Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Smygreklam för mellanformat

Idag har jag ingenting alls att skriva om. Men om man börjar i ett hörn så brukar det kunna bli något ändå, så jag provar. Steg ett är att välja ut några vettiga bilder som är tagna efter förra blogginlägget, för gammalt mög vill jag inte använda. Det finns det andra bloggförfattare som sköter bättre;-) 

Jo! Just det. Jag snackade lite om objektivet Mitakon 65/1,4 för Fujifilm GFX och visade några svartvita bilder tagna med det. Ingen av dessa bilder avslöjade egentligen objektivets mest åtråvärda egenskap, nämligen att det kan ge ett skärpedjup på medellånga avstånd som är helt hysteriskt kort. Detta i kombination med att det är betydligt bättre korrigerat än motsvarande objektiv för mindre sensorformat, gör att man inte kan härma utseendet med småbild. Inte vad jag sett i alla fall. Det krävs helt enkelt en större sensor.



Mitakon 65/1,4 Speedmaster @ f/1,4


Bilden är en JPG direkt ur kameran med filmsimuleringen "Classic Chrome", som ska härma nån slags diafilm. Frågan är vilken! Kodachrome ligger nära till hands när man kollar in de rödbruna färgtonerna, men det vore ganska konstigt om Fujifilm härmade en konkurrent. Deras egna diafilmer har dock inte den färgpaletten vad jag vet, men det kanske har funnits nån sån tidigare? 

Hur som helst så passar den väldigt bra i kombination med det här objektivet, för det ser liksom lite "gammalt" ut på ett relativt äkta sätt. I alla fall när motivet rimmar något sånär med den tidsepok man kan tänka sig, det vill säga när folk fortfarande fotograferade med film och mellanformat av större sort.



Mitakon 65/1,4 Speedmaster @ f/1,4


Cykeln är nog inte riktigt tillräckligt gammal, men ni fattar. I dessa bilder tycker jag att Mitakonen beter sig helt ypperligt. Skärpan är knallbra och bakgrundsoskärpan har inga nämnvärda hyss för sig. Det är först när man backar ett par-tre meter till som det börjar se illa ut. 

Se där, nu har jag lyckats börja skriva om nåt utan att ha en plan. Det får nog bli ett reklaminlägg för mellanformat.
När jag ändå är inne på normalobjektiv så tar vi därför några bilder med Fujis eget dito, nämligen det helt förnämliga GF 63/2,8. 



Fujinon GF 63/2,8 @ f/4


Hur bra Mitakonen än är, sett till vad den är, så slår Fujin den på allt utom ren ljusstyrka. Framför allt är det färger och akutans som är i världsklass. Det är som att man tar bort en filt från bilderna, om jag får överdriva lite lagom. Om jag tidigare hyllat Zeiss och i viss mån Leica, så smäller Fujinon GF-objektiven ännu ett snäpp högre. Möjligen skulle man kunna tycka att objektiven är för perfekta och att de därför saknar "karaktär". I någon mån är det så, men fördelarna överväger så det stänker om det. 

Som ni märker använder jag Fujifilm GFX 50R som vardagskamera med hyfsat resultat. Med 63-normalen blir den tillräckligt nätt för att ha med sig överallt. Nackdelarna mot småbild gör sig dock påminda när ljuset tryter. Ingen bildstabilisering och f/2,8 som största ljusstyrka är lite knepigt trots stor sensor.



Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


En trettiondels sekund brukar kunna ge skarpa bilder om jag får några försök på mig. Men då behövdes också ISO 12800 för bilden här ovan. Visst ser det bra ut ändå men småbild hade kunnat ge brus tack vare bildstabilisering och högre ljusstyrka. Nån vacker dag kanske man skaffar sig en GFX100 så får man åtminstone det ena. Men då är kameran plötsligt alldeles för stor. Nä, jag tror jag får försöka hålla mig till att byta mellan systemen beroende på förhållandena.



Fujinon GF 63/2,8 @ f/11


I dagsljus är det andra bullar däremot! Jag tappar fortfarande hakan varje gång jag öppnar bildfilerna i datorn. Varje gång. Det är helt sjukt hur fint det blir. Man blir alldeles lycklig:-) Sen kan man kanske ifrågasätta om jag gör systemet rättvisa, med mina märkliga motiv. 



