Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 


Nikkor 50/2 AI @ f/2 


Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...



Nikkor 50/2 AI @ f/5,6


Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.



Nikkor 50/2 AI @ f/2


Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran


Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand


Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)


Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.


Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran


Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 


Tjingeling!

Postat 2019-11-13 21:11 | Läst 2571 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera