Ibland är billigt = bra

Jag har under en längre tid suktat efter ett litet teleobjektiv till min Fuji GFX. Sen tidigare har jag GF 110/2 som är fantastiskt, men onödigt klumpigt, plus att när jag väl vill ha ett tele så är det lite för kort. Jag har också ett gammalt Mamiya 210/4 som är ganska funkis. Det är dock låååångt rent måttmässigt och passar dåligt i mina minimala väskor, samt ganska ordentligt tungt, det också. Ett nödalternativ är Olympus OM 135/3,5 som "typ" täcker sensorn men knappast är särskilt bra. Förvånansvärt användbart för något såpass billigt och minimalt, dock.

Ett tag var jag på vippen att köpa Fuji GF 100-200, vilket jag på något sätt lyckades låta bli. Det har nämligen en tråkig kombination av egenskaper: Stort, tungt, ljussvagt, dyrt. Men naturligtvis skarpt och bra. Kunde det kanske finnas nån annan kompromiss?

f/8 – ISO 400 – 1/15 sekund

Jomenvisst, serrö! Igår fick jag hem ett Mamiya 150/3,5 för 645-formatet. Jag hade forskat lite och sett att både det och Pentax dito är riktigt små och borde kunna vara optiskt bra dessutom. Att jag valde Mamiya var för att jag redan har en adapter och jag har gillat färgerna från de Mamiya-objektiv jag också redan har. De brukar anses lite mindre skarpa, men skärpa är inte allt.

f/3,5 – ISO 400 – 1/15 sekund

Så i eftermiddags gick jag en liten promenad för att testa objektivet. Jag kunde glatt konstatera redan när jag kikade i sökaren att det såg mycket lovande ut. Tillräckligt skarpt redan vid f/3,5! 

f/8 – ISO 1000 – 1/15 sekund

De ovanstående bilderna är tagna på fri hand, men sen hann det börja bli så mörkt att jag tog fram stativet. 

f/16 – ISO 100 – 8 sekunder

Här ovan fick jag kämpa som fan med kompositionen. Mitt stativ är hyfsat biffigt, men kulleden är "bara" 36 mm i diameter och flyttar sig liiiiite när man drar åt allt. Särskilt när den pekar utåt sidan, vilket var fallet eftersom kameran pekade nästan rakt nedåt. Såhär...

Samsung S9

Det hade inte skadat med en tilt-adapter då allt inte är i fokus ens vid f/16. Men det räckte precis för skärpa där det behövdes.
Efter att ha tröttnat på byggarbetsplatsen gick jag vidare till förskolan som ligger precis bredvid.

f/16 – ISO 100 – 6,5 sekunder

Det där är faktiskt en JPG direkt ur kameran. Med lite vinjettering pålagd eftersom objektivet vinjetterar noll och ingenting såpass mycket nedbländat. Bildcirkeln är ju rätt mycket större än sensorn, så det är inte så konstigt. Att jag inte meckat med råfilen är för att Fujis "chrome effect" är helt omöjlig att efterlikna i råkonverteraren. Jag vet inte exakt vad den gör, men det blir mycket mer detaljer i saker med starka färger. Det ser faktiskt ut lite som riktig diafilm.

Sen en sista bild, där jag istället fick vänta på att det skulle sluta blåsa.

f/5,6 – ISO 400 – 1/4 sekund

Helt vindstilla var det dock inte, så jag höjde ISO en skvätt och kunde få en inte alltför lång slutartid. Tyvärr tändes en ful lampa i bakgrunden precis när jag stod där, så väggen bakom fick både konstig nyans och skuggor från de hängande vantarna. 

Så, jag kan glatt konstatera att det inte behöver vara dyrt med fina objektiv, ens till digitalt mellanformat. Det här verkar vara en toppenglugg och jag betalade en oerhörd tusenlapp för den. Det verkar som att det är lite sämre på långa avstånd, vilket inte gör mig något med tanke på att syftet är att fotografera "stora detaljer" på ganska korta avstånd. Dock ska jag nog köpa mig en finare adapter, för nu har jag tre Mamiya-objektiv som precis inte når fokus på oändligt. Det är såpass nära att det blir tillräckligt bra om man bländar ner, men det är ändå störande. Kanske att jag slår till på en med tilt och shift, så man kan ställa till med ännu konstigare optiska oredor. Risken med det är förstås att den optiska axeln kan vara en aning lutad även när man inte vill. Och så är dylika adaptrar betydligt dyrare än objektiven. Vi får se.

Gott nytt år! 

Med solnedgången i ryggen

...kan man ignorera alla de där fina färgerna. För dem har vi redan sett förut.

GFX 50S II + GF 50/3,5 @ f/13 + polfilter

Jordskugga och fullmåne

Det är inte fullmåne förrän i övermorgon, men den är tillräckligt nära full för att se full ut på bild redan idag. Jag råkade stå på ett gynnsamt ställe när jordens skugga precis började skymma atmosfären i underkant, så det var läge att ta en bild. Med normalen blev utsnittet för vitt och med det lilla "nödtelet" blev det för snävt. Dock kan jag tycka att det blev lite intressant med månen ända längst ute i hörnet. Det hade jag inte kommit på om jag inte tvingats till den begränsningen av objektivet. Runt 100 mm hade passat bättre och om jag inte hittar nåt vettigt alternativ snart så får det nog bli ett Fuji GF 100-200/5,6. Trots att det är lite för klumpigt. 

