När ljuset tryter väljer jag den mindre sensorn... Vänta, va?

Alla som är något sånär tekniskt bevandrade inom fotografi, vet att ju större sensor man har, desto mer ljus kan man samla in per slutartid. Under vissa förutsättningar såklart. Dessa förutsättningar kan i en del fall innebära att den större sensorn faktiskt får det knepigare, och idag ska jag visa ett konkret exempel på detta.

Jag har en bunt olika kameror men använder mest en Sony a7 II (24x36) och en Fuji GFX 50R (33x44). Den sistnämnda ger helt magiskt bra bildkvalitet och väldigt lågt brus vid höga ISO, trots att sensorn är förhållandevis gammal. Det finns dock två stora problem med den som gör att småbildskameran ibland är att föredra trots att dess sensor är både sämre och mindre, nämligen att det inte finns några riktigt ljusstarka objektiv, och att den saknar bildstabilisering. 

Om man som jag oftast beskär småbild till 4:3 så är skillnaden i sensorstorlek mot det digitala mellanformatet (i detta fall; det finns större sensorer) ungefär 1 steg. Med andra ord; småbildssensorn är ungefär hälften så stor till ytan. Till småbild finns drösar med f/1,4-objektiv medan det till mellanformatet bara finns f/2,8 kring normalbrännvidd och vidvinkligare. Så i ren ljusinsamling per slutartid vinner småbild med 1 steg om vi tar hänsyn till både sensorstorlek och objektivljusstyrka. Det är ju inte så mycket kan man tycka. Men sen har vi det där med bildstabilisering...

Den här bilden tog jag ikväll med Sonyn när jag var ute och cyklade. Jag har försökt förut med Fujin men det går bara inte. Inte utan stativ.

Sony a7 II med 7artisans 28/1,4 FE+

Det enda som lyser upp trädet är lampan på cykelns styre, som reflekteras mot marken. Därmed behövde jag hela 1/4 sekunds slutartid vid f/1,4 och ISO 5000. Det tog ett antal försök innan jag lyckades få något som liknade skärpa vid denna långa slutartid, men till slut gick det. Jag hade kommit undan med 1/8 och ISO 10000 också, fast med etter värre brus i framför allt den röda himlen. 

Med mellanformataren hade jag behövt ISO 20000 vid samma slutartid och f/2,8. Trots att sensorn är bättre så hade det givit mer brus, men det är inte det största problemet här. Utan bildstabilisering hade det inte funnits en chans i helvete att få ens en halvskarp bild vid under 1/25 sekund. Det är alltså nästan tre steg till och vips hade jag varit uppe på ISO 100.000 eller nåt sånt. Det går bara inte, för även om vissa sensorer ser ut att fixa det vid test i studiomiljö så är prestandan helt annan vid det ljus man erbjuds i reella situationer (som dessutom i LED-fallet inte alls har samma spektrum som en fin blixt, studioljus eller dagsljus). 

Kontentan av detta är att det faktiskt finns ganska många tillfällen då en mindre sensor har fördelar över en större, även när ljuset är som sämst. Och ju mindre sensor, desto effektivare brukar bildstabiliseringen kunna vara, vilket kan få en micro four thirds-kamera att prestera rätt hyfsat jämfört med APS-C och småbild. Kanske inte vid ovanstående extrema situation, men många andra tillfällen. 

Förresten kanske nån undrar varför jag hängt cykeln i trädet. Det har i MTB-kretsar kring Nacka blivit något av en liten tradition att göra det och ta bilder när man passerar. Gärna flera cyklar på samma gång.

Vi ses!

Grått och spretigt

Såhär kändes det i eftermiddags...

Sen cyklade jag i skogen på kvällen och nu känns det bra! 

Trädleveransen

Idag tog jag kompaktkameran i jackfickan eftersom väskan var full med cykeldäck som skulle skänkas till en kompis. Jag både älskar och hatar Ricoh GR II, som i vanliga fall är något jag bara fotograferar med när jag cyklar. Den är liten och ger väldigt, väldigt bra bildkvalitet. Men skärmen går inte att luta och den har ingen bildstabilisering, så jag tycker att själva fotograferandet inte blir särskilt inspirerande. Det är helt enkelt för knöligt att ta en bra bild, fast det inte borde behöva vara det.

Nå, det blev inga pangbilder direkt. Men jag slet i alla fall fram den när jag såg en lite märklig leverans av träd. Det kan man tydligen leverera. 

Tyvärr kom det ett par stolpar ivägen. Å andra sidan hade jag aldrig nånsin orkat plocka fram systemkameran om jag hade haft den, så en bild är väl bättre än ingen bild i alla fall. 

