44 | Läst 3470 ggr. | Permalink | Kommentarer (30) | Kommentera