Fujinon GF 63/2,8 @ f/4 


Nu ska jag passa på och slå ihjäl en myt förresten. Nog för att jag nyss sa att det är ganska svårt att få skarpa bilder vid 1/30 sekund. Men redan vid 1/60 – som bilden ovan är tagen vid – är skörden bra; kanske 70% av bilderna blir skarpa på första försöket. Samtidigt hör man en del hävda att man måste använda stativ för att det ska vara nån idé med mellanformat och/eller en jädra massa pixlar. Förlåt, men det är rent nonsens. Bullshit. 



100% crop av förra bilden – Edit: Man måste tydligen klicka på den för rätt storlek!


Ser ni vad oskarpt det är? Nej, jag tänkte väl det. Kolla särskilt akutansen i putsen till vänster. Eller varför inte skiftningarna i läderhandtaget. Eller spegelbilden i ringklockan. Eller strukturen i själva dörrens yta där bakom. Det är helt galet vad detaljer det finns, överallt! Den här bilden med femtio miljoner pixlar skulle gå att skriva ut flera meter stort. Så vad i herrans namn ska man ha hundra miljoner pixlar till?? Jag hade nog faktiskt hellre haft 25, för att spara lite datorkapacitet och hårddiskplats. 

Så, om du funderat på att köpa en sån här kamera men tänkt att det kanske är svårt att utnyttja den till fullo; köp en! Det går hur bra som helst att använda den som vilken kamera som helst. Den är lite klumpig och lite långsammare än de fräsigaste småbildskamerorna men samtidigt väldigt mångsidig. Själv använder jag den ungefär som om det satt film i kameran och jag har inte det minsta bråttom, så det färgar givetvis mitt omdöme. Men för mig är den nästan idealisk, om jag ska värdera den utifrån vilket slutresultat jag vill ha. 

------------

Jaha, nu får det nog räcka tror jag. Nästa gång kommer jag förhoppningsvis skriva lite om ett extremt fräsigt objektiv som jag suktat efter länge. Nämligen Fujinon GF 110/2, som jag slant och råkade köpa idag, till slut. Jösses, säger jag bara. Där snackar vi optisk perfektion!

Stay tuned och fortsatt trevlig helg!

Postat 2019-12-14 21:32 | Läst 1775 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Mitakon 65/1,4 – Svårbemästrad hatkärlek

När man har en digital mellanformatkamera och det finns ett prisvärt, ljusstarkt normalobjektiv på marknaden som ger ungefär samma skärpedjup som ett Pentax 105/2,4 på 6x7, då kan man såklart inte låta bli. Utan att gå in alltför mycket på det matematiska så kan man hävda att ett 50/1,1 på småbildsformatet ger ungefär samma sak, men den som provat vet att det aldrig blir riktigt samma sak. Det är helt enkelt för svårt att korrigera aberrationer vid f/1,1 och ingen hade accepterat storleken hos en normal med den ljusstyrkan om den ska vara riktigt bra. 

Nu gäller givetvis delvis detta förhållande fortfarande vid f/1,4 jämfört med f/2,4. Mitakonen får en mer "ansträngd" signatur än den gamla Pentax-normalen, men det är ändå förvånansvärt hur annorlunda det beter sig mot ljusstarka objektiv för småbild. Skärpedjupet hålls kort och definierat fortfarande på 10 meters avstånd och det gör objektivet extremt svårjobbat. Minsta lilla felfokus och det ser ut som skit. 



Att jag skriver om den här gluggen just beror mest på att jag försökt mig på att använda den under de senaste dagarna. Det har resulterat i ungefär lika mycket tandgnisslan som glädje, för jag både hatar och älskar den. Det brukar sluta med att jag i frustration ställer undan den och bestämmer mig för att sälja skiten eller i alla fall aldrig mer fota med den. Men den här gången gav jag inte upp så fort. Jag VET att det kan bli hur bra som helst. Jag vet bara inte när och hur det går till. Man har helt enkelt ingen jävla aning om under vilka omständigheter objektivet tänker ge guld eller elände.



Några egenskaper har jag dock kunnat konstatera. Såsom att skärpan är ungefär noll vid närgränsen och blir bättre en bit bort. Bakgrundsoskärpan är som bäst (eller i alla fall mjukast) på kort avstånd och behåller sig fin i mitten av bilden även på många meter. Men utåt hörnen börjar det se helt gräsligt ut på lite håll. I mångt och mycket beter det sig väldigt, väldigt likt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Fast ingångspupillen är rejält mycket större och skärpedjupet därför kortare. 



