Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Optimerad minimalism – Att välja kvalitet framför kvantitet

Förmodligen lider jag av någon mental störning som gör att jag har väldigt, väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska ta med mig när jag sticker ut och fotograferar. Ibland kan det rent utav leda till ångest och jag tror tyvärr inte att jag är ensam om det.
Därför har jag satt upp en regel som inte får brytas: Om du inte kan bestämma dig inom 30 sekunder, ta normalobjektivet. BARA normalobjektivet. Eller okej, du får ta med dig ett polfilter och en försättslins också, men inget annat. 


Och jag tycker att det funkar riktigt bra faktiskt. Det är ytterst sällan jag hittar ett motiv som "kräver" en annan brännvidd. Vilket såklart till stor del beror på att jag lärt mig att kolla efter saker som passar just den bildvinkeln. 



En del är helt besatta av att under alla omständigheter kunna fotografera allt som kommer i deras väg. Som om det skulle vara ett självändamål. Jag tycker snarare att det tyder på förvirring eller icke målmedvetenhet. Det är klart att det kan kännas bra att ha både hängslen och livrem om det där Motivet med stort M dyker upp. Men ärligt talat, hur ofta händer det? Och om det händer, varför skulle det vara så hemskt att inte kunna fotografera det? 



För egen del handlar önskan om fler medhavda objektiv inte om mångsidighet egentligen. Jag har en irrationell vilja att fotografera saker som jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Lyckligtvis har jag i alla fall börjat inse det och anpassa mig efter denna insikt. Och faktum är att normalobjektivet – som jag tidigare haft väldigt svårt för – numera känns helt rätt. 



För det jag gillar bäst är ändå "stora detaljer", eller hur man nu ska beskriva motiven. Det bör finnas ett sammanhang, men samtidigt får det gärna bli koncentrerat. Bort med onödiga bakgrunder och fram med färg, form, mönster och texturer! 

Dylika motiv tror jag att många andra tycker är helt obegripliga, tråkiga och meningslösa. Men se, det är lite av poängen, och däri ligger passionen. Att trots allt se något som gör sig på bild i de vardagligaste av omgivningar. Möjligheterna är oändliga!



Att inte krångla till det, genom att lämna allt utom normalobjektivet hemma, ger mig sinnesfrid. Det är ingen idé att grubbla på om man valde rätt eller fel; gör något av det du har med dig och nöj dig med det. 


Det händer dock att sensorns sidförhållande inte riktigt passar alla motiv och då är det finemang att kameran jag använder kan ställas till en mängd andra sådana. Givetvis kan man beskära i efterhand men det blir inte samma grej. Det finns mycket fotoglädje att vinna på att få komponera bilden i sitt slutgiltiga utsnitt tycker jag. 4:3 är den bästa kompromissen för mina ögon och lyckligtvis är det vad sensorn har för format. För landskapsmässiga bilder har jag emellertid fastnat för panoraman. Beroende på väder och eventuell förgrund kan de får vara olika men jag brukar utgå från 65:24-läget (en härmning av Hasselblad Xpan) och sen eventuellt beskära i sidled. 



Ibland får man dock leva med att beskära ordentligt i efterhand. Och därmed råkar vi komma in på något jag undvikit att nämna, nämligen att en stor del av min nöjdhet med normalobjektivet beror på kameran den sitter på. Med digitalt mellanformat slipper jag all tidigare tandgnisslan över "fel" sidförhållande och därtill optiska defekter som bara en dåre (jag) skulle bry sig om. 

På tal om dårar är det nog inte särskilt många andra som uppskattar motiv som det här nedanför.



Jag har ingen aning om vad som tilltalar mig i en vy som denna. Det bara känns bra på något egendomligt sätt. Förmodligen är det ingen vits att försöka analysera heller. Lite som att man inte behöver veta exakt vad man äter för att det ska smaka gott.

Det var länge sen jag varit så obrydd om utrustningen, och därmed kunnat koncentrera mig så mycket på själva fotograferingen, som nu. Det står massa alternativ här på hyllan och blänger slugt på mig men just nu känner jag inget behov av något annat än normalen. Och med tanke på hur jag brukar fungera så är det bäst att passa på så länge det håller. Den ger ett slags optimerad minimalism med begränsningar i möjligheterna men inte i bildkvalitet. Bara tanken på detta får mig att vilja fotografera.

Fortsatt trevlig helg!

--------------

Alla bilder är tagna med Fujifilm GFX 50R och Fujinon 63/2,8

Postat 2019-05-25 14:13 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Bortom bruset i Nacka

Vi börjar i Finntorp. En liten skrutt till bostadsplätt i Nacka som med förtätningen blivit ganska attraktiv på sistone. Annat var det förr, då man inte riktigt kunde bortse från de fula sextiotalshusen. Läget är ju knappast exceptionellt bra, om det inte vore för att stockholmarna nu till sist verkar ha insett att det faktiskt går att bo öster om stan också. Spår av det gamla finns dock kvar, och vi traskar i maklig takt ned för Ryssviksvägen, mot vattnet. Här lär det ha varit livat förr i världen och jag minns själv – trots att jag knappast är gammal – att det var riktigt sunkigt för bara något årtionde sedan, med tveksamma verksamheter under motorvägsbron. 

Men vänta, ett ögonblick! Inte så fort. Vad är det som glimmar där borta i hörnet? 


GF 63/2,8 @ f/2,8

Jaha. Bara kolsyrepatroner. Jag hajade till en smula innan jag såg det, för jag trodde det var en helt annan sorts patroner. skumt är det väl ändå inte här? Nädå, ganska lugnt faktiskt. Någon gång har det väl stått en utbränd bil i backen, men sånt är inte ovanligt nu för tiden. Det nya Sverige™ pockar på och går snart inte att komma undan nånstans. 

Tillägg: Som en läsare påpekat är det lustgaspatroner som troligen använts i russyfte. Det var alltså rätt skumt ändå.

Båtklubben är ganska kal och tråkig sedan verksamheten flyttat in bakom ett staket, ovan vilken man dragit en desto trevligare promenadväg av trä. Men nu när vi ändå står här nere i skuggan och rekar så kanske vi kan hitta något intressant att fotografera. Javisst. Se där!


GF 63/2,8 @ f/2,8


Båtar och deras tillhörande attiraljer är alltid trevliga att fotografera. Det finns detaljer och mönster precis överallt och jag kan knalla omkring i timmar och fotografera på en plats som denna. Eller, kanske inte just den här, för det är ganska tomt när båtarna väl hamnat i vattnet. Men andra båtklubbar. Båtklubbar i allmänhet, kan vi säga.

Det brukar alltid finnas allehanda skrot av mer allmän karaktär också. Och det är ju trevligt! I alla fall att fotografera.


GF 63/2,8 @ f/2,8


Den där rosten var inte helt lättbemästrad i bildbehandlingen må jag säga. Jäkla oskick att kasta cyklar i vattnet förresten. Och här kan vi inte stå hela dagen förstår ni väl? Nä, iväg, upp en bit för vägen igen. Men vi går inte hela vägen upp, utan svänger av tvärt till vänster, upp för den branta slänten under bron istället. Österut. Kan man verkligen gå upp där? 

Jodå, med viss möda. Man får bana sig väg genom ett brandområde där varje snedsteg innebär sotiga byxor. Sen upp och ned för branta raviner och höga knallar. Ryssbergen är ganska otillgängligt trots att det ligger precis intill motorvägen och bara några hundra meter från ett köpcentrum. Jag ser sällan nån människa här, men väl spår av dem. Ganska obegripliga sådana, ibland.


GF 45/2,8 @ f/2,8


En aning mystisk stämning här. Vem tar sig tid att binda massa trasor i ett träd, högst uppe på ett berg dit det knappt går en stig? Andeutdrivning? Häxprocess? Fan vet. 
Nåväl, stilla och fridfullt är det i alla fall. Om det inte vore för den sabla motorvägen nästgårds. Men om man knallar ner i slänten en bit så slipper man bruset och kan låta sig uppslukas av skogen. Och där borta är ett konstigt mönster på en trädstam. Det måste vi kolla in. 


GF 63/2,8 @ f/8 med Nikon 5T närbildslins


Kan det vara den där beryktade granbarkborren, tro? Något mycket litet och mycket målmedvetet kreatur har i alla fall ägnat sig åt att skapa svårtydda inskriptioner precis under barken, som sen fallit av och exponerat konstverket för mina nyfikna ögon. Tur att jag hade närbildslinsen med mig; annars hade det varit svårt att fotografera med normalobjektivet. 

Efter en jojolik färd i höjdmeter sett hamnar vi uppe på vad jag misstänker är den högsta punkten i Ryssbergen. Hit går det en grov grusväg och det finns kufiska byggnationer i marken. Med all sannolikhet militära värn som skottats igen. För det kommer ju aldrig mer bli krig. Verkar en del tro. Hur som helst är platsen idealisk. Man har utsikt över hela Gäddviken och man skulle lätt kunna knäppa den som olovandes ville göra intrång medelst båt. Men hette det inte Ryssviken nyss, va? Jo, det är visst ingen som bestämt sig riktigt. Gädda och ryss, sak samma. 

På något egendomligt vis har någon glömt en lastbilsmotor här. Med tanke på färgen så borde man upptäckt den innan man for därifrån, kan jag tycka. Det ser ut att vara en gammal sidventilare, rak sexa. Tändstift har den också, så ingen diesel. Fotogen kanske? 


GF 45/2,8 @ f/2,8


Hmmm, det börjar visst skymma nu. Bäst att kravla sig ner från det här stället innan det blir mörkt, för det är ganska snårigt och dant. Vi vill ju inte snubbla i mörkret, heller. Rätt ner mot vattnet går vi; den brantaste vägen. Men också den roligaste.

Nu är vi ganska nära nästa före detta hamnområde, där de så kallade rysspråmarna låg. HÄR var det riktigt, riktigt skumt när jag i ungdomen rekade runt utan att veta bättre. Nu har man byggt ett av de fulaste hus jag sett i hela mitt liv och kallar området för "exklusivt". Jag säger då det. Samma totala brist på fantasi som när man rev stadskärnor på löpande band och byggde parkeringshus, på 60-talet. Håhå-jaja. 

Hallå! Stopp. Det ligger nåt där. Ja, där. Bakom stenarna. Vad fanken är det för nåt? Jag ser knappt att fotografera. 


Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Åhå, en hink bara. Och nåt annat kärl. Och där borta ligger en hel jäkla svetspirra. Hur i hela friden har den hamnat där? 
Hela området är bestrött av numera övervuxet skrot. Man gjorde väl så. Slängde sin skit i skogen bara. Men det hinner vi inte bry oss om nu, för det är mörkt som en säck i skogen och vi ska hela vägen ut på kvarnholmen. Där är det fortfarande lite ljusare. Öppnare.

En rask promenad över bron och sen ner till höger för den alldeles för branta GC-banan som man måste vara atlet för att orka cykla uppför. Vet jag sen tidigare. Nån som inte tänkt igen. Det verkar hända ganska ofta. 
Tegelbyggnaderna nere vid vattnet är vackra i alla fall, vilket man inte kan säga om schabraket bredvid. Fiffigt nog rev man hela innanmätet och byggde nytt inuti. Genialiskt! 



Zeiss 50/1,4 Planar @ f/1,4


Men nu verkar det som att hela kajen håller på att kollapsa, så det pålas och grejas. Gör om, gör rätt.

Nu skymmer det rejält och vi skyndar vidare västerut längs kajen, kameran och jag. Det gamla sundet som skilde Kvarnholmen från Finnberget är sedan länge igenfyllt och Kvarnholmen är inte längre en holme utan en halvö. På södra sidan spränger man bort groteska mängder berg för att uppföra bostäder. Känns dyrt och omständligt, men det ska tydligen nödvändigtvis bos så nära stan det bara går. Trots att det inte gör någon större skillnad i praktiken. Nån minut hit eller dit i resväg, va? På kuppen exponerar man diverse bergrum som förut ruvat på den svenska oljereserven. De största är trettio meter från golv till tak. Det ni!

Fast det är inte dit vi ska. Nej, vi raskar vidare mot stan. Och det sista försvinnande ljuset, medan båtarna stävar mot hamn, undan det tilltagande dunklet till havs. 



Zeiss 50/1,4 Planar @ f/4


Det är en mäktig syn som upprepar sig varje kväll och jag gillar att sitta på piren där och bara glo. Vi har egentligen inget bättre för oss. Kameran och jag. Imorgon blir det nya eftersökningar. För det finns alltid något att hitta som man kan fotografera. Eller i alla fall fundera över. Varför man gjorde si eller så; vad som funnits där förut och ska finnas längre fram. Ett ständigt flöde av stillastående tid. Ögonblick. Bilder. 

Trevlig helg!

---------------

Alla bilder är tagna med Fuji GFX 50R och ihopsamlade under ungefär en månads tid. Berättelsens olika delar har alltså i verkligheten inte skett i följd.

Postat 2019-05-17 23:38 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Ekvivalens mellan olika sensorformat ger ändå inte likadana bilder

Det finns de som påstår att man måste skriva ut jättestort för att det ska synas att en bild tagits med en stor sensor. De har fel. Allt handlar nämligen inte om upplösning och skärpa. 

Innan jag köpte mig en digital mellanformatkamera så undrade jag om det verkligen skulle märkas nån större skillnad mot det vanliga småbildsformatet. Jag gillar att (åtminstone ibland) ta bilder med lite lagom kort skärpedjup på flera meters avstånd. Detta medför gärna problem då objektiv för småbild under dessa omständigheter ofta ger ganska ful bakgrundsoskärpa, oväntat stort skärpedjup eller helt enkelt ganska usel skärpa om bländaröppningen är stor.
Till de digitala mellanformatsystemen finns bara – med några få undantag – objektiv som har f/2,8 som största bländaröppning. Om sensorn är 33x44 mm innebär det att det motsvarar ungefär f/2 på småbildsformatet. Inte direkt imponerande; särskilt inte om man jämför med mellanformat på film som har betydligt större filmruta men fortfarande liknande ljusstyrka och längre korresponderande brännvidder.

Det märkliga är dock att det inte alls ser ut så när man tittar på bilderna. Låt oss kika på några exempel. Sitter du med mobiltelefonen så kommer du förmodligen inte se vad jag menar, så gå raskt till datorn!

Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8
Björnkrönet – Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


Jag tror inte jag behöver beskriva vad jag ser, men jag gör det ändå. Jag har aldrig sett ett femtiomillimetersobjektiv för småbild ge det här utseendet. Särskilt inte på det avståndet! Skillnaden mellan skärpa och oskärpa är så stor att bilden blir väldigt tredimensionell och bakgrundsoskärpan verkar större än vad man hade kunnat vänta sig. Dessutom är hela cykeln i fokus trots att den står lite snett. Skärpedjupet avtar sen till synes tvärt och snyggt. Faktum är att jag tycker att det här "ser mer ut som mellanformat" än många mellanformatbilder jag tagit med film, där skärpedjupet är avsevärt kortare. 

Jag tror att det här beror mest på objektivet. Det är helt enkelt vansinnigt bra korrigerat för aberrationer, vilket är lättare vid f/2,8 än vid f/2 (för att inte tala om f/1,4 eller f/1,0). Ironiskt nog kan man få kortare skärpedjup med mindre sensorformat eftersom det finns mycket ljusstarkare objektiv, men det kommer inte att se likadant ut. Det blir alltid lite dimmigt när ljusstyrkan är hög och skärpeplanet är inte lika väldefinierat. En annan faktor är sidförhållandet 4:3 som påverkar hur bilderna presenteras och ser ut. 3:2 känns lite mer ihoptryckt på nåt sätt. Det bidrar säkert om än bara en smula. 

Vi tar en till cykelbild där jag bländat ner lite, vilket inte ändrar på faktumet att det ser just annorlunda ut. 


Bollnäs-Orsa järnväg – Fujinon GF 63/2,8 @ f/4


Det är alltså inte i första hand ingångspupillens storlek som ger intrycket av att bilden tagits med ett större format, utan snarare att allt är så väldefinierat, eller vad man nu ska säga. Nördar man lite ytterligare så är 63:an mer eller mindre apokromatisk dessutom. Den ger alltså inte några fula färgfel i bakgrundsoskärpan som man ofta får på köpet med ljusstarka objektiv. 

Hur meningslöst allt detta än är eftersom det knappast gör bilderna "bra", så kan jag inte låta bli att tycka att det är väldigt trevligt. Skillnaden är betydligt större än jag väntat mig. Och jag ser samma sak, om än i mindre omfattning, med ett lite mer vidvinkligt objektiv som jag också har.


Mor – Fujinon GF 45/2,8 @ f/2,8


Sorry morsan, du får vara med på bild för jag hade inget bättre exempel;-) 45:an har inte samma apokromatiska egenskaper vilket kan ses i den lite grönblå glorian kring träden i bakgrunden. Men den ger samma tvärt avhuggna skärpedjup och tredimensionalitet, tycker jag. Ett rätt flummigt begrepp, men jag har inte kommit på något bättre. Någon 35:a för småbild som kan åstadkomma detta har jag inte heller sett. Men där kan man komma lite närmare med de allra bästa f/1,4-varianterna, nedbländat till f/2. 

Efter att ha sett dessa skillnader så kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem som går och köper superdyra småbildsobjektiv för 50-100 lax i sökandet efter perfektion. När det är mycket billigare att gå upp ett snäpp i sensorformat istället. Sen kan man förstås undra vad fanken jag har för nytta av detta. Jag tycker att det är trevligt helt enkelt. Det räcker ganska långt.

Ibland kan jag dock tycka att det tillför en hel del, som här när jag tog en bild på en klurig man som jag träffade i stan och pratade en stund med. 


Nils – Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


I denna bild kan vi se att bakgrundsoskärpan är lite stökig på sina ställen. Så helt perfekt är objektivet inte; det kan man inte vänta sig till det priset och den hyfsat begränsade storleken. 

Jaha, men om det är så "lätt" att få fräsiga resultat med bara f/2,8 för att sensorn är lite större, varför gör ingen ljusstarkare objektiv för den som vill ha ännu mer av det goda? Jodå, det finns faktiskt och jag äger ett sånt. Haken är att det inte är i närheten av lika bra som Fujinon-gluggarna, så jag använder det bara ibland. 



Nacka stadshus – Mitakon 65/1,4  @ f/1,4


Här börjar vi snacka "mellanformat-look" på riktigt! Eller till och med storformat. I småbildstermer hade det motsvarat ungefär ett 50/1. Såna finns, men ger inte heller detta hyfsat väldefinierade skärpeplan på så långt avstånd. De brukar också vinjettera rejält och ge betydligt mindre bakgrundsoskärpa utåt hörnen för att bländaröppningen blir mer avklippt (och därmed mindre) ju längre bort från centrum på sensorn som ljuset faller.

Problemet med Mitakonen är att det är rätt oskarpt utåt kanterna. Inte så illa som jag från början trodde i och för sig. Haken är dock att denna oskärpa gör det extremt svårt att fokusera på något som inte är i mitten av bilden. Och missar man det minsta så blir det inte bara oskarpt utan vråloskarpt. På ett väldigt fult sätt dessutom. Men när man träffar rätt så kan det vara rätt effektfullt. Och meningslöst såklart.


Bygget som bara politiker vill ha – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Ett annat aber är att objektivet är fruktansvärt tungt. Runt kilot och det känns som att det är packat med bly eftersom det inte är så värst stort ändå. Prestandan är svårbemästrad och beror väldigt mycket på fokusavståndet. Vid kring en meter är det rätt bra och ger väldigt snygg bakgrundsoskärpa. Men på det avståndet behövs ändå inte så stor ljusstyrka för att få en lagom oskarp bakgrund, så det är lite bortkastat. 


Påsk – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Jag tror inte det finns något 50/1 som ger det här utseendet på det avståndet heller. Bara det att det inte fyller samma funktion här och bilden ser inte direkt ut att vara tagen med stort format. Det är på större avstånd som skillnaderna blir som störst, och intressant nog behövs som ni sett inte så stor ljusstyrka.

Nog för att jag tramsar lite med andra objektiv med adapter också, vilket jag skrivit om tidigare. Fujinon-objektiven är dock så vansinnigt bra att den som köper en sån här kamera – Fujifilm GFX alltså – i första hand bör skaffa sig åtminstone ett objektiv som är avsett för sensorstorleken. Det är först då det börjar hända saker, så att säga. 

Nu har jag snart tröttnat på att skriva om kamerans tekniska aspekter, så nästa inlägg blir nog mer motivbetonat. Och kanske med en skvätt historia inkastat. Vi ses då!

Postat 2019-05-10 00:20 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

Tänk om det fanns en kvadratisk småbildssensor... Eller vänta, det gör det ju!

Jag är förmodligen inte ensam om att tycka illa om 3:2-förhållandet och i synnerhet svårigheterna att använda normalobjektiv på småbildskameror. Varenda jäkla gång känns det som att jag vill ha med mer på höjden och mindre på bredden. Sensorn har  helt enkelt fel proportioner för mitt sätt att se motiven, och detta har jag tjatat om i många inlägg tidigare.
Varför tillverkar ingen en kamera med annat sidförhållande, när bildcirkeln som projiceras av objektivet ändå är cirkulär? Tänk om man exempelvis hade en kvadratisk sensor på 31x31 mm. Det ger samma diagonal som 24x36 mm och dessutom blir ytan större!

Men det finns inte. Eller?



Zeiss 50/1,4 Planar ZF @ f/2,4


Nä, det gör ju inte det. Däremot finns det större sensorer! Jag råkar äga en sån kamera, där man dessutom kan välja kvadratiskt format och se den beskurna bilden redan i sökaren eller på skärmen. 



50/1,4 @ f/4


Ett av de objektiv jag gillat mest under mina år av fotograferande är det klassiska Zeiss 50/1,4 Planar, vilket jag i ZF-version använt på Nikon D700. När jag gick över till Sony tyckte jag att det med adapter hamnade så långt ut från den lilla kameran att det liksom inte var värt det. Dessutom var jag rätt utled på 50 mm brännvidd på grund av tidigare nämnda frustration över 3:2-förhållandet.

När jag säger att jag gillat objektivet så avser jag alltså de tekniska aspekterna av det. Inte hur det har varit att använda och fotografera med. Det har en ganska knepig karaktäristik som passar mig helt perfekt, med stökig bakgrundsoskärpa och mjuk skärpa på nära håll, men raka motsatsen på lite större avstånd. Nånstans kring f/2-2,8 vaknar det till liv och blir vrålskarpt och ger den snyggaste bokeh man kan önska sig. 



50/1,4 @ f/2,4


Så, när jag insåg att om man väljer kvadratiskt läge på Fuji GFX så får man en aktiv sensoryta om 33x33 mm, så letade jag raskt upp ett begagnat Zeiss 50 Planar igen. 33x33 mm är förvisso något större än småbild och kräver en bildcirkel på 47 mm istället för 43, men de flesta småbildsobjektiv täcker detta. Man får lite mer knas än vanligt utåt bildhörnen, men det stör sällan. 
Jag har förstås provat att använda hela sensorn också och det funkar hyggligt om man bländar ner till f/11. För rimlig optisk prestanda är 1:1 dock mycket bättre och dessutom trevligt och annorlunda att fotografera med.



50/1,4 @ f/5,6


Trots att man beskär sin stora fina sensor från 33x44 mm är 1:1-ytan fortfarande ganska mycket större än 24x36 mm. Vips så blev mitt gamla favoritobjektiv användbart igen! Och mer därtill; det ger nästan exakt samma bildvinkel som 80 mm på 6x6. Alltså den klassiska normalbrännvidden på bland annat gamla Hasselbladare och liknande. Något som jag saknat utan att riktigt veta om det, förrän nu. 

Med kvadratiskt format behöver man ju inte vrida på kameran och man måste klura lite extra på kompositionen. 


50/1,4 @ f/2,4


Ursäkta veden, det råkade bli några bilder på likartade motiv när jag var och firade påsk:-) Som ni ser så håller jag mig till f/2,4 när jag vill ha kort skärpedjup. Vid större bländaröppningar är nämligen den mekaniska vinjetteringen såpass stor att bakgrundsoskärpan bara blir större i mitten. Detta gäller även på småbild, för övrigt. För en mer jämn oskärpa över hela bildytan gör man därför bäst i att blända ner en skvätt. 

Nu menar jag inte att man ska springa iväg och köpa en digital mellanformatkamera för att småbild har "fel" sidförhållande. Faktum är dock att en av de större anledningarna att jag gick från Sony till Fuji var den sistnämndas 4:3-sensor. Jag var på vippen att köpa en Nikon Z6 eller Z7 och det var tur att jag hejdade mig. Nu känns det nämligen helt vansinnigt fel att gå tillbaka till 3:2. 

Kvadraterna är något av en rolig grej också. Fujigluggarna är förstås bättre, men de har annan karaktär och är synnerligen perfekta. Zeissen är liten och nätt och gör att den lite småklumpiga GFX 50R går fint att hänga över bröstet när man cyklar och kikar på majbrasa, till exempel.



50/1,4 @ f/4


Zeissen ger helt fantastiska färger och hög lokal kontrast samtidigt som den är lite "luddig" på ett trevligt sätt. Inga asfäriska linser eller annat kolijox. Bara enklaste möjliga konstruktion, fast med modern antireflexbehandling och hög kvalitet på glaset. Därför tycker många illa om den, då de väntat sig knallskärpa vid f/1,4. Själv älskar jag den för dess ombytlighet och det lite magiska resultatet när man bländar ner. 

Det finns en annan trevlig upptäckt relaterat till det här med sensorstorlek förresten. Om 1:1 kräver 47 mm bildcirkel, finns det då händelsevis några andra sidförhållanden som också gör det? Jomen visst!



50/1,4 @ f/11


Som av en händelse kan man i Fujin välja 65:24, vilket inte är så slumpmässigt som man kan tro. Det är nämligen så stor filmrutan är i en Hasselblad Xpan. Alltså en kamera som använder småbildsfilm, men som med hjälp av objektiv med gigantisk bildcirkel ger panoramaformat.
I Fujikameran beskärs sensorn i detta läge till 16x44 mm och det ger lustigt nog exakt samma diagonal som 1:1! Så objektiv som klarar kvadrater, klarar också 65:24. I det här fallet blir ytan något mindre än småbild. Fast såklart större än om du hade beskurit det till motsvarigheten 13x36 mm.



50/1,4 @ f/8


Jag skulle kunna tänka mig att köpa en kamera med kvadratisk sensor, men knappast en med panoramasensor. Hur ofta vill man ha det liksom? Däremot är det väldigt roligt att kunna växla mellan 1:1 och panorama med ett och samma objektiv, utan att "kasta bort" onödig yta. I båda fallen utnyttjar man objektivet precis över gränsen för vad det egentligen klarar av. Och man får så att säga två kameror i en när man är ute och fotar med bara en glugg.



50/1,4 @ f/2,8


Man får dock tänka på att hela bildens kant får den oskärpa som vid kvadratiskt format bara hamnat längst ute i hörnen. Därför måste man blända ner lite mer. Förstorar man ovanstående bild så syns det ganska tydligt att skärpan "trillar över kanten" till oacceptabel när man närmar sig de yttersta kanterna. 

Sammanfattningsvis är jag oerhört nöjd med att kunna använda min gamla favoritglugg igen, med ett betydligt trevligare format. Jag har också experimenterat med några andra småbildsobjektiv och det är lite av ett lotteri. Samyang 135/2 är riktigt, riktigt bra över hela den stora 33x44-sensorn, medan exempelvis Zeiss 85/1,4 är hiskeligt oskarp bara en liten bit ut från mitten. Jag misstänker att det är Fujins sensor (eller snarare filtret framför sensorn) som bråkar lite där, för så dålig borde den inte vara i det som motsvarar kanten på 24x36. Dess utgångspupill sitter oväntat långt bak och orsakar nog en del dumheter. Då är faktiskt Samyang 85/1,4 betydligt bättre. Och billigare.

---------

Det var allt för denna gång! Nästa inlägg kommer handla om ifall den lite större sensorn faktiskt ger något extra som syns i bilderna jämfört med småbild. Jag kan redan nu avslöja att den gör det, men det beror inte på sensorstorleken i sig.

Stay tuned!

Postat 2019-05-01 13:12 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Fina kameror kräva EJ dessa motiv!

En del människor som äger fina saker vill gärna låta påskina hur svåra dessa saker är att använda, för att så få andra som möjligt ska göra detsamma. En von oben-attityd som implicerar att det krävs något extra för att hantera, utnyttja och göra utrustningen rättvisa; förmodligen för att de ska få känna sig lite viktigare. 
Detta kan ta sig olika uttryck. I kameravärlden till exempel, hävdas det ofta att man minsann "måste" använda stativ om man har en väldigt högupplöst kamera. Annars kan man lika gärna fotografera med något enklare, heter det. Och vad ska man ha bra dynamiskt omfång till om man bara tänker fotografera vardagen för sitt eget nöjes skull? Man ska givetvis helst plåta storslagna platser som gärna ligger i en otillgänglig nationalpark på andra sidan jorden. Allt för att visa att man är något. Eller i alla fall försöka intala sig det så att man kan känna sig fin och bra. 

Detta är naturligtvis bara trams och pajasfasoner för att skrämma bort kreti och pleti från den exklusiva sfären av "riktiga" fotografer, som ju såklart alltid med minutiösa förberedelser ser till att få ut bästa möjliga bildkvalitet ur sin utrustning. De är ju lite bättre än alla andra. 

Lyckligtvis kan man skita fullständigt i allt detta. Vill man ha en fin kamera, har råd med det och kan motivera det inför sig själv, så köper man en. Basta.

Batteriholkhaveri – Fuji GFX 50R med GF 63/2,8 @ f/4


Titta! Det gick alldeles utmärkt att fotografera en trasig batteriholk i Finntorp, trots jätteproffsig kamera. Sensorn brann inte upp och något stativ fanns det inte behov av. Skarpt blev det ändå. Det enda som hände var att jag smutsade ner byxorna lite och att några förbipasserande tittade rätt konstigt. 

Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt att ha utrustning man trivs med, och det står jag för så det stänker om det. Spelar ingen roll om denna utrustning är onödigt dyr i förhållande till resultatet, eller om man nöjer sig med mobilkameran. Eller nåt analogt mög från 50-talet. 


Ombyte inför säsongspremiären – GF 63/2,8 @ f/4


Själv trivs jag bäst med att använda en kamera som kan ge löjligt bra bildkvalitet. Trots att jag inte "behöver" det. Vem behöver egentligen femtio miljoner pixlar? Eller större sensor än APS-C? Nästan ingen. Det är bara lyx och irrationell perfektionssträvan. Men det hindrar oss lyckligtvis inte, och det är helt naturligt att vilja ha så bra utrustning som möjligt. 

Jag har inget intresse av att fotografera perfekta solnedgångar över fjärran stränder. Faktum är att jag nog inte skulle ta med mig mer än en kompaktkamera om jag vore på resande fot. För det blir lätt att man koncentrerar sig så mycket på fotograferandet att man missar en del av upplevelsen med andra platser. Här hemma är det precis tvärtom.

"Jag hämtar den senare" – GF 63/2,8 @ f/4


I områden jag redan sett, hjälper kameran mig att se nya saker. Intressanta motiv vars värde uppstår först när de hamnar på bild. Och varför skulle sådant vara mindre viktigt egentligen? För mig är det viktigt och jag skiter väl i om andra tycker att jag kastar bort pengar och tid på det?

Ibland hamnar det saker som påminner om landskap på bild, faktiskt. Och ibland – åtminstone om man är nörd – så kan man se att bilderna är tagna med den onödiga utrustningen.


Eliminerad rasrisk – GF 63/2,8 @ f/2,8


Fortfarande inget stativ. Konstigt. Och 1/60 sekund, det kan väl inte bli skarpt då heller? 
Jodå. Tokskarpt faktiskt. 


Utsnitt – 100% crop (1 pixel i bilden är 1 pixel på sensorn)

Förstår ni nu vilket svammel som den självutnämnda eliten håller på med? Är det inte kameror så är det annat. Bilar, klockor, skidor, golfklubbor, och så vidare. Vi inkräktar på deras revir. Ett revir byggt på saker, inte på personliga prestationer, relationer eller kunskaper. Pajaserier, som sagt.

Sen har vi det där med att det är så otympligt att bära med sig jättemycket utrustning. Precis! Man behöver inte en hel jäkla koffert med blixtar, filter, objektiv som "täcker alla brännvidder" och så vidare. Man kan till exempel cykla med kameran diagonalt hängd över bröstet, med bara ett hyfsat kompakt objektiv. Inget annat. 


Avvikande beteende – GF 63/2,8 @ f/4


Kanske hittar man något intressant längs vägen. Som det här trädet som vägrat fälla sina döda löv. Hassel eller bok, gissar jag. Men jag vet inte så noga. Vad jag däremot vet är att en kamera med mindre sensor med största sannolikhet hade givit en rörigare bakgrundsoskärpa på det avståndet. Visst, jag hade förmodligen kunnat få ett liknande resultat med de allra finaste objektiven för småbildsformatet, men ett sådant hade sannolikt varit betydligt större, tyngre och dyrare. Kanske till och med kamera inräknat. Att sen bilden är rätt tråkig spelar inte så stor roll. Det var roligt att ta den och jag försökte i alla fall. 

Som ni märker är det 63:an som suttit på kameran för det mesta. Märkligt nog gillar jag plötsligt normalobjektiv! Mycket har att göra med att kamerans sensor har sidförhållandet 4:3 istället för 3:2. Bara en sån sak är skäl nog för mig att betala åtskilligt extra. 
När vi är inne på objektivval så kan vi också beröra en annan punkt där de fisförnäma gärna går i taket. Tredjepartstillverkare! Va, använda ANDRA tillverkares BILLIGARE objektiv??? Japp. You bet. 


Ny avfart till Nacka IP och Kvarnholmen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Den här bilden är nog höjden av kätteri. För inte nog med fulobjektivet så är den tagen vid ISO 5000... och i JPG!?!? Aaaaaarrrgh, helgerån! Färgerna är inte korrekta! Himlen är utbränd! 

Mycket riktigt. Det går alltså alldeles utmärkt ändå, som ni ser. Och jag tycker att det är hög tid att så många som möjligt hjälper till att slå hål på myter och bubblor som upprätthålls av viktigpettrar och stroppar. Därmed inte sagt att du ska springa och vifta med en onödigt stor sedelbunt i närmaste butik och sen leva på nudlar. Köp saker du vill ha som passar din plånbok, och skit sen fullständigt i vad andra tycker om den saken. Naturligtvis ska du däremot ta emot råd och tips från dem som vet mer, men inte sånt som är baserat på högfärdighet eller önskan om förminskning av andra. Ju mer pluringar man lägger på något, desto viktigare är det att man inte ångrar sig. 

Jag förespråkar nästan alltid att man ska analysera istället för att känna (särskilt om det gäller politik). Men i vissa fall bör känslor ha en stor – om än inte avgörande – roll. Även när det kommer till något så egentligen meningslöst som produkter. Sen handlar det som vanligt om prioriteringar. Jag har ingen bil, till exempel. 


Ha're!

Postat 2019-04-07 10:06 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
1 2 Nästa