Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

En märklig insikt och ett märkligt objektiv

Jag har många gånger funderat på varför jag nästan alltid fotograferar saker på större avstånd än vad andra gör. Det märks väldigt tydligt när jag diskuterar utrustning i diverse facebookgrupper eller på forum på nätet. Andras vanliga bilder ter sig ofta för mig som rena närbilder. Det gör det extremt svårt att avgöra huruvida ett visst objektiv passar mina syften eftersom de i regel presterar helt olika på olika avstånd. För att inte tala om att kvaliteten på bakgrundsoskärpan blir ganska irrelevant på nära håll. Allt kommer ändå bara vara en enda smet, så vem bryr sig om karaktären på den då? 

Men så slog det mig för en liten stund sen, vad det beror på. Det är samma anledning som gör att jag tycker att normalobjektiv är svårarbetade, att jag ogillar 3:2-sidoförhållandet och att teleobjektiv är nästan helt ointressanta. Nämligen att jag vill ha med motivets koppling till marken. Fotograferar jag en person så vill jag helst ha med fötterna, till exempel. 



Självporträtt – Mamiya 80/1,9 @ f/4


Det här gör att jag behöver mer utrymme på höjden än en del andra. 3:2-formatet som jag sågat så många gånger innebär att jag alltid måste backa eller välja en kortare brännvidd, och vips får jag med massa skräp på sidorna som jag inte är intresserad av. Därför passar 4:3 eller ännu mindre utdragna format mycket bättre. Samma sak gäller det klassiska normalobjektivet, 50 mm. Det är fasen alltid liiiiite för snävt på höjden och jag har därför blivit en konnässör av 40-millimetersobjektiv. 

Lägligt nog kom det sig att jag illustrerar det här inlägget med bilder tagna med ett objektiv som alltid är lite för snävt, nämligen ett gammalt Mamiya 80/1,9. På min Fuji GFX med 33x44 mm stor sensor blir det ungefär som 58 mm på småbild som man beskär i sidled till 4:3. En "lång normal" kan man säga, och i mitt tycke en helt fruktansvärd brännvidd. Men just därför har jag övat mig i att använda den.



Bokehtest – f/1,9


Det var först efter att jag samlat ihop några bilder för att börja skriva ett inlägg om objektivet som det här med markkontakten slog mig. Givetvis! Det stämde på alla bilder. Och på merparten av alla andra bilder jag någonsin tagit. Mycket intressant, må jag säga.

Objektivet i sig är också mycket intressant, då det är ett herrejössesljusstarkt normalobjektiv för 645-formatet. Jag tror inte det finns nåt värre faktiskt. Däremot finns ett Noritar 80/2 för 6x6 (som ju är något större), och Pentax 105/2,4 för 6x7. Men för 645 är det bara Contax 80/2 som kommer i närheten. Ska man jämföra ljusstyrka och skärpedjup mellan olika format så får man helt sonika se hur stor ingångspupillen är, förutsatt objektiven ger samma bildvinkel (det gör inte Noritaren). Exempelvis...

50/1,2 = 42 mm (småbild)
80/1,9 = 42 mm (645)
105/2,4 = 44 mm (6x7)

Som ni säkert vet blir objektiv generellt skarpare ju lägre ljusstyrkan är, vilket gör att ju större formatet är, desto bättre bildkvalitet får man vid samma skärpedjup och samma totala ljusinsläpp. 
Mamiyan är allt annat än skarp vid full glugg men skarpare än dåtidens 50/1,2-objektiv för småbild, och bakgrundsoskärpan är lite lätt hysterisk som ni ser här ovanför. Bländar man ner till f/2,8 – som de flesta konkurrenterna hade som maxöppning – så händer det grejer däremot.



Tennisbanan – f/2,8


Smack! Jag vet inte om det framgår i uppladdat format men det är ett jäkla knök i bilden i full storlek. Bakgrundsoskärpan har lite "liv" men är samtidigt mjuk och fin. En trevlig kompromiss, skulle jag säga, och det ser ganska modernt ut. Nu är sensorn i min kamera ganska mycket mindre än formatet som objektivet är gjort för, så vad som händer ute i hörnen kan jag bara gissa. Antagligen är det en aning stökigt där, vilket jag slipper.

Och ser ni... Igen har jag med kopplingen till marken. Det enda som skulle kunna få mig att fotografera dörren utan dess stöd mot underlaget är om jag tog rena närbilder på nån detalj. Men sånt intresserar mig inte så mycket, av nån anledning. Jag tror jag vill ha ett sammanhang på nåt sätt.



Ålderdomshemmets utsiksplats – f/2,8


Jag har förgäves försökt hitta något småbildsobjektiv som täcker hela den 33x44 mm stora sensorn utan alltför eländigt resultat. Några gluggar kommer nära, såsom Voigtländer 58/1,4. Men de som har bäst potential är från 85 mm och uppåt. Haken är att även om en del faktiskt lyser ut en tillräckligt stor bildcirkel, så ger småbildsobjektiven ett helt vedervärdigt krökt skärpefält utanför den radie de konstruerades för att lysa ut. Jag tror att det dels beror på begränsningar i designen, men också på att utgångspupillen sitter ganska nära sensorn i förhållande till dess storlek. Och då inträffar det där försmädliga problemet som alla som provat Leica M-vidvinklar på Sony-kameror har upptäckt. Det tjocka sensorglaset blir en del av det optiska systemet och pajjar prestandan totalt.

Mamiya 80/1,9 däremot har dels en stor och fin bildcirkel eftersom det är gjort för ett större format än min sensor istället för tvärtom. Men utgångspupillen sitter också väldigt, väldigt långt från sensorn kan jag se. Spegelhuset på Mamiya 645 är rejält och även med det i beaktande så ser man att bländaren är låååångt inne i objektivet om man kikar in genom bakre linsen. Ljuset kommer därför falla nästan vinkelrätt även mot sensorns hörn, vilket är bra på digitalkameror.

Nu blev det lite långrandigt, men det jag ville komma till är att bakgrundsoskärpan därför inte har några vidare hyss för sig utåt hörnen. Oskärpecirklarna må ändra form, men de är lika stora i mitten som i kanter och hörn. Det brukar inte vara fallet med ljusstarka småbildsobjektiv ens på just småbildsformat.



Favoritträdet – f/1,9


Kolla kolla, marken igen! Jag grävde lite bakåt i bloggen och mycket riktigt, det stämmer på minst 9 av 10 bilder. Jag undrar om det finns någon psykologisk förklaring eller om det till viss del är slump. Så mycket som det halvt omedvetet påverkar mina val och åsikter kring fotoutrustning så är det rätt så påtagligt i alla fall. 

Ett bekymmer med allt det här är att mina krav på objektiv blivit synnerligen speciella. Jag vill att de ska ge en mjuk och fin bakgrundsoskärpa på flera meters avstånd även vid relativt vida bildvinklar. Och det är där småbildsformatet inte riktigt räcker till. Det finns helt enkelt knappt några objektiv som har de egenskaper jag eftersträvar, hur mycket man än betalar. På så vis kan jag faktiskt nu plötsligt motivera det här med större sensor. Trevligt!

Ibland tar jag närbilder också, hör och häpna...



Vårtecken – f/1,9


Det roliga är att då vill jag att bakgrundsoskärpan SKA vara stökig, vilket i någon mån motsäger ett tidigare påstående om att det inte spelar nån roll vid närbilder. Är det så mycket oskärpa som i bilden ovan så blir det för ointressant om den är mjuk och fin. Lite struktur blir snyggare; som om bildens bakgrund vore målad med grova penseldrag medan smal pensel använts till huvudmotivet. En klassisk teknik för att framhäva motivet från innan kameran fanns. 

Jag kan inte påstå att det här objektivet direkt uppfyller några förväntningar eller passar mig särskilt bra i allmänhet. Men det var rätt billigt och det är kul att använda. Det räcker ganska bra. Egentligen tänkte jag köpa en shift-adapter för att med två exponeringar kunna få en hel 645-bild, men se alla såna adaptrar på marknaden är helt felkonstruerade och avsedda för att göra panoraman på bredden. Så sidförhållandet på den rekangulära öppningen i adaptern är på fel ledd om man vill shifta på höjden (med kameran i porträttläge). Suck och stön. 



Torrlagd våtmark – f/11


Här har vi ett motiv där brännvidden faktiskt passar riktigt bra. Ett ganska tajt utsnitt av en ändå ganska stor detalj, eller vad man ska säga. Det hade funkat med längre brännvidd om det inte vore för att jag stod upptryckt med stativet mot ett annat träd precis bakom mig. Kortare brännvidd däremot hade inte blivit bra, för då hade perspektivet när jag gått närmare gjort att rötterna på sidorna blivit mindre framträdande. Hörde jag nån säga zoom? 

Jodå, zoom vore inte så dumt. Och när man använder stativ spelar det inte så stor roll om resten av grejerna är tunga och klumpiga också. Men det är något som tar emot med zoomar. Jag tror inte jag mår bra av för mycket mångsidighet. Det är därför jag med viss oro ser att jag som vanligt har börjat fylla hyllan med objektiv. Jag skulle ju inte det... 



Brandsprucken sten – f/16


Nåja, jag har i alla fall än så länge nån slags disciplin. Inte mer än tre objektiv i väskan åt gången. Det svåra är att välja vilka och ofta tar jag bara ett. Jag borde förmodligen sälja lite grejer och begränsa mig. Åtminstone alla drivor av småbildsobjektiv som jag inte ens vet hur många de är. Man kanske kan deponera dem i nån låda ett tag så man glömmer bort dem helt. Så blir det förmodligen spännande igen när man öppnar den om ett halvår eller så. 

-----------------

Nu när jag vet om det här med markkontakten ska jag börja tänka på det under själva fotograferandet, för fram till nu har det varit helt undermedvetet. Kanske kan jag lära mig något av det. Till dess; på återseende!

Postat 2020-03-22 10:23 | Läst 2511 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Gilla-jakten förstör fotomotivationen

På senare år har jag upplevt att bildtittandet på internet helt ändrat karaktär. Nu använder nästan alla Instagram, vilket för mig är en meningslös skitplattform då bilderna är så små att det är löjligt. Ja, det funkar för mobilen, men varför i hela friden skulle jag titta på bilder i mobilen istället för på datorskärmen? "För att man inte är hemma", svarar du såklart. Jo, men varför kan man då inte vänta tills man kommer hem så man ser ordentligt? Varför måste allt ske exakt NU, hela jävla tiden, jämt? Man blir ju trött bara av att tänka på det. Och det ser man på människor omkring sig. Näsan i mobilen 99% av all tid då man inte gör annat. Helt sjukt. 

Följderna av sociala mediers intåg är för konstnärlighet och kreativitet nästan enbart dåliga, i det långa loppet. Dels slänger folk mest upp ogenomtänkt skit och dels har trafiken på mer seriösa platser minskat till nästan noll. Det är bara att kolla här på Fotosidan. Forumen är stendöda och det är inte många som läser bloggar längre. Till och med Facebook är passé och jag börjar undra var man faktiskt ska lägga upp sina bilder om man inte vill komprimera sönder dem till döds, men fortfarande behålla tittare eller läsare. Jag känner inte till någon sådan plats. Gör du?

Det är bara att erkänna det; en del av motivationen som driver mig att fotografera är att få dela med mig av bilderna. Att få någon slags respons. Men nu börjar den försvinna och då är det inte lika roligt att fotografera längre. Samtidigt fotograferar jag faktiskt mer än på länge så tajmingen är tämligen usel.



Voigtländer 58/1,4 @ f/1,4


En av mina andra hobbys är att cykla i skogen och där fotograferar jag en del för ren dokumentation. Det som slår mig är att många av övriga deltagare (med min tillåtelse) alltid vill lägga upp bilder på sig själva, på Instagram. Det viktiga för dem är att synas, inte att de tagit balla bilder. Jag spetsar naturligtvis till det en aning här eftersom de såklart lägger upp egna bilder också, men det är oroväckande vad uppmärksamhetskåtheten har orsakat. 

Vart tog skaparglädjen vägen? Stoltheten över att ha tagit en fet bild? Den tycks ha ersatts av glädjen i att synas i största allmänhet, oavsett om man skapat något eller ej. Egentligen kanske drivkraften är densamma. Frågan är vem som ska ta del av det, och varför. Vad har jag för intresse av vad min kompis åt till lunch? Det ligger noll ansträngning eller eftertanke bakom att lägga upp en dylik bild. Bara ett behov av att synas. 