Ricohn ger finfina färger i JPG, dock är det lite för begränsande då man inte gärna kan gå in i menyerna och ändra kontrasten efter motivet. Så jag har lagt några timmar på att skapa en profil i ACR som nästan på pricken ger samma resultat som standard-JPG-inställningen, som jag gillar mycket. Vitbalans är något som de flesta kameror är helt värdelösa på och det problemet slipper man alltså också i råformat. 
Men apropå detta, varför är det ingen mer än jag som kommit på att kameror borde ha ett kontrastvred? Alltså ett fysiskt inmatningshjul som ställer kontrasten i JPG! Det skulle göra att man väldigt mycket oftare kunde nöja sig med just JPG. 

På kvällen tog jag en cykeltur i skogen, som så ofta. Den här gången lämnade jag kameran hemma och mobilen fick duga. Bilderna tål näppeligen närgranskning men det är rätt fascinerande att det blir nåt alls faktiskt. 

Även denna kamera har massa dumma begränsningar som inte skulle behöva vara där. Man kan till exempel inte fota i råformat om man vill ändra på någon bildinställning, trots att det samtidigt blir en JPG. Aja baja, inte bestämma själv! Alltså blir JPG-bilden i regel helt värdelös och kan inte skickas på sociala medier eller liknande, utan man måste då ta en till jäkla bild med bara standardinställningen. Varför är det så många tillverkare som gör såhär? Hindrar användaren från att bestämma. Jäkla dumheter!

Det var allt. Gonatt!

Bortglömda gluggar i skåp och lådor väcker nyfikenheten

Det här med att äga drivor av objektiv har en del nackdelar, tro't eller ej, såsom att det blir svårt att välja när man väl ska masa sig ut och fotografera. En fördel är dock att man kan återupptäcka gamla favoriter och därmed addera en gnutta nyfikheten i fototillvaron. Särskilt om de legat undanstoppade utom synhåll och därför halvt glömts bort. 

Zeiss 50/1,4 Planar ZF är en sådan tingest. Vore det inte för den i mitt tycke eländiga brännvidden så hade det förmodligen varit mitt absoluta favoritobjektiv genom tiderna. Jag älskar nämligen precis allt med hur det beter sig, på ett tekniskt plan. Tyvärr degraderas det en smula när man sätter det framför en Sony-sensor med tjockt glasfilter framför, men det är i alla fall på en acceptabel nivå. Tittar man noga så finns antydan till krökt skärpefält och det presterar inte riktigt så bra som det borde vid f/1,4-2. 

Hur som helst, när jag grävt fram klenoden ur skåpet så tog jag med den och kameran till jobbet. Man vet ju aldrig vad som dyker upp under lunchpromenaden. Oftast blir det ingenting för att den där nyfikenheten saknas. Men idag fanns den och hjälpte till en skvätt.

Förresten skriver jag lite i bloggen för att öva mig på att skriva. Det är nämligen väldigt jobbigt, särskilt att komma till skott och börja. Har man bara några få bilder så går det däremot lättare, och när man (i alla fall jag) väl satt igång att skriva så går det av bara farten. 

Femtio millimeter är som sagt var en obegriplig brännvidd för mig, fastän den anses "normal". Det är den fan i mig inte! Alltid lite för snäv, särskilt på höjden. Det enda jag kan använda den till är detaljer, och så fick det bli. 

Jag blev lika glatt överraskad som förra gången av hur bra objektivet presterar. Upplösningen är mycket hög, färgerna lite diskreta men med många nyanser, och kontrast och akutans är lite lagom sådär. Inget in your face om man inte börjar dra i spakarna i råkonverteraren. Motiven blir dock på något sätt verklighetstrogna. Kanske att det är färgerna, jag vet inte så noga. 

Imorgon tror jag att jag ska plocka fram ett stycke Voigtländer 40/2,8 Heliar. En mycket knepig glugg som blixtrar till ibland, eller ger rena skitresultat ibland. Man vet aldrig riktigt innan. Vi får se!

7artisans 28/1,4 – En prisvärd och ljusstark vidvinkel för Sony och Leica

I mitt ständiga sökande efter den perfekta kameran att ha med när jag cyklar i skogen, hittade jag nyligen ett objektiv som åtminstone skulle kunna ta mig halvvägs till målet. Vad jag egentligen vill ha är en så liten kamera som möjlligt med relativt stor sensor (APS-C duger fint), bildstabilisering och lutbar skärm. Men det finns egendomligt nog inte. De har antingen lutbar skärm eller bildstabilisering, och är det en systemkamera så har de minsta modellerna genomuselt användargränssnitt utan reglage för den som vet vad den vill. Jag har avverkat en hel drös kompakter och alla suger på ett eller annat sätt. 

Men, med lite god vilja kan jag få med mig min Sony a7 II om objektivet är tillräckligt litet. Och det ska helst vara lagom vidvinkligt, samt manuellt så man slipper felfokus, för kameror fokuserar aldrig där jag vill. Är det dessutom ljusstarkt så kan jag fotografera i skymningen eller vid mörkercykling med lampor, utan stativ, och det är ju trevligt.

Här ovan ser ni min nuvarande största hobby. Jag cyklar i skogen minst fyra gånger i veckan; ofta mer. Och då vill jag ha med mig en kamera såklart. Vilket är ett gissel när jag inte ens har ryggsäck, utan en midjeväska. 

Hur som helst så råkade jag snubbla över ett objektiv från den kinesiska tillverkaren 7artisans. De gör en rad kufiska gluggar med blandade recensioner och många verkar inte riktigt lita på kvaliteten. Vilket är förståeligt, särskilt med tanke på de låga priserna. Men jag grävde runt ordentligt och insåg att dess knepigheter kanske skulle passa mig rätt bra. Så jag beställde ett stycke 7artisans 28/1,4 FE+ på Ebay för strax över fyratusen kronor. 

Ofta är cyklingsbilderna bara ren dokumentation, plus att jag tycker att det är kul att få fota lite när man tar paus. Men jag har också velat kunna ta lite mer genomtänkta bilder som håller bra teknisk kvalitet. Det är jäkligt svårt med även en bra kompakt. Dels är ljuset ofta dåligt och dels är man ofta andfådd så att bildstabilisering är ett måste för att undvika skakningsoskärpa. Och stor sensor är ju ändå stor sensor.

Sen tidigare har jag ett Voigtländer 35/1,4 Nokton E, alltså anpassat för Sonys sensor och med FE-bajonett. Det är jättetrevligt och väldigt litet, men 35 mm är ofta en aning för snävt. Jag har också ett Zeiss Batis 25/2 som jag avskyr. Det är jätteskarpt och bra men ger hysteriskt mycket longitudinell kromatisk aberration (bakgrundsoskärpan får gröna glorior) och så gillar jag inte autofokus. Plus att det är jättestort och plastigt, till ingen nytta när optiken inuti är skitliten. 
Så, en tjugoåtta skulle det vara. Det vet jag sen tidigare är tämligen perfekt, i och med flitigt användande av Ricoh GR II och Fujifilm X70, som båda är frustrerande dåliga på en massa saker. 

7artisans 28/1,4 finns i två varianter. Båda är med Leica M-bajonett, men hos den som har tillägget "FE+" har man ändrat lite på avståndet mellan linserna för att kompensera för Sonys tjocka sensorglas. Det är den jag köpt och det verkar funka finfint! Vi som provat M-vidvinklar på Sony vet annars att skärpeplanet brukar kunna välva sig bort från kameran, vilket är fruktansvärt fult (hade väl varit okej åt andra hållet). Utöver det introducerar sensorglaset astigmatism, vilket innebär att skärpefältet i radiell och tangentiell ledd skiljer sig åt mer ju längre från centrum av bildcirkeln man är. 7artisans-objektivet är inte helt fritt från detta, men tillräckligt bra för att inte ens jag ska störa mig på det. Och det är ett mycket gott betyg.

Bilderna hittills i inlägget har varit från cykelturer, alltså det först tänkta användningsområdet för gluggen. Den är lite för stor och tung egentligen, fast den långsmala formen gör att den går ner i väskan och det är det viktigaste. Sen har jag naturligtvis också provat att använda den till annat och då är det plötsligt ett ganska kompakt objektiv. Särskilt med tanke på den höga ljusstyrkan och förhållandevis bra prestanda.

Jag skulle säga att skärpan på korta och medellånga avstånd (upp till kanske 3 meter) är mycket bra även vid f/1,4. Dessutom inte bara i mitten utan skapligt långt utåt kanterna. Skärpefältet verkar lite vågigt och ska man fotografera plana saker så gäller det därför att blända ner. Men ett miljöporträtt med modellen en skvätt vid sidan av bildcentrum blir skarp och fin vid full glugg, och riktigt knallbra redan vid f/2. Notera dock att "skarp" är ett ytterst relativt begrepp och det kan inte tävla med ett Sony 24/1,4 GM till exempel. Den lilla mjukhet som finns är dock väldigt snygg, så det är inget som stör, snarare tvärtom. 