Nu behöver man såklart inte plåta vid f/1,4 bara för att det går. Å andra sidan är Fujis eget 63/2,8 mycket, mycket bättre om man ändå ska blända ner. För att inte tala om hur mycket lättare det är. Mitakonen är ett fruktansvärt båtankare som väger ett helt jäkla kilo. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför det är så klumpigt när exempelvis ett manuellt Zeiss 85/1,4 är riktigt nätt i jämförelse. 65:an måste såklart ha större linser bakåt för att täcka en större sensor, men jag tror att de tagit i lite väl mycket när de gjort själva chassiet. 



Så, alltså gäller det att utnyttja ljusstyrkan om det ska vara nån vits att ha det här objektivet. Problemet för min del är att hitta motiv där det ens syns, så att säga. Det är ganska sällan ett kort skärpedjup faktiskt tillför bilden något. Personligen tycker jag att det kan ge något på större avstånd, medan närbilder med kort skärpedjup mest suddar bort bakgrunden för mycket så att man inte ens ser vad den består av. Här är större sensorformat helt rätt väg att gå, då man kan isolera saker på bra långt avstånd trots ganska stor bildvinkel. 



Att det sen lik förbannat mest bara blir skitbilder beror på fotografen. Och hade fotografen haft nåt att säga så hade det inte behövts nåt kort skärpedjup. Egentligen är det bara trams och dumheter. Men vafasen... I princip allt vi gör här i våra korta små eländiga liv på planeten Jorden är helt onödigt. Meningslöst. Så varför inte bara göra ändå? 

Nåt litet pirr ger det ju. Oklart varför.



Ljusstyrka är förresten bra när man vill fånga in så mycket ljus som möjligt. Det behövs i den eländiga, svarta stockholmsvintern utan snö. Bilden ovan tog jag vid ISO 12800 och 1/20 sekund handhållet. Huga! Det här med bildstabilisering har man blivit bortskämd med på annat håll och det är ruskigt vad svårt det är att fota utan i mörker om skärpan ska bli bra.
Faktum är att jag får tekniskt bättre bilder i dåligt ljus med den numera ålderstigna Sony a7 II och ett ljusstarkt objektiv just för att den har inbyggd bildstabilisering. Trots MYCKET brusigare sensor. Storleksskillnaden räcker inte för att Fujin ska vinna när jag behöver en fjärdedel eller åttondel så lång slutartid för att behålla skärpan. 



Detta är en lite tragisk slutsats, för det gör att jag inte känner att jag kan göra mig av med det andra systemet. GFX är för bökigt att använda för att vara det enda. Det som behövs är bildstabilisering och åtminstone nån f/2-glugg som inte är gigantisk, vilket aldrig kommer att hända. Marknaden är för liten för att de lite bättre tredjepartstillverkarna (exempelvis Zeiss, Voigtländer, Tamron, Sigma...) ska bry sig, tror jag. Och om Fuji gör nåt ljusstarkt så lär det bli superbra, superdyrt och superstort. 

Inget av det här gäller såklart om man fotograferar med stativ. Det är ganska många som inte ens förstår varför man köper en mellanformatkamera om man inte tänker använda stativ. Vilket jag inte förstår hur man inte kan förstå. Själv hatar jag stativ av hela mitt hjärta. Det tar bort nästan all fotoglädje. Det är tungt och bökigt, man kan inte vara spontan och dessutom drar man till sig uppmärksamhet. Det finns inte på kartan att jag står i flera minuter och fipplar med ett stativ i urban miljö där jag redan i nuläget känner mig utstirrad så fort jag tar fram kameran. Då fotar jag faktiskt hellre med mobilen, hör och häpna. Eller skaffar en annan hobby. Bodde man ute på vischan vore det väl en annan femma kanske. 



Nå, när ljuset är hyggligt är det i alla fall ganska kul att glida runt med nästan-6x7-objektivet och se vad man kan hitta på. Ganska ofta slutar det med enorm frustration och svordomar för att det inte blir alls som man vill, men ibland så... 
Samtidigt som jag verkligen inte kan rekommendera det här objektivet, är det väldigt mycket bättre än att försöka använda småbildsobjektiv med adapter. Nästan alla sådana ger skitresultat på Fuji GFX, troligen på grund av filterstacken framför sensorn som verkar ställa till det rejält. Även gluggar för spegelreflex får ofta synligt krökt skärpefält och astigmatism, tyvärr. Därför vinner Mitakonen rakt av när det gäller "look". Det är gjort för formatet och det syns, helt enkelt. 

