Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Retroförnuft eller bara konstig smak?

Jag är en sån där människa som stör mig på väldigt mycket i min omgivning, tyvärr. Förmodligen beror det på nån slags djupt rotad perfektionism; att jag har svårt att acceptera fel och brister hos saker och ting. Detta har också lett till att jag nästan alltid söker efter bättre prylar oavsett vilket skrå det handlar om. Inom foto har jag en fäbless för riktigt fina objektiv, till exempel.
Men det finns undantag har jag märkt. En del objektiv är nämligen lite lagom dåliga på precis rätt sätt. Så att de upplevs en smula charmiga och gör att man (i alla fall jag) tänker lite annorlunda. Sänker garden lite och börjar acceptera att det inte kommer att bli 100% perfekt. 



f/5,6 – 1/ 100 sekund – ISO 100


Voigtländer 35/1,4 Nokton Classic är ett dylikt objektiv. Det har funnits ganska länge för Leica M-kameror, men nu har det också kommit i FE-version för Sonys spegellösa systemkameror. Den optiska konstruktionen är i princip samma som förut, fast man har korrigerat för den tjocka filterbunten framför sensorn som annars har ställt till med ordentliga problem för just den här typen av objektiv. Utgångspupillen sitter nämligen så nära sensorn att sensorfiltret orsakar astigmatism och krökt skärpefält, eftersom förhållandet i avstånd mellan objektiv och sensor inte är samma i mitten som i hörnen, jämfört med om det saknats filter. Glas har som bekant inte samma brytningsindex som luft, nämligen. 

Objektivet är därför mycket välkommet då Sony själva – liksom alla andra stora tillverkare – inte har något intresse av att sälja "dåliga" objektiv. De gör därför antingen ljussvaga och små objektiv, eller ljusstarka och gigantiska dito. Voigtländern är skitliten OCH ljusstark, vilket givetvis har sitt pris.



f/1,4 – 1/3200 sekund – ISO 100


I viss mån liknar Noktonen ett gammalt Leica 35/1,4 Summilux, men det är ingen direkt kopia. Nej, Voigtländer har gjort en helt egen design i "gammal anda". Detta är något så speciellt som en dubbel Gauss med kort brännvidd! Alltså mycket närbesläktat med de flesta klassiska 50-millimetersobjektiv. Det är därför inte helt märkligt att det beter sig mycket som ett sådant, och i synnerhet en av mina absoluta favoriter. Nämligen Zeiss 50/1,4 Planar. 


Båda dessa gluggar är lite dimmiga av sfärisk aberration vid full bländaröppning. De ger hård bakgrundsoskärpa på korta avstånd och mjuk på längre håll. Något som många hatar medan jag älskar det! Om bakgrunden är väldigt oskarp (vilket den är på nära håll) så kan den lika gärna få ha lite struktur. Det blir så slätt och tråkigt annars. På längre håll däremot blir oskärpan mindre och om den då är hård så stör den mer. Den ser helt enkelt skarp ut. 

Båda objektiven blir också fruktansvärt bra vid ungefär f/2,8. Jag menar världsklass. Kanske inte i hörnskärpa, men i "transparens" eller vad man ska säga. De är som skarpa och mjuka på samma gång, med fantastisk bakgrundsoskärpa.


f/2,8 – 1/400 sekund – ISO 100


Som vanligt under den här eländiga årstiden har jag nästan bara lyckats fotografera lite på mina lunchraster. Och då blir motiven vad de blir. Jag gillar visserligen utmaningen att hitta motiv i den trista vardagen, men under tidspress blir det inte jättebra. Därför har jag också masat mig ut på kvällarna och försökt. Med rätt klent resultat då också.



f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 1250


Här visar sig fler kufiska egenskaper i form av så kallad "koma". Exakt vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det är sfärisk aberration som är betydligt större i tangentiell riktning än i radiell dito. Förmodligen i kombination med astigmatism. Detta gör hur som helst att ljuspunkter utåt kanterna blir utdragna till kometliknande florpar. De försvinner när man bländar ner till f/2,8-4 nånstans, men det går ju inte när det är mörkt. Det här känner du säkert igen om du fotat med vilket gammalt normalobjektiv som helst vid full bländaröppning i en mörk stadsmiljö. 

Nu kan man undra varför i halva friden jag inte istället använder mitt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Det är verkligen som gjort för dylika situationer då det är väldigt bra korrigerat vid fokus på oändligt, redan från f/1,2. Svaret är att det dels är roligt med nya grejer men också att det här lite vissna resultatet som sagt får mig att slappna av lite och fota mer. Det kommer ändå inte att bli perfekt, så varför ens bry sig? 

Det roliga är att jag sen ändå varit mer nöjd när jag kommit hem och kikat på bilderna. Förmodligen för att den uteblivna prestationsångesten gjorde att jag tog rätt hyfsade bilder ändå. 



f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 2000


Som ni ser av bilddatat har det varit redigt mörkt och jag har utnyttjat räcken att luta mig mot. Bildstabiliseringen i Sony a7 II är inte sådär jättebra, men oändligt mycket bättre än ingen alls. Och den funkar med alla objektiv! Ni ser också att jag för de två sista bilderna bländat ner liiiiite till f/1,7. Det är för att minska en skvätt på den där koman jag talade om. Men det gör också att man kan börja ana "sun stars" (vad vi nu ska kalla det på svenska?), som uppstår av diffraktion vid hörnen på bländarbladen när dessa inte är rundade. Lite snajdigt ibland!

Den sista bunten bilder är från lunchen igår. Jag hade varit på stresshanteringskurs vid Gullmarsplan och promenerade till jobbet i Sickla. Fast det var såklart inte förrän jag var framme i de vanliga trakterna som jag kom mig för med att fotografera. Nåja. Det finns ju saker man inte ännu fotat, där också.



f/5,6 – 1/40 sekund – ISO 160


Här kommer vi in på ytterligare en bra egenskap med Voigtländern. Den är liten! Tyvärr inte lika liten som sin Leica M-bajonettkusin, men ändå mindre än det mesta annat för Sonykameror. Och det är bra, för då syns man inte. Och syns man (jag) inte så blir det fler bilder. Jag hatar nämligen att bli iakttagen när jag fotar. Det händer fortfarande att jag går förbi saker som jag skulle vilja fotografera, för att det är folk som ser mig. Skitlöjligt, jag vet. Men jag vet att jag inte är ensam om det heller. 

Under motorvägsbron ser ingen jävel oavsett...



f/2,8 – 1/15 sekund – ISO 160


Visst är det märkligt? Att den ständigt kräsna Martin plötsligt är nöjd med något, som egentligen är mycket sämre än det han annars brukar gnälla på. Men visst; jag har väl vinklat till det en smula. Många av de egenskaper jag ogillar hos andra objektiv beror på att de optiska felen helt enkelt är estetiskt fula. Hur flummigt lät inte det där på en skala? Jag vet. Men det är nåt särskilt med den här typen av gamla goda konstruktioner. Till och med när de är nya. Voigtländers formgivare, ingenjörer, eller vad de nu vill kalla sig, har gjort ett enastående jobb med att skapa karaktär. Objektivet har verkligen ett slags personlighet och man måste lära känna det innan de bästa sidorna låter visa sig. 

Exempelvis är jag övertygad om att det är väldigt medvetet att låta sfärisk aberration vara stor, för att i gengäld få mindre longitudinell kromatisk aberration. Och oroa dig inte, man behöver inte veta vad det betyder. Men i alla fall; man har låtit ett optiskt fel vara lite större för att göra ett annat lite mindre. På ett enligt mig snyggt sätt. En bra prioritering, helt enkelt.



f/1,4 – 1/500 sekund – ISO 100


Ser ni den där glöden kring räcket i fokus? Det är sfärisk aberration och innebär att räcket är både i fokus och ur fokus samtidigt. Olika delar av linserna fokuserar ljuset i olika djupled och det blir dimmigt. Detta visar sig med katastrofala konsekvenser i så kallade MTF-diagram, som är bland det enda en del objektivtestare är intresserade av. Därmed ser Voigtländern ut att vara ett skitobjektiv, men se det är fel. Jättefel. Skärpa är nämligen långt ifrån allt. 



f/1,4 – 1/80 sekund – ISO 100


Ofta använder jag full bländaröppning bara för att det ser så mysigt ut. Det kan man inte säga om många modernare objektiv som med alla medel försöker vara så skarpa som möjligt, utan att fullt ut lyckas. Resultatet är att den oskarpa Voigtländern på nåt underligt vis ger bilder som ser mer tilltalande ut. Även för en skärpefantast som jag. Jag gillar det verkligen som fasen och jag tror det är för att det inte försöker vara något det inte är. En väldigt lyckad retro-flirt med en del egenskaper som borde tilltala även den kräsne. Här kan man få både "Leica glow" och total-funky bokeh vid närgränsen! Och så slipper man alla otäckheter som man drabbas av om man sätter en gammal Summilux på sin Sonykamera. 

Men liiiite knäpp måste man nog vara ändå. Och det är man ju, som tur är. 

Postat 2019-11-27 22:39 | Läst 2033 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 


Nikkor 50/2 AI @ f/2 


Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...



Nikkor 50/2 AI @ f/5,6


Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.



Nikkor 50/2 AI @ f/2


Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran


Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand


Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)


Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.


Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran


Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 


Tjingeling!

Postat 2019-11-13 21:11 | Läst 2567 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Bokeh-bonanza på lunchrasten

Idag blev jag lite paj i huvudet av ett möte på förmiddagen, så efter inmundigande av lunch gick jag en liten promenad med kameran i högsta hugg. På bara en halvtimme hann jag koppla bort hela omvärlden och fokusera på att fotografera. Mycket effektivt, och dessutom med precis rätt effekt på sinnet.

På kameran hade jag det nyinförskaffade Voigtländer 35/1,4 FE. Jag gillar det mer och mer, vilket ni kanske kan skönja anledningen till i bilderna. Idag blir det inte så mycket text, för jag märkte igår att jag blev stressad av att skriva. 






Hemsk bokeh va? Inte? Nä, just det! Rörig oskärpa kan faktiskt vara väldigt snyggt om man använder den som element i sin komposition. Det betyder dock att man måste ha stenkoll i sökaren eller på skärmen när man tar sina bilder. Lite fel vinkel och man får nån stor jäkla artefakt som stör nånstans i ett hörn, eller så. 
Som jag skrev sist så beter sig Voigtländer som jag vill i detta avseende. Bakgrundsoskärpan mjuknar nämligen när man fokuserar en bit bort! Helt perfekt egenskap, i min mening.



Jag älskar allt det tekniska i den här bilden. Den brutala vinjetteringen, den sammetslena skärpan med sitt skimmer av sfärisk aberration, de mulliga färgerna, märkligheterna utåt hörnen till och med. Det ser lite ut som en tavla på något sätt. Inte kliniskt, utan organiskt. 

När jag härom dagen beställt gluggen undrade jag vad jag egentligen håller på med. Jag har ju redan massor av objektiv. Vad fanken ska jag ha ett till, till? Men nu verkar det som att det är ett riktigt guldkorn som plötsligt fått mig inspirerad igen. Och det är värt mycket. Frågan är om jag ska sälja nåt annat. Den som lever får se.

Fridens!

Postat 2019-11-11 22:14 | Läst 1321 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Med Voigtländer 35/1,4 på vardagsuppdrag

Man kanske skulle ta med kameran när man går och handlar mat? För att se om det blir nåt. Eventuellt. 
Trettiofemman är så liten och lätt att det kvittar om det ändå bara blir skitbilder. Ingen direkt övervikt man släpar runt på liksom.

Först förbi det före detta thai-haket som numera är platskontor för ett bygge som jag inte vet var det ligger. 



Ganska ruffigt och inte blir stämningen bättre av att det är strax under nollan. Mörkt och jävligt är det ju redan klockan fyra numera, men jag har varit ute i skogen med cykeln några timmar under dan, så det bekommer mig inte så mycket. 

Jag går över kyrkogården; det är närmaste vägen. Och så är det ganska trevligt. Känns tryggt på nåt sätt, märkligt nog. 



Efter varje bild kikar jag på displayen och konstaterar nöjt att objektivet är mycket bättre än vad jag trott. Den där hysteriskt röriga oskärpan jag sett i andras exempelbilder tycks bara inträffa på nära håll. Fokuserar man längre bort så lugnar den ner sig. Faktum är att Voigtländern beter sig väldigt likt ett av mina gamla favoritobjektiv; Zeiss 50/1,4 Planar ZF. Stökigt och oskarpt på nära håll och stora bländaröppningar, men ganska skarpt när man backar och med mjuk och fin bakgrundsoskärpa när man bländar ner en skvätt. 

Men vad är detta? Öppna hål i marken på en mörk kyrkogård kanske kunde ge den där trygghetskänslan en liten törn, men nu sitter det i alla fall en fin inhägnad runtom. Tur det.


Hela tiden har jag kameran hängandes runt halsen. Man kan tycka att ett par hundra gram hit eller dit är petitesser, fast det gör faktiskt skillnad i hur mycket man märker att man bär på kameran. Med Voigtländer 40/1,2 – som även det är rätt litet – pekar gluggen nedåt och det blir inte samma trevliga balans. 

Sen har vi det där med prestandan. Jag är i grunden någon slags perfektionist och det sätter många käppar i hjulen. Även när det kommer till fotografering. Sökandet efter den perfekta utrustningen kommer aldrig ta slut. Men det verkar faktiskt som att jag kan släppa det där en smula om jag använder nåt som är lite lagom dåligt, fast bra på vissa sätt. Och så måste det vara trevligt. Voigtländer-trettiofemman är en sån grunka. Det blir liksom inte så skarpt, men det ser trevligt ut ändå. Och då släpper mina hårda krav en aning och jag kan ägna mig åt att fota istället för att analysera. Det är nog bra.

Julpyntet börjar komma upp här och där. Inget jag gillar direkt. Lamporna i träden är ju trevliga i och för sig, och har inte nåt med jul att göra. 



Som jag skrev tidigare så hade jag hellre använt mellanformataren, men då den saknar bildstabilisering så är småbildskameran betydligt vettigare när det är mörkt. Stativ är inget jag orkar pyssla med över huvud taget, och då blir kraven på utrustningen ganska höga. Idag provade jag att använda något längre slutartider än sist; 1/8-1/10 istället för 1/15. Det tycks funka bra! Dock får jag inte 100% "keeper rate", men fortfarande tillräckligt hög. Fast det är trevligare att inte ens behöva kolla om bilden blev skarp efter varje gång. 

Nu har jag lämnat kyrkogården och spankulerar längs en blöt, mörk och tråkig gata. Under eftermiddan kom en skvätt snö som jag ser märkligt nog ligger kvar på en bil. Bara en bil, en svart. På alla andra har den smält betydligt mer. Såhär i efterhand tror jag mig inse att det beror på att den svarta bilen strålar ut sin värme snabbare än saker med andra färger, vilket betyder att den sjunkit under nollan fortare än övriga bilar. Klurigt! 


Nu är jag tvungen att gå tillbaka till andra sidan gatan igen. Bortom övergångsstället ligger en lite egendomlig kulle. Det finns ingenting alls där. Jag tror den hör till kyrkogården på något sätt och kanske är tomt till disponentvillan (eller vad huset nedanför kan vara). Ändå lite skumt att såpass dyrbar mark bara står och ruttnar bort. Man kanske skulle slå en flukt nån dag. 



Jag handlar lite krimskrams hos Amir. Det gör jag när jag inte vill eller orkar ta cykeln till stora butiken. För där står jag inte ut förrän det lugnat ner sig med folkflödet, framåt niotiden. Och så tycker jag att jag kan stödja Amir som är enormt trevlig. Det är nog inte helt lätt att driva butik, nu för tiden.

På hemvägen går jag över kyrkogården igen. Kanske finns det nåt mer att hitta. Javars, löv under en lampa duger väl!



Igen tittar jag nöjt på kamerans display. Den där stökiga "fula" bakgrundsoskärpan är ju rätt charmig faktiskt. Särskilt för närbilder, där bakgrunden annars gärna bara blir en formlös gröt. Lite struktur skadar väl inte? 

Bakom boden står som vanligt gamla gravstenar och vittnar om det tragiska faktum att man till slut blir bortglömd. Ingen som kommer och tittar till eller bryr sig. Eller betalar. Här fick jag öva mina handhållnings-skills ganska ordentligt. Mörkt som attan var det!



Ut genom stålgrinden med skylt om hundförbud. Lik förbannat ser jag nästan varje gång nån som bara inte kan låta bli att rasta sin jycke på kyrkogården. Så även denna gång. Hur tänker man då? Givetvis började hunden skälla på något borta vid minneslunden dessutom, där det var folk. Den siste idioten är inte född än. 

Nu är vi på andra sidan vägen mot det före detta thai-stället. Här ligger ett nuvarande thai-ställe istället. Ett väldigt, väldigt bra sådant. Tyvärr ska kåken rivas så de måste flytta. Jag vet inte om de hittat nåt nytt ännu, men kan tänka mig att det är svårt med alla hyror som skjuter i höjden nu när det byggs så det knakar. Fast bubblan spricker väl till slut antar jag. 



Tillbaka över vägen igen. Däck- och bilfirman som ligger i samma kåk som platskontoret har en bakgård, eller vad man ska kalla den, som vätter mot järnvägen och stationen. Jag gissar att detta kommer rivas också inom kort. Och så bygger man väl nåt fräsigt bostadshus. Precis bredvid vägen. Vem fan vill bo där? Eller så blir det tunnelbaneuppgång.



För egen del slipper jag gärna tunnelbanan. Den för bara med sig skrän och bråk. Det har folk längre ut, på Värmdö, också förstått. De vill inte ha tunnelbana trots att bussarna inte direkt funkar jättebra. De inser vad det leder till. Ökad rörlighet flyttar de sociala problemen. Fast det är förstås bara en tidsfråga innan de är överallt ändå.

Själv drar jag nog ut på landet vad det lider. Men först måste jag bli kvitt det ihållande utmattningssyndrom som jag lider av. Det är på väg bort, men det tar en evinnerlig tid. Att fotografera lite mer i vardagen kanske kan hjälpa. Utöver min cykelhobby är det nämligen ganska tomt, och ironiskt nog kan även ickeaktivitet skapa stress. Det beror på hur man är lagd. Ni känner säkert till begreppet "klättra på väggarna". Det gör jag så fort jag inte har något att göra. Men nu fick jag skriva en stund. Det var bra.

Vi ses! 

Postat 2019-11-10 22:29 | Läst 1186 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gammal dussinglugg möter oväntat fräsig sensor

En rolig grej med Fujifilms spegellösa mellanformatkameror är att man kan sätta i stort sett vilka objektiv som helst på dem, om man hittar en fungerande adapter. Alltså ungefär som folk gjort med Sonys a7-serie under några år, med den stora skillnaden att Fuji GFX har 33x44 mm stor sensor. Detta hindrar förstås inte att man använder objektiv som inte är avsedda för det större formatet. Oftast blir det inte så bra, men ibland hittar man guldkorn. 

Vilka objektiv som ger tillräckligt stor bildcirkel för att i rimlig mån lysa ut den större sensorn är inte lätt att på förhand veta. Efter en del testande så tycks det som att de flesta objektiv kring 85-135 mm funkar riktigt bra, särskilt de med medelhög ljusstyrka kring f/1,8-2,8 ungefär. Ljusstarkare brukar innebära att vinjetteringen är lite för stor på full glugg, medan ljussvagare objektiv är ofta optimerade för att vara små, och då är bildcirkeln hårt avgränsad och för liten.
Kring 50-58 mm där de flesta normalobjektiv för småbild ligger, är det desto svårare att hitta nåt vettigt. Många påstår entusiastiskt – främst på amerikanska forum och facebook – att det-och-det objektivet ger "zero vignetting", men när man sen ser bilderna så ser det ut som skit. Visst, det finns något som med lite god vilja kan ses som bildinnehåll i hörnen, men det brukar mest vara en mörk gröt. Eller så är oskärpecirklarna åtminstone såpass små och avskurna utåt kanter och hörn att skärpedjupet blir flera gånger större där, vilket resulterar i något som ser ut som hysteriskt krökt skärpeplan. Inte vackert.

Och det är ju inte så konstigt. Varför skulle nån bemöda sig med att göra ett objektiv med större bildcirkel än nödvändigt? Det blir förmodligen en mer komplicerad, större konstruktion. Undantag finns dock, som tur är!


f/8 – ISO 400 – 1/30 sekund


Ett av dessa undantag är Nikkor 50/2. Det har funnits i en drös olika versioner mellan 1959 och 1979 och under dessa tjugo år kan man misstänka att den optiska designen har ändrats, fast det är inte säkert. Antireflexbehandling och andra smådetaljer har säkert förbättrats med åren, samt har även exteriören ändrats utifrån rådande mode. Det finns dock exempel på gluggar vars optik varit helt oförändrad i evigheter. För, varför ändra på något som är riktigt jäkla bra? 

Som ni ser här ovan så har det inga som helst problem att täcka den alldeles för stora mellanformatsensorn. Då visserligen ordentligt nedbländat, men det är inte alltid det hjälper för andra normalobjektiv. Zeiss 50/1,4 har avsevärt uslare hörn, till exempel. Och det är helt oanvändbart på hela sensorn innan man bländat ner till åtminstone f/4 eller fotograferar väldigt nära. Nikkorn fixar f/2 utan knussel! 



f/2 – ISO 320 – 1/40 sekund


Mörkt mitt på blank dan, ser vi av bilddatat. Och regnade gjorde det också, så det blev bara några enstaka testbilder på lunchen innan jag ruttnade och gick tillbaka och jobbade. Mina efterforskningar visade sig i alla fall stämma! Nikkorn är ett absolut guldkorn för den som vill använda småbildsobjektiv på mellanformat. Det är litet, billigt, skarpt och vinjetterar väldigt lite jämfört med andra normaler. Ingen av bilderna i det här inlägget har korrigerats i efterhand. 

Men... Varför skulle man vilja använda småbildsobjektiv på mellanformat? Ja, det kan man förstås undra om man inte nördat ner sig en aning. Det beror på att de befintliga objektiven till systemet "bara" ger f/2,8 som största ljusstyrka (med undantag för ett superfint porträttele med f/2). Dessutom är de flesta av dem rätt klumpiga. Och dyra, även om de är förhållandevis prisvärda. Sen är det kul att experimentera också! 



f/2,8 – ISO 500 – 1/40 sekund


Ser ni! Skarpt som bara den! Den här lilla klenoden motsvarar ungefär ett 35/1,4 på småbildsformatet (om man beskär i sidled till 4:3). Alltså ett sånt som jag skrev om igår, av en slump. Och lustigt nog beter det sig ungefär likadant, bara att 50:an är mycket skarpare. Skillnaden är enorm om man kikar i full storlek på bildfilerna. 

Hur kommer sig detta? Jo, det går inte att utan krusiduller korrigera aberrationer lika bra vid f/1,4 som vid f/2. Det är därför en större sensor med ett mindre ljusstarkt objektiv i stort sett alltid kommer vinna om man ser till mätbar bildkvalitet. 



f/5,6 – ISO 200 – 1/40 sekund


Tyvärr har jag inga intressanta bilder att bjuda på, så jag kokar soppa på en spik här. Jag blev mest lite uppspelt över att äntligen ha funnit ett objektiv som fyller en funktion utanför det som Fujinon-ditona ger. 

Det verkar som att chanserna för en stor bildcirkel hos småbildsnormaler är större om ljusstyrkan är lägre. Det finns en drös f/1,8:or som funkar någorlunda, men ingen av dem är såhär bra, vad jag sett. Ljusstarkare gluggar ger rätt balla resultat på nära håll men skillnaden i skärpedjup mellan mitt och hörn är för stor så fort man backar nån meter. Det ser inte bra ut, hur mycket man än önskar att den där 35/1,0-ekvivalenten skulle existera. 

---------

Förhoppningsvis kan jag få till lite vettigare bilder till nästa inlägg. Om det sen blir med den här kombinationen eller med 35:an på småbildskameran får vi se. Kanske en A/B-jämförelse? Till dess, på återseende! 

Postat 2019-11-08 23:32 | Läst 1999 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 Nästa