Monokroma kvällskvadrater blev färgglada rektanglar

Det enda sättet för mig att fotografera svartvitt med digitalkamera är att sätta kameran till monokromt läge, det vill säga att man både i sökaren och den färdiga bilden (JPG) slipper färg. Då blir det lättare att komponera och man ser direkt vilka färger som ger vilken gråton. Vill man finlira så kan man dessutom i vissa kameror välja simulering av färgfilter, om man vill få en himmel lite mörkare eller något specifikt objekt ljusare än omgivningen.

Igår begav jag mig därför ut på kvällskvisten med kameran satt till svartvitt och en ljusstark femtia frampå. Min kamera har lite större sensor är småbild och i det kvadratiska läget – som man också trevligt nog kan välja i kameran – blir denna brännvidd på 33x33 mm sensoryta väldigt nära den klassiska normalen på en Hasselbladare eller Rolleiflex. Så om inte annat kastas man tillbaka i tiden en aning med denna kombination. 

Allt gick bra och jag dokumenterade även färdmedlet.

f/3,4

Fuji GFX:en ger väldigt fina JPG direkt ur kameran och jag har inte rört bilden över huvud taget. Bara skalat ner till webläsarvänlig storlek. Haken är att det måste bli bra vid fototillfället. "Det måste det med film också!", kanske du triumferar. Men det stämmer inte. Med film kan man – även om man framkallar den generiskt – anpassa exponeringen av pappret och/eller välja ett specifikt papper, samt framkalla pappret på olika sätt. Man kan också pjatta och ha sig om man vill köra överkurs. Eller om man digitaliserar filmen så kan man behandla den som vilken råfil som helst.
Med JPG är man rökt redan vid fotoögonblicket om man inte vill dra i spakarna efteråt. Det man kan göra är att försöka anpassa kontrasten redan innan man trycker på knappen, och har kameran en EVF så ser man redan i sökaren hur det blir. Men det tar lite tid.

f/4

Inte så pjåkigt! Men... För att ha både hängslen och livrem fotograferar jag oftast i råformat och JPG. Så att man kan ångra sig eller rädda en bild där det blev lite knasig exponering. Och då är det svårt att inte råka snegla på råfilen när den ligger i samma mapp som de färdiga, svartvita JPG-bilderna. Fan också. Det blev ju mycket bättre i färg.

f/4

Svartvitt kräver för min del att man aldrig ser bilden i färg. Därför kan jag nästan omöjligen konvertera en färgbild till svartvitt i efterhand, för det blir alltid sämre. Det känns som man bara tar bort saker ur bilden. Minskar dess estetiska kvaliteter. Undantag finns förstås, såsom motiv som nästan inte innehåller någon färg ändå. Eller om man vill åt en särskild, dyster stämning. 

Det hela slutade med att jag slängde alla svartvita JPG-filer utom ett fåtal, och tog tag i råfilerna istället. Vilket också har effekten att man plötsligt kan se vad hela den 33x44 mm stora sensorn har registrerat. Det är betydligt större än vad objektivet – Zeiss 50/1,4 ZF Planar – egentligen mäktar med. Så man kan varsamt få beskära lite lagom i efterhand, beroende på hur motivet ser ut. 

f/8

Här har jag använt hela bredden men beskurit ett uns på höjden. Ingen korrigering för vinjettering, och det är förvånande hur stor effektiv bildcirkel Zeissen ger, särskilt med tanke på ljusstyrkan. Vid f/11-16 kan man med lite god vilja använda hela sensorn om man accepterar att de allra yttersta hörnen är oskarpa. Nånstans kring f/4 blir det bäst i 7:6 och vid större än f/2,4 får det bli kvadratisk. Ganska roligt med den begränsningen, hur knasigt det än må låta. 

Går man närmare kan man också plåta vid f/1,4 och använda hela sensorn. Bildcirkeln blir i regel större ju närmare man fokuserar med de flesta objektiv (åtminstone de där hela den optiska cellen flyttas) eftersom utgångspupillen kommer längre bort från sensorplanet. Trigonometri, helt enkelt.

f/1,4

Jag har beskurit ovanstående en skvätt på högersidan, men bara för att få en bättre komposition. Det hade gått fint att använda hela 4:3-formatet om man ville. 

Sen är det förstås inte alltid man vill frångå sin ursprungliga, kvadratiska komposition. Det kanske helt enkelt inte finns nåt vettigt där utanför ändå. Och kvadrater är ändå kvadrater. De har sin charm.

f/2,8

En klurig grej är att kvadrater inte alltid ser kvadratiska ut. Man är så ovan vid dem att de kan se ut att vara lite utdragna på höjden ändå. Då kan det vara fint att kunna "obeskära" några millimeter extra i sidled. Så att kvadraten ser mer kvadratisk ut, trots att motsatsen egentligen skett. Lurigt. 

f/5,6

När jag kom hem vid 22:30 så var jag som så ofta väldigt missnöjd med bilderna. Det blir så av nån anledning. Som att kraven är högre när man granskar dem framför datorskärmen än vid fototillfället. Eller så beror det på att jag på kvällen drar ner ljusstyrkan på skärmen för att inte bli bländad, och då tappar bilderna mycket av sin lyster. Därför tog jag nya tag idag och nu känns de helt okej. Inga pangbilder, men användbara. 

Vi avslutar med ett väderpanorama. Lustigt nog älskar jag detta utdragna format, trots att jag föredrar 4:3 före 3:2 alla dar i veckan. 

f/5,6

Förresten är det såhär jag önskar att bloggen ska fungera. Att jag tar en bunt bilder och skriver om dem, gärna samma dag eller i alla fall nära inpå fototillfället. Att samla bilder på hög förstör min motivation. Nu är jag så att säga "av med dem" och kan gå vidare. Just idag passade det fint att vänta lite eftersom det spöregnar. 

Ha en fortsatt trevlig vecka! 

Den fjuttonde återkomsten

Nu har det tydligen gått en och en halv månad sen jag skrev sist. Det har blivit sådär ett antal gånger nu. Att jag "kommer igång med bloggen" och sen rätt vad det är så händer inget längre. Men, den här gången har det faktiskt en konkret förklaring. Tyvärr.

Sen en tid tillbaka har jag diagnosen utmattningssyndrom. Det som i vardagligt tal kallas "att gå in i väggen". Detta flummiga begrepp är ingen väldefinierad åkomma utan helt enkelt långvarig överbelastning av stress. Kroppen och huvudet säger mer eller mindre upp sig och slutar fungera som det är tänkt, trots att det inte går att påvisa rent medicinskt. Symptomen är många och diffusa och det tog väldigt lång tid och flertalet besök hos vården innan någon till slut fattade vad det var. Jag hade ont i ryggen, ont i benen, ont i huvudet, hjärtklappning, darrningar och framför allt en helt fruktansvärd trötthet som inte går att beskriva med ord. Varje morgon har varit som att vakna ur en koma och det kan ta uppåt en timme att över huvud taget ta sig ur sängen. 

Nåväl, jag hankar mig fram på halvtid sen nån månad tillbaka och även om det ibland inte verkar blir bättre så verkar det i alla fall inte bli värre. Alltid något. De flesta symptomen har avtagit, utom det värsta. Tröttheten. Man vill bara göra ingenting, vilket samtidigt för min del gör mig rastlös. 
Lyckligtvis är motion det absolut bästa botemedlet och jag cyklar i skogen 3-4 gånger per vecka. Kanske är det därför det aldrig blev så illa som för vissa, som sjukskrivs i uppåt ett år. 

Men nu ska vi inte tala mer om det! Bloggen handlar om foto, och fotat har jag gjort. Det är nämligen också ett väldigt bra sätt att "bara vara" och inte stressa upp sig över saker. Man går och letar motiv och låter omedvetet bli att tänka på något annat. 

Egentligen tänkte jag bara skriva ett väldigt kort inlägg för att öva, så att säga. Men det blir vad det blir. Bilderna har inget direkt sammanhang den här gången. Inte än i alla fall. Vi får se.

Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8

Mellanformataren Fujifilm GFX 50R hänger med överallt och nu på sommaren när man inte behöver handskar så finns det i princip ingenting hos kameran som jag längre stör mig på. Vintertid är det värre, med knappar som inte går att hitta. Det gäller dock nästan alla kameror. Konstigt nog.

Motiven blir mina vanliga. Grafiska grejer i olika skalor; gärna vardagliga ting. Och det passar ju bra eftersom sånt går att hitta var som helst. 

Zeiss 50/1,4 Planar @ ~f/8 (man får gissa eftersom detta inte sparas nånstans)

Som vanligt kan jag inte låta bli att greja med kufiska objektiv trots att jag har två Fuji-gluggar som sopar banan med det mesta. Nu för tiden är det mest kul ändå, tycker jag. Förut har det skapat lite ångest att ha för mycket att välja på och jag har hela tiden letat nya grejer. När man redan har bland det bästa som finns så är det liksom ingen idé att leta vidare. 
Zeissen använder jag för att den är liten, ljusstark och ger trevlig optisk karaktär. Bäst gör den sig i 1:1, men här ovan fick det bli lite större än så. Vilket funkar förvånansvärt bra om man bara bländar ner ordentligt. 

Zeiss 50/1,4 Planar @ ~f/4

Då jag fortfarande inte är motoriserad så sker fotograferandet oftast i min direkta närhet. Vilket är klart utmanande, för efter ett tag har man ju sett allt. Kan man tro. Men det har man förstås inte. På kyrkogården får man både lugn och ro och kan hitta motiv i all oändlighet, så där är jag ganska ofta. 

Eller på skolgården nästgårds. Märkliga mönster dyker upp där man minst anar. Ställer man in kameran till panoramaformat så kan man dessutom komponera lite annorlunda än vanligt, och man kan börja leta motiv på helt andra sätt om man vet att man har en väldigt smal sensor. Fast hela bilden finns om man vill, när man öppnar den i datorn hemma sen.

Zeiss 50/1,4 Planar @ ~f/4

Sätter man sig på cykeln så kommer man lite längre. Till Nyckelviken, exempelvis. Där har jag suttit och bara lyssnat på vågorna ganska många kvällar. Man behöver faktiskt inte göra så mycket mer än så ibland, även om man är frisk. Jag tror att nästan alla människor i det västerländska samhället håller på med för mycket skit. Varenda jäkla minut ska planeras in, styras upp och verkställas. Ska det verkligen vara nödvändigt, och är det verkligen nyttigt? Jag tror inte det. 

Får jag tro min läkare så är stress ett av vår tids värsta åkommor. Men man vet inte om att man lider av det förrän det totalt svämmar över och man går sönder. Kroppen tål mycket. Till slut säger den dock ifrån, och det är inte roligt kan jag lova er. 

Samyang 135/2 @ f/4

Var man än vänder sig i samhället så är det en jäkla hets. I trafiken, i affärerna, på jobbet, på festen. Hela tiden, jämt jämt jämt. Fast man inte tänker på det. Vi är ju inte gjorda för det här, egentligen. Stress är en försvarsmekanism som ska få oss alerta när det behövs. Inte något som ska mala ner oss till skit för att det präglar hela livet. 

Nu har jag visst bara en bild kvar. Jag valde ut några på måfå bara. 

Fujinon GF 63/2,8 @ f/11

Att jag skriver det här inlägget just idag beror på att min fem veckor långa semester just började. Att veta att jag inte behöver göra ett skvatt ger mig nämligen andrum att göra sånt som jag tidigare inte orkat. Och som jag själv nu märker så går skrivandet av sig självt, lyckligtvis. Bra! Då har jag något att göra, om eller när jag vill. 

Jag önskar er en slapp sommar! Prova gärna att till exempel lämna mobilen hemma en dag. Det är jättejobbigt, men visar hur sjukt vi beter oss.