Det blir nästan inget fotande på dagtid nu på vintern tyvärr. Jag har egentligen bara luncherna på mig, och det är för kort tid för att kunna slappna av. På helgerna cyklar jag i skogen alla ljusa timmar. Kanske att jag visar lite bilder från det i nästa inlägg, för jag har insett att jag får med mig Sonyn med en ljusstark 35:a i väskan! 


So long! 

PS. Jag har förresten lagt till vinjettering i de flesta bilder! Objektivet vinjetterar nämligen för lite! ;-) DS.

Postat 2019-12-08 21:46 | Läst 1997 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 


Nikkor 50/2 AI @ f/2 


Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...



Nikkor 50/2 AI @ f/5,6


Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.



Nikkor 50/2 AI @ f/2


Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran


Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand


Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)


Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.


Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran


Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 


Tjingeling!

Postat 2019-11-13 21:11 | Läst 2103 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ett märkligt träd

För att minska stress brukar jag knalla en promenad efter lunchen och ibland fotografera en smula om tid finnes och humöret tillåter. Igår hittade jag under en sådan promenad ett magnifikt träd som jag bestämde mig för att plåta. Det blev väl kanske inte nån pangbild, men processen med fotograferandet fick mig att tänka på annat och det är bra.


När jag gick närmare upptäckte jag dock något lite egendomligt. Åtminstone för mig som inte är direkt insatt i träd. Av allt att döma var detta en bok, men bladen stämde inte alls. De var långsmala och spetsiga; inte alls de där vanliga ganska runda och läderartade som jag mindes dem.

Jag lade upp bilden här ovanför på facebook och fick såklart vips frågan om jag hade någon bild på bladen, vilket jag inte hade. Så idag gick jag tillbaka och ordnade det. 





Det här är ju fanken ingen bok, eller?? Tittar man på resten av trädet stämmer dock allt. Barken, grenarna, hur bladen sitter, med mera. 



Typisk bok, va? Men bokblad ser inte ut sådär. De ser ut såhär...



Nu blev jag mycket förbryllad och kollade ännu noggrannare. Trädet hade både smala och breda blad, men på olika grenar. Dock inte så uppenbart att det skulle handla om ympade grenar, utan snarare var det en lite glidande övergång mellan bladtyperna i olika delar av trädet. 

Är det nån läsare som vet vad detta kan bero på? Är det en särskild bok-art, eller har trädet kanske nån sjukdom? 

---------

Alla bilder är förresten tagna med Fuji GFX 50R och GF 45/2,8. Jäkla fin glugg, det där! 

Postat 2019-10-23 21:00 | Läst 1407 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

En snabb övning i att inte invänta perfektion

Jag ska precis dra på mig dojjorna för att sticka och handla mat. Men så kom jag på att jag faktiskt för ovanlighetens skull har tagit ett par bilder som tål att visas upp. Och med tanke på hur dåligt det gått med skrivandet på sistone och hur de flesta bilder känns värdelösa, så kanske det vore lika bra att snabbt som ögat knåpa ihop ett litet inlägg. Bara för att få det gjort. Liksom kolla hur det känns.

Hösten nalkas men ännu har det inte synts till några skiftande färger, här i Nacka. Men så på vägen hem över kyrkogården anade jag något som sprakade rött i ögonvrån. Mycket riktigt!


GFX 50R med 63/2,8 @ f/2,8 och försättslins Nikon 5T


Det tog några försök att hitta en vettig komposition och lyckas hålla kameran stilla nog. Jag hade satt auto-ISO till 1/100 sekund och det räcker inte alltid, men här var ljuset bättre än jag förväntat mig och tiden landade på 1/170. Nu minns jag att det blåste en smula, så det kanske snarare var därför jag fick försöka flera gånger.

Jaha, finns det nåt mer att fota tro? Jovars! Man blir lite blind när man är på samma ställe för ofta, men till slut var det några – av för mig okänd sorts – bär som fick stå ut med att bli kränkta på bild. 



Samma utrustning som ovan


Ja, jag vet. Jättekitschigt och allt det där. Men vafasen. Rätt trevligt att kolla på ändå kan jag tycka. Det måste inte vara så jäkla eget och speciellt jämt. 

Nu drar jag och handlar. Ses!

Postat 2019-09-13 18:47 | Läst 2357 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
1 2 3 Nästa