Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Retroförnuft eller bara konstig smak?

Jag är en sån där människa som stör mig på väldigt mycket i min omgivning, tyvärr. Förmodligen beror det på nån slags djupt rotad perfektionism; att jag har svårt att acceptera fel och brister hos saker och ting. Detta har också lett till att jag nästan alltid söker efter bättre prylar oavsett vilket skrå det handlar om. Inom foto har jag en fäbless för riktigt fina objektiv, till exempel.
Men det finns undantag har jag märkt. En del objektiv är nämligen lite lagom dåliga på precis rätt sätt. Så att de upplevs en smula charmiga och gör att man (i alla fall jag) tänker lite annorlunda. Sänker garden lite och börjar acceptera att det inte kommer att bli 100% perfekt. 



f/5,6 – 1/ 100 sekund – ISO 100


Voigtländer 35/1,4 Nokton Classic är ett dylikt objektiv. Det har funnits ganska länge för Leica M-kameror, men nu har det också kommit i FE-version för Sonys spegellösa systemkameror. Den optiska konstruktionen är i princip samma som förut, fast man har korrigerat för den tjocka filterbunten framför sensorn som annars har ställt till med ordentliga problem för just den här typen av objektiv. Utgångspupillen sitter nämligen så nära sensorn att sensorfiltret orsakar astigmatism och krökt skärpefält, eftersom förhållandet i avstånd mellan objektiv och sensor inte är samma i mitten som i hörnen, jämfört med om det saknats filter. Glas har som bekant inte samma brytningsindex som luft, nämligen. 

Objektivet är därför mycket välkommet då Sony själva – liksom alla andra stora tillverkare – inte har något intresse av att sälja "dåliga" objektiv. De gör därför antingen ljussvaga och små objektiv, eller ljusstarka och gigantiska dito. Voigtländern är skitliten OCH ljusstark, vilket givetvis har sitt pris.



f/1,4 – 1/3200 sekund – ISO 100


I viss mån liknar Noktonen ett gammalt Leica 35/1,4 Summilux, men det är ingen direkt kopia. Nej, Voigtländer har gjort en helt egen design i "gammal anda". Detta är något så speciellt som en dubbel Gauss med kort brännvidd! Alltså mycket närbesläktat med de flesta klassiska 50-millimetersobjektiv. Det är därför inte helt märkligt att det beter sig mycket som ett sådant, och i synnerhet en av mina absoluta favoriter. Nämligen Zeiss 50/1,4 Planar. 


Båda dessa gluggar är lite dimmiga av sfärisk aberration vid full bländaröppning. De ger hård bakgrundsoskärpa på korta avstånd och mjuk på längre håll. Något som många hatar medan jag älskar det! Om bakgrunden är väldigt oskarp (vilket den är på nära håll) så kan den lika gärna få ha lite struktur. Det blir så slätt och tråkigt annars. På längre håll däremot blir oskärpan mindre och om den då är hård så stör den mer. Den ser helt enkelt skarp ut. 

Båda objektiven blir också fruktansvärt bra vid ungefär f/2,8. Jag menar världsklass. Kanske inte i hörnskärpa, men i "transparens" eller vad man ska säga. De är som skarpa och mjuka på samma gång, med fantastisk bakgrundsoskärpa.


f/2,8 – 1/400 sekund – ISO 100


Som vanligt under den här eländiga årstiden har jag nästan bara lyckats fotografera lite på mina lunchraster. Och då blir motiven vad de blir. Jag gillar visserligen utmaningen att hitta motiv i den trista vardagen, men under tidspress blir det inte jättebra. Därför har jag också masat mig ut på kvällarna och försökt. Med rätt klent resultat då också.



f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 1250


Här visar sig fler kufiska egenskaper i form av så kallad "koma". Exakt vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det är sfärisk aberration som är betydligt större i tangentiell riktning än i radiell dito. Förmodligen i kombination med astigmatism. Detta gör hur som helst att ljuspunkter utåt kanterna blir utdragna till kometliknande florpar. De försvinner när man bländar ner till f/2,8-4 nånstans, men det går ju inte när det är mörkt. Det här känner du säkert igen om du fotat med vilket gammalt normalobjektiv som helst vid full bländaröppning i en mörk stadsmiljö. 

Nu kan man undra varför i halva friden jag inte istället använder mitt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Det är verkligen som gjort för dylika situationer då det är väldigt bra korrigerat vid fokus på oändligt, redan från f/1,2. Svaret är att det dels är roligt med nya grejer men också att det här lite vissna resultatet som sagt får mig att slappna av lite och fota mer. Det kommer ändå inte att bli perfekt, så varför ens bry sig? 

Det roliga är att jag sen ändå varit mer nöjd när jag kommit hem och kikat på bilderna. Förmodligen för att den uteblivna prestationsångesten gjorde att jag tog rätt hyfsade bilder ändå. 



f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 2000


Som ni ser av bilddatat har det varit redigt mörkt och jag har utnyttjat räcken att luta mig mot. Bildstabiliseringen i Sony a7 II är inte sådär jättebra, men oändligt mycket bättre än ingen alls. Och den funkar med alla objektiv! Ni ser också att jag för de två sista bilderna bländat ner liiiiite till f/1,7. Det är för att minska en skvätt på den där koman jag talade om. Men det gör också att man kan börja ana "sun stars" (vad vi nu ska kalla det på svenska?), som uppstår av diffraktion vid hörnen på bländarbladen när dessa inte är rundade. Lite snajdigt ibland!

Den sista bunten bilder är från lunchen igår. Jag hade varit på stresshanteringskurs vid Gullmarsplan och promenerade till jobbet i Sickla. Fast det var såklart inte förrän jag var framme i de vanliga trakterna som jag kom mig för med att fotografera. Nåja. Det finns ju saker man inte ännu fotat, där också.



f/5,6 – 1/40 sekund – ISO 160


Här kommer vi in på ytterligare en bra egenskap med Voigtländern. Den är liten! Tyvärr inte lika liten som sin Leica M-bajonettkusin, men ändå mindre än det mesta annat för Sonykameror. Och det är bra, för då syns man inte. Och syns man (jag) inte så blir det fler bilder. Jag hatar nämligen att bli iakttagen när jag fotar. Det händer fortfarande att jag går förbi saker som jag skulle vilja fotografera, för att det är folk som ser mig. Skitlöjligt, jag vet. Men jag vet att jag inte är ensam om det heller. 

Under motorvägsbron ser ingen jävel oavsett...



f/2,8 – 1/15 sekund – ISO 160


Visst är det märkligt? Att den ständigt kräsna Martin plötsligt är nöjd med något, som egentligen är mycket sämre än det han annars brukar gnälla på. Men visst; jag har väl vinklat till det en smula. Många av de egenskaper jag ogillar hos andra objektiv beror på att de optiska felen helt enkelt är estetiskt fula. Hur flummigt lät inte det där på en skala? Jag vet. Men det är nåt särskilt med den här typen av gamla goda konstruktioner. Till och med när de är nya. Voigtländers formgivare, ingenjörer, eller vad de nu vill kalla sig, har gjort ett enastående jobb med att skapa karaktär. Objektivet har verkligen ett slags personlighet och man måste lära känna det innan de bästa sidorna låter visa sig. 

Exempelvis är jag övertygad om att det är väldigt medvetet att låta sfärisk aberration vara stor, för att i gengäld få mindre longitudinell kromatisk aberration. Och oroa dig inte, man behöver inte veta vad det betyder. Men i alla fall; man har låtit ett optiskt fel vara lite större för att göra ett annat lite mindre. På ett enligt mig snyggt sätt. En bra prioritering, helt enkelt.



f/1,4 – 1/500 sekund – ISO 100


Ser ni den där glöden kring räcket i fokus? Det är sfärisk aberration och innebär att räcket är både i fokus och ur fokus samtidigt. Olika delar av linserna fokuserar ljuset i olika djupled och det blir dimmigt. Detta visar sig med katastrofala konsekvenser i så kallade MTF-diagram, som är bland det enda en del objektivtestare är intresserade av. Därmed ser Voigtländern ut att vara ett skitobjektiv, men se det är fel. Jättefel. Skärpa är nämligen långt ifrån allt. 



f/1,4 – 1/80 sekund – ISO 100


Ofta använder jag full bländaröppning bara för att det ser så mysigt ut. Det kan man inte säga om många modernare objektiv som med alla medel försöker vara så skarpa som möjligt, utan att fullt ut lyckas. Resultatet är att den oskarpa Voigtländern på nåt underligt vis ger bilder som ser mer tilltalande ut. Även för en skärpefantast som jag. Jag gillar det verkligen som fasen och jag tror det är för att det inte försöker vara något det inte är. En väldigt lyckad retro-flirt med en del egenskaper som borde tilltala även den kräsne. Här kan man få både "Leica glow" och total-funky bokeh vid närgränsen! Och så slipper man alla otäckheter som man drabbas av om man sätter en gammal Summilux på sin Sonykamera. 

Men liiiite knäpp måste man nog vara ändå. Och det är man ju, som tur är. 

Postat 2019-11-27 22:39 | Läst 1654 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera