Är detta världens bästa objektiv?

Ursäkta click bait-rubriken, men den är halvt allvarligt menad. Under mina år med digitala småbildskameror från Nikon och Sony har jag alltid letat efter det bästa och tycker mig ha satt nån slags nivå för vad jag vill ha ut av ett objektiv, för att vara nöjd. En nivå som är relativt hög men tillåter vissa optiska knasigheter om de tillför något, vilket inte är helt ovanligt. 
Denna standard ställdes raskt på ända när jag för snart ett år sen investerade (jo, tjena) i Fujifilms GFX-system. Fram till nyligen har jag haft två objektiv; GF 45/2,8 och GF 63/2,8. Alltså en måttlig vidvinkel och ett normalobjektiv som båda är fruktansvärt bra. Så bra att jag i början satt med näsan mot skärmen och undrade hur i helsike det ens var möjligt. Fuji? Verkligen?

Nu har jag vant mig så att säga, och det är svårt att gå tillbaka till småbild. Det lustiga är att Fujifilm inte är en direkt känd optiktillverkare hos de flesta fotografer, men det beror nog på att de mest tillverkat åt andra fram till ganska nyligen. Hasselblad till exempel. Det märks, särskilt när jag nu lagt vantarna på deras hyllade korta teleobjektiv; Fujinon GF 110/2. Här har man så att säga lagt i en växel till. 

Som alltid när det handlar om tekniskt fräsig kvalitet är det väldigt svårt att visa det på webben. Visst, jag skulle kunna ladda upp bilderna i femtio miljoner pixlar så att de få läsare som har 40-tumsskärmar med 8k skulle kunna se bilderna "på riktigt", men det hjälper inte övriga. Istället ska det nu handla om karaktär, vilket är nog så viktigt. 

Som brukligt har jag knallat omkring och plåtat där jag kommit åt, för att prova mig fram. Se hur objektivet beter sig på olika fokusavstånd, vid olika avstånd mellan motiv och bakgrund, vid olika bländarvärden. Hur lång slutartid man kan handhålla med bibehållen skärpa, och så vidare. Det har alltså blivit ganska många mediokra bilder med denna ganska jäkla dyra utrustning. Sånt får man helt enkelt stå ut med, ett tag. 

Det är svårt att inte jämföra rakt av med hur ett bra 85/1,4 brukar bete sig på det mindre senorformatet, för det är en direkt ekvivalent. Samma ingångspupill och nästan identisk bildvinkel.

Men såhär gör inte ljusstarka åttiofemmor. De är inte sinnessjukt skarpa vid full bländaröppning och de ger inte abrupt övergång mellan skarp och oskarpt. Inte heller har de snygg och jämn bakgrundsoskärpa utåt mot hörnen och de saknar inte longitudinell kromatisk aberration nästan helt. Nej, 110:an ligger en nivå upp. Och det är inte konstigt eftersom det är ett steg mindre ljusstarkt. Jag är ganska säker på att en del av er nu reagerar på att ovanstående bild ser ganska rörig ut, men prova att ta en liknande bild i hårt motljus med vilket 85/1,4 som helst så får ni se vad som händer. 

Man kanske kan säga att det beter sig lite mer som ett längre teleobjektiv. Och det är ju just vad det är, fast med större bildvinkel samtidigt. Jag är lite tudelad till bokehn faktiskt. Den är väldigt effektiv för att få motiv att stå ut mot en snygg bakgrund, men samtidigt är övergången mellan skarpt och oskarpt inte särskilt snygg. Den är lite hård och stökig, precis som hos 63/2,8. Å andra sidan börjar jag tro att det är just det som gör att man kan få sån vrålskärpa. 

Alla bilder hittills är tagna vid f/2. Och de tre sista är dessutom JPG direkt ur kameran, vilket säger något om vilken stuns gluggen ger! Jag älskar färgerna i "classic chrome"-simuleringen med färgen på +1 och "chrome effect" satt till "strong". Det ser verkligen ut som diafilm! 

Nå, man måste ju inte plåta med kort skärpedjup bara för att det går. Jag har provat att blända ner också även om det verkligen inte behövs. Och inte blir det mindre skarpt då, kan jag lova.

Man kan fota plana motiv vid f/2, vilket är en stor fördel när det är så sabla mörkt som det är nu även mitt på dan. Det har jag gjort här nedan...

Det är lika bra att strössla lite med bilder. Vid det här laget hade jag börjat försöka ta "riktiga" bilder istället för att bara prova mig fram. Något av en utmaning för mig som egentligen inte är helt förtjust i bildvinkeln. 

Det är inte därför jag fotat panoraman dock. Det är mest ett trevligt verktyg för ytterligare kreativitet, som jag inte förstår varför inte alla kameratillverkare tar tillvara på. Varför i helsike skriver man inte några rader kod så att användaren själv får välja sidförhållande? Det är en underbar grej! 

Nej, det här med bildvinkeln är något av en medveten provokation mot mig själv. Det är klart att det går att lära sig att fota med "fel" objektiv, och det är exakt vad jag pysslar med. Sen kan man med visst fog anse att jag är helt bränd i roten som lägger så mycket pengar på något som jag inte ens är säker på att jag gillar. Men sån är jag. Man lever bara en gång och det är roligt att leka med fin optik. Svårare än så är det inte!

Nu kanske det börjar likna nåt ändå. Ett kort tele är inte så dumt för att koncentrera sitt motiv. Jag som gärna vill ha med mer, tvingas stå ut med att jag inte får det. Det går inte att backa tillräckligt långt. Man får välja andra motiv.

Här kan man istället börja argumentera för att objektivets karaktär inte alls syns, och det stämmer i någon mån. Det hade blivit utmärkt med Loxia 85/2,4 på min Sonykamera. En väldigt, väldigt mycket nättare kombination. Men så vips så stöter man igen på ett motiv där det är fördelaktigt att trolla bort bakgrunden. Och fota i 4:3 istället för det förhatliga 3:2-förhållandet. Jag kan använda det som dålig ursäkt om inte annat. Jävla Sony.

Så, stämmer rubriken? Ja, inom ramarna för vad som är ekonomiskt försvarbart för en glad amatör som gärna lägger en slant på fina prylar. Eller för proffsfotografer som verkligen behöver bästa möjliga bildkvalitet, utan att för den sakens skull lägga ut hundratusentals kronor. GFX-kombon är dyrare än de flesta småbildsgrejer, men fortfarande billigare än en Leica M med ett fint porträttele. Mycket billigare faktiskt. 
Ser man till den bildkvalitet och karaktär man får, så skulle jag helt fräckt vilja påstå att Fujigrejerna är prisvärda. Nästan rent av billiga. Ja, du läste rätt. Man måste sätta saker i relation till annat för att dra en sådan slutsats. Samt vara rätt jäkla nördigt teknikintresserad, och det är jag. 

Nu äntligen går jag på julledigt och slipper stressa fram bilder på mina lunchraster, så det kanske kan höja nivån till åtminstone i närheten av vad de här grejerna förtjänar. Jag ska i alla fall försöka så gott det går.

Ha're! 

Smygreklam för mellanformat

Idag har jag ingenting alls att skriva om. Men om man börjar i ett hörn så brukar det kunna bli något ändå, så jag provar. Steg ett är att välja ut några vettiga bilder som är tagna efter förra blogginlägget, för gammalt mög vill jag inte använda. Det finns det andra bloggförfattare som sköter bättre;-) 

Jo! Just det. Jag snackade lite om objektivet Mitakon 65/1,4 för Fujifilm GFX och visade några svartvita bilder tagna med det. Ingen av dessa bilder avslöjade egentligen objektivets mest åtråvärda egenskap, nämligen att det kan ge ett skärpedjup på medellånga avstånd som är helt hysteriskt kort. Detta i kombination med att det är betydligt bättre korrigerat än motsvarande objektiv för mindre sensorformat, gör att man inte kan härma utseendet med småbild. Inte vad jag sett i alla fall. Det krävs helt enkelt en större sensor.

Mitakon 65/1,4 Speedmaster @ f/1,4

Bilden är en JPG direkt ur kameran med filmsimuleringen "Classic Chrome", som ska härma nån slags diafilm. Frågan är vilken! Kodachrome ligger nära till hands när man kollar in de rödbruna färgtonerna, men det vore ganska konstigt om Fujifilm härmade en konkurrent. Deras egna diafilmer har dock inte den färgpaletten vad jag vet, men det kanske har funnits nån sån tidigare? 

Hur som helst så passar den väldigt bra i kombination med det här objektivet, för det ser liksom lite "gammalt" ut på ett relativt äkta sätt. I alla fall när motivet rimmar något sånär med den tidsepok man kan tänka sig, det vill säga när folk fortfarande fotograferade med film och mellanformat av större sort.

Mitakon 65/1,4 Speedmaster @ f/1,4

Cykeln är nog inte riktigt tillräckligt gammal, men ni fattar. I dessa bilder tycker jag att Mitakonen beter sig helt ypperligt. Skärpan är knallbra och bakgrundsoskärpan har inga nämnvärda hyss för sig. Det är först när man backar ett par-tre meter till som det börjar se illa ut. 

Se där, nu har jag lyckats börja skriva om nåt utan att ha en plan. Det får nog bli ett reklaminlägg för mellanformat.
När jag ändå är inne på normalobjektiv så tar vi därför några bilder med Fujis eget dito, nämligen det helt förnämliga GF 63/2,8. 

Fujinon GF 63/2,8 @ f/4

Hur bra Mitakonen än är, sett till vad den är, så slår Fujin den på allt utom ren ljusstyrka. Framför allt är det färger och akutans som är i världsklass. Det är som att man tar bort en filt från bilderna, om jag får överdriva lite lagom. Om jag tidigare hyllat Zeiss och i viss mån Leica, så smäller Fujinon GF-objektiven ännu ett snäpp högre. Möjligen skulle man kunna tycka att objektiven är för perfekta och att de därför saknar "karaktär". I någon mån är det så, men fördelarna överväger så det stänker om det. 

Som ni märker använder jag Fujifilm GFX 50R som vardagskamera med hyfsat resultat. Med 63-normalen blir den tillräckligt nätt för att ha med sig överallt. Nackdelarna mot småbild gör sig dock påminda när ljuset tryter. Ingen bildstabilisering och f/2,8 som största ljusstyrka är lite knepigt trots stor sensor.

Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8

En trettiondels sekund brukar kunna ge skarpa bilder om jag får några försök på mig. Men då behövdes också ISO 12800 för bilden här ovan. Visst ser det bra ut ändå men småbild hade kunnat ge brus tack vare bildstabilisering och högre ljusstyrka. Nån vacker dag kanske man skaffar sig en GFX100 så får man åtminstone det ena. Men då är kameran plötsligt alldeles för stor. Nä, jag tror jag får försöka hålla mig till att byta mellan systemen beroende på förhållandena.

Fujinon GF 63/2,8 @ f/11

I dagsljus är det andra bullar däremot! Jag tappar fortfarande hakan varje gång jag öppnar bildfilerna i datorn. Varje gång. Det är helt sjukt hur fint det blir. Man blir alldeles lycklig:-) Sen kan man kanske ifrågasätta om jag gör systemet rättvisa, med mina märkliga motiv. 

Fujinon GF 63/2,8 @ f/4 

Nu ska jag passa på och slå ihjäl en myt förresten. Nog för att jag nyss sa att det är ganska svårt att få skarpa bilder vid 1/30 sekund. Men redan vid 1/60 – som bilden ovan är tagen vid – är skörden bra; kanske 70% av bilderna blir skarpa på första försöket. Samtidigt hör man en del hävda att man måste använda stativ för att det ska vara nån idé med mellanformat och/eller en jädra massa pixlar. Förlåt, men det är rent nonsens. Bullshit. 

100% crop av förra bilden – Edit: Man måste tydligen klicka på den för rätt storlek!

Ser ni vad oskarpt det är? Nej, jag tänkte väl det. Kolla särskilt akutansen i putsen till vänster. Eller varför inte skiftningarna i läderhandtaget. Eller spegelbilden i ringklockan. Eller strukturen i själva dörrens yta där bakom. Det är helt galet vad detaljer det finns, överallt! Den här bilden med femtio miljoner pixlar skulle gå att skriva ut flera meter stort. Så vad i herrans namn ska man ha hundra miljoner pixlar till?? Jag hade nog faktiskt hellre haft 25, för att spara lite datorkapacitet och hårddiskplats. 

Så, om du funderat på att köpa en sån här kamera men tänkt att det kanske är svårt att utnyttja den till fullo; köp en! Det går hur bra som helst att använda den som vilken kamera som helst. Den är lite klumpig och lite långsammare än de fräsigaste småbildskamerorna men samtidigt väldigt mångsidig. Själv använder jag den ungefär som om det satt film i kameran och jag har inte det minsta bråttom, så det färgar givetvis mitt omdöme. Men för mig är den nästan idealisk, om jag ska värdera den utifrån vilket slutresultat jag vill ha. 

------------

Jaha, nu får det nog räcka tror jag. Nästa gång kommer jag förhoppningsvis skriva lite om ett extremt fräsigt objektiv som jag suktat efter länge. Nämligen Fujinon GF 110/2, som jag slant och råkade köpa idag, till slut. Jösses, säger jag bara. Där snackar vi optisk perfektion!

Stay tuned och fortsatt trevlig helg!

En snabb övning i att inte invänta perfektion

Jag ska precis dra på mig dojjorna för att sticka och handla mat. Men så kom jag på att jag faktiskt för ovanlighetens skull har tagit ett par bilder som tål att visas upp. Och med tanke på hur dåligt det gått med skrivandet på sistone och hur de flesta bilder känns värdelösa, så kanske det vore lika bra att snabbt som ögat knåpa ihop ett litet inlägg. Bara för att få det gjort. Liksom kolla hur det känns.

Hösten nalkas men ännu har det inte synts till några skiftande färger, här i Nacka. Men så på vägen hem över kyrkogården anade jag något som sprakade rött i ögonvrån. Mycket riktigt!

GFX 50R med 63/2,8 @ f/2,8 och försättslins Nikon 5T

Det tog några försök att hitta en vettig komposition och lyckas hålla kameran stilla nog. Jag hade satt auto-ISO till 1/100 sekund och det räcker inte alltid, men här var ljuset bättre än jag förväntat mig och tiden landade på 1/170. Nu minns jag att det blåste en smula, så det kanske snarare var därför jag fick försöka flera gånger.

Jaha, finns det nåt mer att fota tro? Jovars! Man blir lite blind när man är på samma ställe för ofta, men till slut var det några – av för mig okänd sorts – bär som fick stå ut med att bli kränkta på bild. 

Samma utrustning som ovan

Ja, jag vet. Jättekitschigt och allt det där. Men vafasen. Rätt trevligt att kolla på ändå kan jag tycka. Det måste inte vara så jäkla eget och speciellt jämt. 

Nu drar jag och handlar. Ses!