Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Oväntat vidvinkelfynd och perspektivförskjutningens lockelser

Objektiv vidare än motsvarande 28-35 mm på småbild har aldrig direkt varit min grej av någon anledning. Kanske för att det är så sabla svårt att komponera med utan att få med massa skit i bild som man vill utesluta, eller för att allt i motivet blir så smått om man inte går jättenära. Eller så är det för att alla linjer börja luta så hysteriskt så fort man lutar kameran en skvätt. Det sistnämnda har jag aldrig tänkt på att man lätt kan råda bot på, men av en slump ramlade jag nyligen över lösningen utan att egentligen söka efter den!

Ju vidare bildvinkeln är, desto värre kommer linjers lutning att bli när man pekar kameran uppåt eller nedåt. Det beror inte på vidvinkligheten i sig utan på att man helt enkelt får med mer i bild och att linjerna lutar mer ju längre från den optiska axeln de befinner sig. Det är bara perspektivet, som avgörs av kamerans position i förhållande till motivet, som påverkar lutningen.
Ett sätt att lösa detta projektionsproblem är att använda ett objektiv med större bildcirkel än sensorn, peka det horisontellt "rakt fram" och sen flytta sensorn tills man får det utsnitt man vill ha. Objektiv med inbyggd sådan funktion kallas shift-objektiv, men effekten kan också åstadkommas med gamla bälgkameror där filmhållaren och objektivplattan är helt fritt rörliga i förhållande till varandra. Eller genom att helt sonika välja ett vidare objektiv än man egentligen behöver och beskära i efterhand.

Hur som helst så kom det sig att jag nyligen köpte ett shift-objektiv till min Fujifilm GFX. Men inte för att komma åt shift-funktionen, utan för att den större bildcirkeln gör att objektiven – som egentligen är till för 24x36-formatet – utan problem även täcker 33x44 mm!


Svindersvik – f/11 och 5 mm uppåt-shift


Jag visste att en del andra använder Canons 24/3,5 TS-E med framgång, men det är både dyrt och kräver en elektronisk (även den dyr) adapter. Dessutom är 24 mm åt helsike för vidvinkligt på den stora sensorn, för min smak. Så jag började gräva efter alternativ kring 28 mm som verkade vara en trevlig kompromiss, och hittade en gammal klassiker. Nämligen gluggen med det tungvrickande långa namnet Schneider-Kreuznach PC-Super-Angulon 28/2,8!



Rivningshotade hus på Birkavägen – f/8 och 3 mm uppåt-shift


Schneidern är från 90-talet och givetvis inte lika bra, men betydligt billigare. Bildcirkeln är enligt tillverkaren 62 mm, vilket med råge alltså bör räcka för GFX-sensorn som kräver 55 mm. Jag började raskt undersöka shift-möjligheterna och insåg att man ändå kan få uppåt ungefär 7 mm utan alltför jävlig vinjettering om man bländar ner till f/8-11 ungefär. Då är man låååångt ute i periferin och prestandan är.....sådär. Men oskiftat är det en rasande fin glugg! 



Ryssbergen – f/5,6 och ingen shift


Byggkvaliteten är magnifik och jag kan tänka mig att den här pjäsen måste ha kostat multum när den lanserades. Schneider tillverkade samma objektiv åt Leica, med samma modellnamn och utseende. Det är bara texten med märkesnamnet på som skiljer mot den jag har. Vikten är 630 gram inklusive adapter vilket inte är lätt, men ändå klart hanterligt. Storleken är ungefär som Fujinon GF 45/2,8 fast något smalare och något längre. 

Det tråkiga med den här gluggen är att jag direkt insåg hur vansinnigt roligt och trevligt det är med shift-objektiv! Det har jag aldrig provat tidigare och plötsligt kändes det mycket mer användbart med vidvinkel. 28 mm på GFX motsvarar ungefär 21 mm på småbild som man beskär en skvätt i sidled för mindre utdraget sidförhållande. Det är lite för mycket, men det öppnar också stora möjligheter.



Kanonlavett från före motorvägstiden – f/5,6 och 5 mm nedåt-shift


Jag vill använda shift nästan hela tiden! Även handhållet, fast det såklart är enklare med stativ. Och då duger inte riktigt kvallan från 28:an. Man kommer helt enkelt för långt ut i kanten av bildcirkeln, särskilt om man inte har möjlighet att blända ner rejält. 
Men! Eftersom 28 mm är lite onödigt vidvinkligt så borde 35 kännas vettigare. Och såna finns för det större 645-formatet, som innebär en filmruta om 41,5x56 mm. Detta kräver alltså en bildcirkel på √(41,5² + 56²) = 70 mm, vilket är ganska mycket större än Schneiderns 62 mm!



Dräneringsdike med kvarlämnade borrstål – f/4 och 5 mm nedåt-shift


Mycket vill ha mer, som vanligt alltså. Det här perspektivförskjutandet har också fått mig att klura lite på en helt galen mojäng, nämligen en Cambo Actus. Det är en så kallad "teknisk kamera"; i praktiken samma sak som en gammal storformatare med bälg, fast gjord för digitalkameror och mycket nättare. Men ack så dyr. 
Fördelen med en sån är att man kan använda i princip vilket objektiv som helst bara man har rätt bajonett på en platta. Sen kan man vinkla och förskjuta det bäst man vill inom dess bildcirkel, istället för att ha begränsande shift-adaptrar som trots sin måttliga funktion också är ganska dyra. 

Jag ska försöka hejda mig lite med denna galna plan. Faktum är att jag nu verkligen har vad jag behöver och mer därtill. Å andra sidan plåtar jag mer än på väldigt länge och vad som helst som kan hålla inspirationen levande är bra.



Närbildstest – f/2,8 och ingen shift


Schneiderns stora bildcirkel gör att dess bakgrundsoskärpa är oväntat snygg långt utåt hörnen även på en lite för stor sensor. De flesta 28:or från samma epok brukar ha hysteriskt ful bokeh, men inte här alltså. I bilden ovan kan vi dock se en av de inte så uppenbara men ändå störande nackdelarna; nämligen att det blir ganska stora färgskiftningar mellan mitt och hörn. Jag tror det beror på att utgångspupillen inte är alltför långt från sensorplanet. Det blir riktigt illa om man förskjuter objektivet men det syns såklart inte i alla typer av motiv. Förmodligen är det en god idé att göra en profil till programmet Cornerfix, som råder bot på detta. Ska man få det att funka för förskjutna bilder så blir det ett herrans jobb med många profiler dock. Men några stycken att välja mellan kan man såklart göra. Typ +3 mm, +5 mm, +7 mm och sen en matris med några bländarvärden; f/2,8 – f/5,6 – f/11 eller så. Borde räcka långt. 

Vad lär vi oss av detta? Tja, att det alltid finns nya områden inom fotografi att utforska om man tror att man kan det här med kameror och bildframställning. Kul! 


Nästa gång blir det lite Fujinon GF 110/2. Jag använder det inte så ofta, men när jag väl gör det. Då jävlar händer det grejer... Vi hörs!

Postat 2020-01-28 23:33 | Läst 2983 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Äkta kvadrater ska det vara!

Mina utforskningspromenader i Ryssbergen har fortsatt och även om jag inte hittar så mycket nytt, så gillar jag verkligen området. Så nära men ändå så långt bort. Jag ser i princip aldrig en käft här, konstigt nog.


Voigtländer 58/1,4 @ f/16 – 33x33 mm sensorstorlek


Jag har också experimenterat vidare med småbildsobjektiv på den för stora GFX-sensorn. Använder man hela så leder det mest till att man med viss frustration måste konstatera att det inte riktigt duger, men om man redan vid exponeringsögonblicket ser bilden som kvadratisk i sökaren eller på skärmen så blir det ganska bra. 58:an är väldigt, väldigt bra om man håller sig till 33x33 mm, trots att det innebär en större diagonal än 24x36 som den är gjord för.