Olympus OM 135/3,5 @ f/8

Har varit hemma från jobbet och mått skit i tre dagar nu, men en nypa luft måste jag ta ibland, och då åker kameran förstås med. Börjar luta starkt åt att det är knas med kortisolnivåerna med tanke på alla extremt märkliga symptom jag har haft sen i somras. Det kommer och går hux flux utan tillstymmelse till uppenbar anledning, med ungefär en veckas intervall.
Frågan är hur man får vården att över huvud taget undersöka detta. Av allt att döma är de totalt ointresserade av att hjälpa folk som har problem som inte passar in i mall A1. Framgår inget av standardundersökning så är det tydligen inget fel, hur kass man än mår. Suck.

Nåväl, vi tittar på en till bild som jag tog lite tidigare innan solen gick ner. Ganska rörig, fast det är något där som jag gillar ändå.

Fujinon GF 63/2,8 @ f/4

Här var det rätt omöjligt att inte överexponera de solbelysta delarna utan att skuggorna skulle bli knallsvarta. Man måste dock inte alltid ha allt inom histogrammets ramar faktiskt. Ser det bra ut så ser det bra ut. :-)

Nu fortsätter jag att koncentrera mig på att försöka minimera skitmåendet fram till på torsdag då jag har läkartid. Mina förhoppningar om detta är dock mycket låga då ingen hittills tagit problemen på allvar. Bara runtslussad mellan massa olika personer som inte hört vad föregående dragit för eventuella slutsatser. Ingen möjlighet till kontakt mellan besöken. Inget intresse, ingenting alls faktiskt.
Och det här ska man alltså betala miljontals kronor i skatt till under sitt liv utan att få hjälp när man behöver. Hade hellre haft en dyr, privat sjukvårdsförsäkring men det är ju lite sent nu liksom. "Vård i världsklass", jo tjena. 

Trevlig helg! 

Att hitta sitt eget formspråk

För ett och ett halvt år sen skrev jag ett inlägg om att man bör fotografera det man är mest intresserad av och strunta i det andra. Eller i alla fall prioritera i den ordningen. Jag tror nämligen att väldigt många skulle ta bättre bilder då och dessutom kanske slippa en del onödig huvudbry över utrustning och allmänna mål med fotograferandet.

Jag tycker likadant fortfarande, men har själv svävat iväg en del från idealen. Mycket på grund av att jag ägnar såpass mycket av min fritid i skogen när jag cyklar MTB. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av att fotografera skog, men när det är vad som bjuds så får man försöka.

På sistone har jag dock mått extremt konstigt, vilket jag tror är biverkningar av covid-vaccinet i kombination med sviter av utmattningssyndrom. Vi behöver inte gå in djupare på det, utan bara konstatera att jag därför inte kunnat stigcykla i så stor mån som jag egentligen velat. Det positiva är att det istället fått mig att fotografera mer. Och då oftare sånt som jag nämnde i början; alltså det jag egentligen vill. 

Därför kikar vi på några blandade, relativt nytagna bilder som jag tycker passar detta ämne. Som ni ser kan det ibland innefatta natur, fast fokus är inte på själva naturen som sådan, utan former, mönster och färger. Under en ganska färglös årstid blir det förstås inte alltför färgsprakande, men ni förstår säkert tanken. 

För mig handlar det om att se och avbilda det egentligen ganska tråkiga och alldagliga som finns överallt. Lustigt nog tycker jag att det är betydligt lättare och framför allt inspirerande än att försöka fånga en vacker skog, sjö eller himmel på bild, trots att det rimligen borde vara tvärtom. Det är väl en personlighetsfråga kanske. 

Det torde framgå att platserna som bilderna tagits på är helt oväsentliga. Likaså "ögonblicket". De kunde ha tagits när som helst utan större skillnad. Det handlar inte om det, nämligen, utan om den rena grafiken i motiven.

Det är det här jag vill fotografera. Det kräver inget fräsigt landskap, inga pampiga byggnader, ingen särskild årstid, inga händelser, inget speciellt ljus ens. Men det kräver ganska mycket av mig, och det räcker för att det ska bli intressant att hålla på med. 

Nu tänker jag inte vara såpass asketisk så jag överger allt annat som råkar passera framför kameran om jag väl har den med mig. Men jag ska åtminstone försöka komma ihåg vad det är jag vill, och därför också oftare låta bli att fotografera saker som "borde" göra sig på bild men som jag innerst inne vet antingen inte intresserar mig eller som ändå aldrig kan avbildas som jag vill att det ska se ut. Ibland är det bättre att stoppa ner kameran i väskan igen och nöja sig med att titta. 

Är mångsidighet och möjligheter verkligen alltid något positivt? Inte nödvändigtvis, för det kan grumla dina tankebanor och få dig att välja kvantitet istället för kvalitet. Jag tror att fler borde försöka tänka i dessa banor och jag vet mycket väl att en del av er kommer bli provocerade (precis som sist). Kanske du känner dig träffad? ;-)

Fortsatt trevlig helg!