För mer landskapsmässiga bilder börjar det vågiga skäreplanet också kunna ställa till bekymmer om man inte bländar ner. Jag har insett att man gör bäst i att fokusera vid full bländaröppning och sen blända ner innan man tar bilden om man verkligen vill ha knallskärpa. Det brukar sällan behövas med andra objektiv, men i det här fallet är risken annars stor att man tycker att skärpan ser utmärkt ut i mitten och sen är den katastrofal en bit åt nåt håll, för att man plötsligt är utanför det skärpedjup som dög i mitten.

Ett annat aber jag hade i början var att jag använde en adapter med inbyggd fokussnäcka. Objektivet har 0,7 meters närgräns vilket inte är jättekul på en vidvinkel, och med en sån adapter kan man komma närmare. Haken är att snäckan är så kort och objektivet så tungt att det lutar nedåt, och vips lutar man också skärpeplanet, enligt Scheimpflugs princip! Klart obra. När jag bytt till en vanlig adapter så var jag tvungen att böja till fjädrarna i adaptern en aning så att de trycker fast objektivet hårdare, för objektivets tyngd skapade en glipa mellan dess bajonett och adaptern. När allt detta är undanstädat så beter det sig som förväntat. 

Färgerna är mycket starka; nästan för starka ibland. Men hellre det än för svaga. Man kan alltid backa ner lite vid råkonverteringen. Och apropå färger så finns en viss förskjutning åt cyan när man närmar sig kanter och hörn. Oftast inte så mycket att det stör, men det kan definitivt synas. Lateral kromatisk aberration är mycket hög men den trollas bort med ett klick i de flesta råkonverterare. Longitudinell kromatisk aberration däremot är låg, och det är bra eftersom den är svår eller omöjlig att korrigera efteråt. 

Objektivet kommunicerar på intet sätt med kameran och jag vet därför inte exakt vilka bländarvärden jag använt till bilderna jag visar. Man kan dock gissa att de är antingen vid full glugg eller skapligt nedbländade. Vilket leder oss in på en av de viktigare egenskaperna hos ett objektiv som detta, nämligen bokeh! Alltså hur bakgrundsoskärpan ser ut (inte hur mycket bakgrundsoskärpa man kan få). Jag skulle vilja säga att den är helt fenomenal. 

Den är mjuk och fin även på ganska stora avstånd, samtidigt som det ändå finns en del "karaktär" genom att oskärpecirklarna är lite ljusare på den sida som vätter mot centrum av bilden och dessutom blir linsformade utåt hörnen på grund av mekanisk vinjettering. Utöver detta är övergången mellan skärpa och oskärpa bland det snyggaste jag sett. Ingen som helst tendens till hård och spretig oskärpa precis bortom fokus; tvärtom! Den är som sammet. 

För att sammanfatta så är detta ett knallbra objektiv för tämligen lite pengar. Låt mig lista några viktiga egenskaper:

Fördelar

• Billigt – strax över 4000 SEK (utan adapter)
• Litet 
• Ljusstarkt
• Skarpt redan vid full bländaröppning
• Starka färger
• Låg longitudinell kromatisk aberration
• Magnifik bokeh
• Helt manuellt*
• Anpassat för Sony-sensor ("FE+"-versionen)
• Ovanligt låg vinjettering

Nackdelar

• Tungt (kolla noga så att adaptern är stadig!)
• Vågigt skärpeplan
• Viss färgförskjutning utåt kanterna
• Hög lateral kromatisk aberration
• Helt manuellt*
• Dålig närgräns
• Kan ge knepiga flares ibland

För oss som fortfarande tycker att 28 mm är en trevlig brännvidd och gillar små och manuella (därav listat som både fördel och nackdel ovan) objektiv, är 7artisans 28/1,4 helt klart värt att kolla in. Har man både en Sony- och en Leica M-kamera så tycks det som att FE+-varianten presterar betydligt bättre på Leica än vad den vanliga gör på Sony, så då är det nog smart att välja FE+ för att kunna använda på båda kameror. Ska du bara fota nedbländat så tror jag att ett Sony 28/2 eller liknande är vettigare, men för kort skärpedjup är det här en pangglugg. Förutsatt att du står ut med 0,7 meter närgräns eller håller stenkoll på din adapter med snäcka. Man kan faktiskt trycka objektivet mot kameran för att få det rakt, om man nu vill använda en sån. 

Vi hörs!