Zeiss 50/1,4 ZF @ f/2,4


Och vad har du för intresse av vad jag tycker om det här? Eller av en bild på en sunkig thai-moj i Finntorp? Jag vet inte, men jag har i alla fall lagt ner lite tid på det här. Det har inte den som sliter upp luren, knäpper en bild på nåt random som händer och sen kastar upp på Instagram. Sorry, jag må låta hur fisförnäm och von oben som helst, men det är stor skillnad. Tycker jag. Tyvärr smittar det där jäkla beteendet. Många som förr ägnat sig åt kvalitativ hobby verkar ha slutat med det. Det är liksom ingen idé när betydligt mer primitiva drifter tagit över.



Fujinon GF 50/3,5 @ f/4,5


Så, nu tror jag att jag gnällt färdigt! Då kan vi gå in på viktigare saker, nämligen fotoutrustningsnörderier. Jag har "råkat" köpa ett objektiv i vanlig ordning, och kanske inte ett sånt som man hade kunnat vänta sig. För det är tämligen ljussvagt och nästan identiskt i brännvidd med ett jag redan har, som är bättre dessutom. 



Fujinon GF 50/3,5 @ f/5,6


GF 50/3,5 är GFX-systemets klart minsta objektiv och kallas "pannkaka", vilket är en svår överdrift av dess litenhet. Såååå litet är det inte, men det är väldigt litet för att vara en mellanformatglugg. Det reades nyligen ut för 550 Euro (något mer i Sverige såklart) och jag kunde inte låta bli, trots att jag redan har GF 45/2,8 som av allt att döma är bättre. 

Men! 50:an är annorlunda nog för att motivera båda. Jag gillar att minimera min utrustning utan att tumma på bildkvaliteten och här passar 50/3,5 utmärkt. Det är nämligen fortfarande vrålbra jämfört med allt för småbild. Den låga ljusstyrkan räcker också för att få skapligt suddig bakgrund om man vill det, eftersom sensorn är stor. 



Fujinon GF 50/3,5 @ f/4,5


Bokehn är något mjukare än hos 45:an men framför allt är övergången mellan skarpt och oskarpt väldigt mycket mjukare. Det beter sig lite mer som en gammal klassisk glugg, på gott och ont. En aning mindre skarp men också en aning trevligare för ögat. "Mindre skarp" betyder dock fortfarande galet skarp, utom i de allra yttersta hörnen där man ändå aldrig kollar. 

Brännvidden 50 mm motsvarar ungefär att beskära en 35:a på småbild till 4:3-formatet. Det är alltså hyfsat vidvinkligt och en väldigt mångsidig bildvinkel i mitt tycke. Jag har därför i stort sett haft gluggen limmad på kameran sen jag köpte den för några veckor sen, men ibland sätter jag på nån gammal manuell klenod för lite omväxling. På samma tema som ovan...



Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6


Det nya stativet jag nämnde sist fungerar som en dröm och kommer säkert att recenseras ordentligt om ett tag. I korthet gillar jag att det bara har tre sektioner och ingen mittkolum, för det gör det snabbt att fälla ut och det blir ändå ordentligt högt och stabilt, men lätt. Jag valde också en kulled med snabbfäste som gör det knallenkelt att montera kameran. Kameran själv har fått en "L-bracket" så att man kan sätta den i kulleden på höjden istället för att behöva luta hela skiten åt sidan och därmed få tyngdpunkten en bit ut från centrum. 



Samsung S9


Bilden ovan blev faktiskt mer intressant än den jag tog med kameran på stativet. Shit happens! Det är ganska trivsamt att glida runt i skogen och leta motiv i alla fall. Jag skulle dock inte ens fundera på att använda stativ i urban miljö av diverse olika skäl, så användningen är tämligen begränsad. 

------------

Så, även om jag gnäller så fortsätter jag lite som vanligt. Jag hoppas innerligt att den här skitutvecklingen och latheten kring kreativitet och konstnärhet vänder nån gång. Folk måste väl ändå tröttna? Eller? Nåja, annars får jag öva på att låtsas att ingen ändå kommer se det jag gör. För inte skulle man lägga sig ner och dö om man vore ensam på jorden heller. Nåt måste man göra för att stimuleras, och det ska vara lite svårt. Annars är det ingen vits!

Vi ses! Eller? 

Postat 2020-03-01 13:54 | Läst 2951 ggr. | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera