Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Mitakon 65/1,4 – Svårbemästrad hatkärlek

När man har en digital mellanformatkamera och det finns ett prisvärt, ljusstarkt normalobjektiv på marknaden som ger ungefär samma skärpedjup som ett Pentax 105/2,4 på 6x7, då kan man såklart inte låta bli. Utan att gå in alltför mycket på det matematiska så kan man hävda att ett 50/1,1 på småbildsformatet ger ungefär samma sak, men den som provat vet att det aldrig blir riktigt samma sak. Det är helt enkelt för svårt att korrigera aberrationer vid f/1,1 och ingen hade accepterat storleken hos en normal med den ljusstyrkan om den ska vara riktigt bra. 

Nu gäller givetvis delvis detta förhållande fortfarande vid f/1,4 jämfört med f/2,4. Mitakonen får en mer "ansträngd" signatur än den gamla Pentax-normalen, men det är ändå förvånansvärt hur annorlunda det beter sig mot ljusstarka objektiv för småbild. Skärpedjupet hålls kort och definierat fortfarande på 10 meters avstånd och det gör objektivet extremt svårjobbat. Minsta lilla felfokus och det ser ut som skit. 



Att jag skriver om den här gluggen just beror mest på att jag försökt mig på att använda den under de senaste dagarna. Det har resulterat i ungefär lika mycket tandgnisslan som glädje, för jag både hatar och älskar den. Det brukar sluta med att jag i frustration ställer undan den och bestämmer mig för att sälja skiten eller i alla fall aldrig mer fota med den. Men den här gången gav jag inte upp så fort. Jag VET att det kan bli hur bra som helst. Jag vet bara inte när och hur det går till. Man har helt enkelt ingen jävla aning om under vilka omständigheter objektivet tänker ge guld eller elände.



Några egenskaper har jag dock kunnat konstatera. Såsom att skärpan är ungefär noll vid närgränsen och blir bättre en bit bort. Bakgrundsoskärpan är som bäst (eller i alla fall mjukast) på kort avstånd och behåller sig fin i mitten av bilden även på många meter. Men utåt hörnen börjar det se helt gräsligt ut på lite håll. I mångt och mycket beter det sig väldigt, väldigt likt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Fast ingångspupillen är rejält mycket större och skärpedjupet därför kortare. 



Nu behöver man såklart inte plåta vid f/1,4 bara för att det går. Å andra sidan är Fujis eget 63/2,8 mycket, mycket bättre om man ändå ska blända ner. För att inte tala om hur mycket lättare det är. Mitakonen är ett fruktansvärt båtankare som väger ett helt jäkla kilo. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför det är så klumpigt när exempelvis ett manuellt Zeiss 85/1,4 är riktigt nätt i jämförelse. 65:an måste såklart ha större linser bakåt för att täcka en större sensor, men jag tror att de tagit i lite väl mycket när de gjort själva chassiet. 



Så, alltså gäller det att utnyttja ljusstyrkan om det ska vara nån vits att ha det här objektivet. Problemet för min del är att hitta motiv där det ens syns, så att säga. Det är ganska sällan ett kort skärpedjup faktiskt tillför bilden något. Personligen tycker jag att det kan ge något på större avstånd, medan närbilder med kort skärpedjup mest suddar bort bakgrunden för mycket så att man inte ens ser vad den består av. Här är större sensorformat helt rätt väg att gå, då man kan isolera saker på bra långt avstånd trots ganska stor bildvinkel. 



Att det sen lik förbannat mest bara blir skitbilder beror på fotografen. Och hade fotografen haft nåt att säga så hade det inte behövts nåt kort skärpedjup. Egentligen är det bara trams och dumheter. Men vafasen... I princip allt vi gör här i våra korta små eländiga liv på planeten Jorden är helt onödigt. Meningslöst. Så varför inte bara göra ändå? 

Nåt litet pirr ger det ju. Oklart varför.



Ljusstyrka är förresten bra när man vill fånga in så mycket ljus som möjligt. Det behövs i den eländiga, svarta stockholmsvintern utan snö. Bilden ovan tog jag vid ISO 12800 och 1/20 sekund handhållet. Huga! Det här med bildstabilisering har man blivit bortskämd med på annat håll och det är ruskigt vad svårt det är att fota utan i mörker om skärpan ska bli bra.
Faktum är att jag får tekniskt bättre bilder i dåligt ljus med den numera ålderstigna Sony a7 II och ett ljusstarkt objektiv just för att den har inbyggd bildstabilisering. Trots MYCKET brusigare sensor. Storleksskillnaden räcker inte för att Fujin ska vinna när jag behöver en fjärdedel eller åttondel så lång slutartid för att behålla skärpan. 



Detta är en lite tragisk slutsats, för det gör att jag inte känner att jag kan göra mig av med det andra systemet. GFX är för bökigt att använda för att vara det enda. Det som behövs är bildstabilisering och åtminstone nån f/2-glugg som inte är gigantisk, vilket aldrig kommer att hända. Marknaden är för liten för att de lite bättre tredjepartstillverkarna (exempelvis Zeiss, Voigtländer, Tamron, Sigma...) ska bry sig, tror jag. Och om Fuji gör nåt ljusstarkt så lär det bli superbra, superdyrt och superstort. 

Inget av det här gäller såklart om man fotograferar med stativ. Det är ganska många som inte ens förstår varför man köper en mellanformatkamera om man inte tänker använda stativ. Vilket jag inte förstår hur man inte kan förstå. Själv hatar jag stativ av hela mitt hjärta. Det tar bort nästan all fotoglädje. Det är tungt och bökigt, man kan inte vara spontan och dessutom drar man till sig uppmärksamhet. Det finns inte på kartan att jag står i flera minuter och fipplar med ett stativ i urban miljö där jag redan i nuläget känner mig utstirrad så fort jag tar fram kameran. Då fotar jag faktiskt hellre med mobilen, hör och häpna. Eller skaffar en annan hobby. Bodde man ute på vischan vore det väl en annan femma kanske. 



Nå, när ljuset är hyggligt är det i alla fall ganska kul att glida runt med nästan-6x7-objektivet och se vad man kan hitta på. Ganska ofta slutar det med enorm frustration och svordomar för att det inte blir alls som man vill, men ibland så... 
Samtidigt som jag verkligen inte kan rekommendera det här objektivet, är det väldigt mycket bättre än att försöka använda småbildsobjektiv med adapter. Nästan alla sådana ger skitresultat på Fuji GFX, troligen på grund av filterstacken framför sensorn som verkar ställa till det rejält. Även gluggar för spegelreflex får ofta synligt krökt skärpefält och astigmatism, tyvärr. Därför vinner Mitakonen rakt av när det gäller "look". Det är gjort för formatet och det syns, helt enkelt. 

Det blir nästan inget fotande på dagtid nu på vintern tyvärr. Jag har egentligen bara luncherna på mig, och det är för kort tid för att kunna slappna av. På helgerna cyklar jag i skogen alla ljusa timmar. Kanske att jag visar lite bilder från det i nästa inlägg, för jag har insett att jag får med mig Sonyn med en ljusstark 35:a i väskan! 


So long! 

PS. Jag har förresten lagt till vinjettering i de flesta bilder! Objektivet vinjetterar nämligen för lite! ;-) DS.

Postat 2019-12-08 21:46 | Läst 2642 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera