Test: Högupplöst i bloggen

Jag gnäller ofta över Instagram och dess fullständigt idiotiska mikroformat vid bildvisning i webläsarversionen. För oss som inte befattar oss med bildvisning i mobilen för att skärmen är för liten, har Instagram ett gränssnitt som är konstruerat av någon som antingen är begåvningshandikappad eller full, för bilderna kan inte förstoras trots att bildfilen i många fall håller hyfsat kvalitet. Det ser man om man exempelvis i sitt facebook-flöde högerklickar på en Instagram-bild och öppnar bara bilden i en ny flik. Då vips får man se hela i den storlek som fotografen laddade upp bilden. Men surfar man omkring på Instagram så får man bara se frimärkesstora bilder. Otroligt frustrerande!

Så, därför tänkte jag föregå med gott exempel, om det går, och börja publicera mina bilder i bloggen i betydligt större format. Det kommer inte att göra någon skillnad för den som sitter med lågupplöst skärm, men förutsatt att Fotosidan har stöd för högupplösta skärmar så kommer det göra stor skillnad för den som har en sån. I detta inlägg ska jag därför testa om det fungerar, genom att visa samma bild i två olika upplösningar. Nu kör vi!

6055*6055 pixlar – 12 megabyte

1300*1300 pixlar – 945 kilobyte

Av förhandsvisningen att döma så syns ingen skillnad i ickeförstorat läge, men klickar man på bilderna så är skillnaden påtaglig. Den högupplösta bilden utnyttjar min 5k-skärms individuella pixlar medan den lågupplösta blir fulinterpolerad och betydligt grötigare.  Faktiskt sämre än den uppladdade filen och det beror förmodligen på att mitt webläsarfönster inte matchar upplösningen och att bilden därför måste antingen tryckas ihop eller dras ut en liten gnutta. Detta kommer vara olika för betraktare med olika skärmar oavsett. 

Så, framöver blir det bättre bildkvalla i bloggen! Åtminstone för dig som har en högupplöst skärm. Och för er som funderar på om det är värt det så är svaret ett rungande ja! Aldrig i helsike att jag går tillbaka till fulskärm. Skillnaden när man sitter och gluttar på sina egna bilder är astronomisk, jämfört med "full HD".
Och ni som sitter med mobilen... Vad ska man säga? Stackare. Som att äta gröt när det finns oxfilé. :-))

Ha're! 

PS. Bilden är tagen med Fuji GFX 50R och GF 63/2,8 @ f/4. DS.

PPS. Det blir tyvärr fortfarande inte i närheten av lika skarpt som vid samma visningsstorlek utanför webben. Vet inte varför men misstänker att fotosidans omskalningsalgoritm är ganska kass jämfört med i "Preview" som jag använder för Mac. Eller så komprimeras bilden hårt när den laddas upp. 

Den vänstra är alltså hur bilden ser ut på min skärm när jag kollar i mitt eget bildvisningsprogram och den högra är fotosidans förstorade läge. Och då är ändå den högra extremt mycket bättre än den lågupplösta bilden som de flesta ser. Hmmm... 

Det är helgerån att blända ner Fujinon GF 110/2

I förra inlägget lovade jag att det denna gång skulle bli lite bilder med det magiska objektivet Fujinon GF 110/2. Och det ska det bli! Tyvärr kanske inte på det magiska sätt det borde, däremot. 

GF 110/2 @ f/4 – 0,8 sekunder – ISO 100

Det är nämligen som så ofta; att jag köpt nåt som jag inte riktigt hittar nån användning för. Gluggen är helt jäkla fantastisk på att isolera motivet från bakgrunden, men vad fanken ska jag fotografera då? Porträtt sysslar jag inte med och 110 mm (motsvarar ~85 på småbild) känns alltid för snävt. Jag vill ALLTID ha med mer av bakgrunden och i praktiken blir det därför nästan omöjligt att hitta motiv där jag kan utnyttja kort skärpedjup. 

GF 110/2 @ f/2 – 1/100 sekund – ISO 200

Detta innebär att jag går omkring med ett av världens fräsigaste objektiv för kort skärpedjup, och plåtar tvådimensionella motiv. Helgerån! Men vad ska jag göra? 
Fuji kommer nästa år att släppa ett 80/1,7 som hade varit betydligt vettigare för min del, men även det är lite för långt. Passar säkert modefotografer bra. Vi andra då? Vad ska vi  ha nåt som motsvarar 58 mm på småbild till? Obegriplig bildvinkel, i min mening. 

GF 110/2 @ f/16 – 30 sekunder – ISO 100

Nu är 110:an så galet jäkla bra att jag är glad att jag har det ändå. Det är lite stort bara, så inget man släpar omkring på i onödan. Det blir nästan bara vid dedikerade fotopromenader med stor ryggsäck, stativ och hela baletten. Apropå det så har jag köpt ett nytt stativ, som jag dock inte använt än. Men jag tänkte att eftersom jag använder stativ mer och mer så ska jag banne mig ha ett som är riktigt bra och trevligt, och så fick det bli.

GF 110/2 @ f/2 – 1/125 sekund – ISO 640

Det blev ett Leofoto med bara tre bensektioner, som därmed är ganska stort ihopfällt men går desto snabbare att fälla ut och är vrållätt i förhållande till stadigheten. Men vänta! Kolla! Det är ju kort skärpedjup i den där bilden här ovanför! 
Jo, ibland händer det ju. Jag släpade runt på bautautrustningen med cykeln av nån anledning. Klart opraktiskt men det funkar. Och ni ser ju hur i helsike fint det blir när man väl får till det där med kort skärpedjup på ganska många meters avstånd. Smack! Det ser inte ut som en 85:a på småbild. Det ser bättre ut. 

GF 110/2 @ f/4 – 1/240 sekund – ISO 100

Den korta telebrännvidden är annars bra för att koncentrera motivet när man inte kan gå nära. Och bländar man ner så är det så skarpt så det är nästan löjligt. När jag granskar resultaten i detalj på min 5k-skärm så är det trots allt värt det, fastän jag inte använder gluggen till det den är bäst på. Det är som att sitta och smutta på ett tiotusenkronorsvin eller så. Man "behöver" det naturligtvis inte. Man behöver ju egentligen nästan ingenting förresten. Men det är njutbart, och det ska man inte förringa. Det kan vara värt ganska mycket det med. 

Jaha, det där var allt av vett som jag lyckats skrapa ihop sen sist, med hundratian. Men här kan vi ju inte sluta, så det får bli lite andra bilder också, med andra objektiv. 

GF 45/2,8 @ f/8 – 1/150 sekund – ISO 100

Fyrtiofemman är också helt magisk. Faktiskt ungefär lika bra, fast resultaten inte blir lika spektakulära då ingångspupillen inte är i närheten av lika stor (det är den som bestämmer skärpedjupet). Det här med kort skärpedjup är i och för sig rätt fånigt. Ärligt talat; hur ofta tillför det egentligen något för betraktaren av bilden? 
Jag menar nu inte att kort skärpedjup är meningslöst, men att väldigt kort skärpedjup sällan är "bättre" än bara lite lagom kort skärpedjup. För min del tycker jag att man vill se vad det är i bakgrunden ändå. 

GF 45/2,8 @ f/2,8 – 1/280 sekund – ISO 100

Det räcker med att man medelst skärpedjupet skapar olika lager i bilden. Ett djup, där det man vill att betraktaren ska se, ligger framför det andra. Men det där andra kan också tillföra ganska mycket även när det är ur fokus. Så det här med att totalt omintetgöra bakgrunden med megakort skärpedjup... Det vete fan alltså. Är det inte lite kitschigt?

GF 63/2,8 @ f/3,6 – 1/160 sekund – ISO 100

Jag älskar sånt här! Tråkiga, fula motiv som man med precision fotograferar. Ändå. Bara för att det finns former i dem precis som i allt annat. Just i det här fallet hade jättekort skärpedjup pajjat bilden, medan full skärpa från förgrund till bakgrund hade kunnat se lite för platt ut. Så lite lagom bakgrundsoskärpa, av bra kvalitet såklart, blev rätt bra. Och det är här GFX-systemets lite större sensor och fräsiga objektiv gör underverk. Det blir så jäkla snyggt bara, jämfört med allt på småbild som jag provat. Heja!

Nu för tiden är jag därför väldigt nöjd när jag fotograferar. Kameran är trevlig att använda till skillnad från Sony-eländet (som tekniskt sett är utmärkt), objektiven är superba istället för så ljusstarka som möjligt och färgerna från sensorn är enormt trevliga. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att slänga ganska stora summor på Fujis GFX-system. Det är precis det jag velat ha hela tiden, utan att veta om det. 

Vi ses!