På bildbehandlingsfronten provar jag digital pjattning, alltså att ljusa upp och mörka ner olika delar av bilden. Det gör att svartvitt plötsligt känns användbart för bilder där jag tidigare tyckt att jag förlorat något på att eliminera färgerna.



Olympus OM 28/2 @ f/11 – 33x33 mm sensorstorlek


Även det minimala Olympus 28/2 för OM-systemet är riktigt bra om man bländar ner det ordentligt. Oftast ger ljussvaga objektiv större bildcirkel än ljusstarka, men i det här fallet är exempelvis 28/3,5 sämre än sin ljusstarkare kusin, sett till bildcirkelstorlek. Nu har jag dessutom köpt en ganska speciell annan tjugoåtta, men mer om det i ett annat inlägg. Vi kan säga att den med råge täcker 33x44 mm i alla fall:-) 


Olympus OM 28/2 @ f/8 – 33x33 mm sensorstorlek


Här i de branta slänterna kan jag knallar runt och klura. Kika på stenformationerna, undra var vattenlinjen gick för tusen år och sånt. Och så fotograferar jag lite när jag får lust. Det är ganska kravlöst och många gånger kommer jag hem helt utan att ens ha tagit fram kameran. Men när jag väl gör det så tar jag oftast god tid på mig. Undantag finns dock, som här nedan när jordens mest spektakulära solnedgång råkade inträffa när jag var på väg hem via Finntorp.



Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – 33x33 mm sensorstorlek


58 mm är en rätt skum brännvidd oavsett om man använder den på 24x36 eller 33x33 mm. Den sistnämnda kvadraten hade motsvarat ungefär 100 mm på en 6x6-kamera, eller 42 mm om man beskär en småbildssensor till en kvadrat.  Det är forfarande en "lång normal", men i och med att man får med lika mycket på höjden som på bredden så är det ganska naturligt att fota med. Nästan vettigare än det lite vidvinkliga 80 mm på 6x6 som har varit standard en gång i tiden. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/1,4 – 33x33 mm sensorstorlek


Det bästa med Voigtländern är att den ger i princip helt plant skärpefält inom den här kvadraten, och dessutom är det hyfsat skarpt redan från f/1,4. Bländar man ner till f/2,8 så är det fint på 6:7 och vid f/4-5,6 nånstans kan man använda hela mellanformatsensorn på 33x44 mm. 
Egentligen gillar jag Zeiss 50/1,4 bättre men det är ganska oanvändbart på större bländaröppningar. Jag tror det beter sig illa för att Fujikamerans sensorfilter ställer till det. Det ger ett rejält krökt skärpefält som syns redan vid 33x33 om man inte bländar ner. Det är också mycket oskarpare än Voigtländern, men å andra sidan är det helt magiskt från f/2,4 och även det användbart för större format om man bländar ner rejält.

Hur som helst, med Voigtländern är det inga problem att plåta vidöppet!



Voigtländer 58/1,4 @ f/1,4 – 33x33 mm sensorstorlek


Bakgrundsoskärpan är lite stökig, fast på ett ganska trevligt sätt. Det ser ganska mycket ut som ett klassiskt gammalt objektiv av bra kvalla helt enkelt, fast det är lite bättre på allt. Skärpan är en smula dimmig samtidigt som färgerna är på topp. Inte helt olikt Zeissen alltså.

Som rubriken antyder så tycker jag att det är roligt att fotografera i kvadratiskt format, men bara om det är "äkta". Alltså att man inte beskär en större bild utan komponerar kvadratiskt redan i kameran. Helst med ett objektiv som dessutom utnyttjas fullt ut, och då krävs tyvärr en sensor som är större än småbild. Det gör dock att en herrans massa gamla gluggar får helt nya användningsområden för oss som inte gillar 3:2. Att beskära till 24x24 mm är ganska bortkastat tyvärr, men 33x33 är kalas! 

Vi hörs! Nästa gång blir det vidvinkelfunderingar. 

Postat 2020-01-16 23:08 | Läst 1767 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera