Martin Hertsius

Kvadratisk övning

Vad gör man när man har en halvtimme över på lunchen? Man plockar fram kameran förstås! För stunden laddad med ett gammalt Nikkor 50/2 från 1977, som gör sig finfint i kvadratiskt format. Alltså 33x33 mm på min kamera eftersom sensorn är större än småbild. Jämfört med dess tänkta bildvinkel på småbild får man med liiiiite mindre på bredden men mycket mer på höjden. 
Då jag vet att efterbehandling brukar leda till tandgnisslan och ångest bestämde jag mig för att ställa kameran till svartvitt och kasta råfilerna om de inte verkligen behövdes. Vilket verkställdes vid hemkomst eftersom JPG-bilderna blev ungefär som jag ville, direkt ur kameran.
Detta förhållningssätt kan få mig att slappna av lite mer och sänka kraven, och det i sin tur ökar fotoglädjen och mängden tagna bilder. Det blev hela 14 stycken, varav 10 får duga att visas.






















Det råkade bli ett slags tema med oreda och efterlämnade grejer, vilket turligt nog passade ganska bra i svartvitt. Under fotograferingen ändrade jag kontrasten vid flertalet tillfällen redan innan bilderna togs, eftersom den måste anpassas till motivet och det resultat man vill ha. Synd att ingen (mer än jag) kommit på att man borde kunna göra det med ett vred, så man slapp gå in och gräva i menyerna varje gång. 

So long!

Postat 2020-12-14 23:24 | Läst 1968 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Med normalen i naturen

Jag försöker och försöker men det är svårt så in i bänken, som min morfar skulle ha sagt. Att fotografera natur, alltså. Den är raka motsatsen till de strikta linjer, fält, strukturer och färger som jag egentligen är mest intresserad av. Ändå dras jag ofta mot skogen när jag är ute och spankulerar med kameran. Det måste ju gå på nåt sätt! Men hur? 

Härom dagen halkade jag runt lite ovanför nyckelviken med stativ och hela baletten. För att göra det lite extra svårt tog jag bara normalobjektivet, vilket är en intressant övning i självkontroll när väskan ska packas. Jag måste nämligen ha en rätt stor väska för att stativet ska komma med, och med bara normalen på kameran blir väskan i stort sett tom inuti. Man får brottas med viljan att "ta med nåt mer för säkerhets skull". Jag vann och sket i det, vilket var bra. 

Första stoppet var vid en stor fin sten, som naturligtvis hade bestämt sig för att ligga extremt illa till, så det blev en del svordomar innan jag till slut hittade nånstans att ställa mig själv och stativet.


63/2,8 @ f/16 – ISO 100 – 20 sekunder


När jag kom hem och granskade bilderna var jag som så ofta väldigt missnöjd, särskilt med den här ovanför. Jag hade bländat ner nåt hysteriskt för att få alla stenar i skärpa, men det gjorde förstås också bakgrunden skarp. Och till vänster om stenen störde det rejält. Först efter några dagars bortavaro från bilden insåg jag att det kanske skulle funka om jag mörkade ner den delen, och det gjorde det. Det blev en helt annan balans i kompositionen och nu är den åtminstone okej, om än ingen pangbild direkt. 

Som ni kanske vet så brukar jag säga att jag avskyr stativ och det stämmer fortfarande. Men jag har också lärt mig att det har den stora fördelen att man verkligen anstränger sig mer när man väl orkat sätta upp det. Ska man ställa in alla vred så kan man lika gärna göra det ordentligt, och i och med att man tar mer tid på sig så är det lättare att se saker i kompositionen som man annars lätt hade missat. 

Nästa motiv var ett snirkligt träd, och nu började det mörkna rejält. 


Mobilfoto för dokumentation


Här höll jag också på att bli tokig, men inte för att det var svårt att hitta nånstans att ställa stativet, utan på att jag inte kunde bestämma mig för vilket håll jag skulle fota trädskrället ifrån. Till slut ställde jag kameran på svartvitt och kvadratiskt, och då släppte det lite. Nån slags plan tog form under meckandet och det blev rätt bra i slutändan. Såhär...



63/2,8 @ f/2,8 – ISO 100 – 3 sekunder


Det är så jäkla skönt att slippa 3:2! Jag gillar verkligen 4:3, men att man i kameran också har möjlighet att välja en hel uppsjö av sidförhållanden gör fotograferingen mycket, mycket roligare. Trots att 63 mm på GFX:en motsvarar ganska exakt 50 mm på småbild (diagonalt), så gör 4:3 att det är "vidare på höjden" och jag tycker inte att det känns alls lika snävt som en småbildsnormal. 
Tyvärr tror jag att fotosidans omskalning av bilden kommer pajja skärpan rejält, vilket är synd eftersom det här objektivet är vrålskarpt över hela ytan på alla bländare. Även detta är en anledning till stor fröjd jämfört med alla småbildsgrejer jag hållit på med innan. Man behöver aldrig undra om det kommer bli tekniskt bra, förutsatt att man själv vet vad man håller på med.

Nu var det redigt mörkt och jag masade mig ner mot vattnet för att se om jag kunde hitta lite mer ljus där. Och det kunde jag. Motivet har jag fotat många gånger men aldrig i skymning, vad jag kan minnas.



63/2,8 @ f/4 – ISO 100 – 20 sekunder


Här fotade jag i 16:9 men beskar bilden ytterligare lite i efterhand, till ganska exakt 2:1, visade det sig. Ändå bra att från början ha ett hum om hur man vill ha det. Trädbilden beskar jag raskt till samma 1:1 som kameran var ställd till utan att titta så noga. Lika bra att vara ovetande om det när det känns bra direkt. Tyvärr fattar inte den värdelösa råkonverteraren Capture One vilket sidförhållande man fotade i, så man ser alltid hela bilden när man öppnar den. Det har Adobe haft stöd för i typ femton år. 

Som ni kanske ser är färgerna lite speciella i sista bilden. Det är för att jag använt ett så kallat didymiumfilter. Det är egentligen till för natt- och astrofotografering där man vill släcka ut de våglängder som natriumlampor ger, vilket är nånstans mellan grönt och gult. Det dämpar också några andra våglängder som ni ser, men vid ~570-600 nanometer är det i stort sett 0% genomsläpp. De andra grava dipparna är utanför det synliga spektrat och märks inte.

Detta gör också att rött blir lite tydligare vid dagsljusfotografering, lustigt nog. Och i det här fallet ser grästovorna på klipporna nästan ut som eld för att de råkar avge våglängder som ligger precis i topparna för filtret, jämfört med omgivande mark där större del av ljuset släcks ut eller dämpas.
Faktum är att jag använde det för alla bilderna. Jag har nämligen insett att det ganska knöliga grönsticket i många bilder från Fuji GFX 50R (och andra Fujikameror) inte är något jag direkt gillar, och mycket av just det slipper man med didymiumfiltret. Ibland blir det lite för stor effekt dock, men inte här. 


Det var allt för den här gången! På återseende!

Postat 2020-12-04 22:50 | Läst 2078 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera