Det här med stativ kanske inte är så dumt ändå!

Mitt normala sätt att fotografera bygger i ganska stor mån på att inte planera, samtidigt som jag är mycket noggrann. Med det menar jag att jag sällan eller aldrig beger mig till ett visst motiv som jag sedan innan sett vore trevligt att fotografera. Nej, istället brukar jag släntra omkring utan något egentligt mål och bara hålla ögonen öppna. Själva "jakten" blir en mental process som är både avslappnande och kräver koncentration samtidigt. När jag sen väl hittar motivet så lägger jag inte särskilt mycket tid på det, men jag anstränger mig till det yttersta för att det ska bli precis som jag vill under den korta fotograferingsstunden. 

Det här har stora fördelar, men också nackdelar såklart. I och med att motiven inte är förutbestämda så "måste" man inte ha en viss utrustning med sig. Det funkar finfint att bara ha ett objektiv med fast brännvidd och sen får man helt enkelt göra det bästa av situationen, vilket är en rolig utmaning om inte annat.
Den största nackdelen är faktiskt att jag – hur jag än anstränger mig – ganska ofta ändå missar nån jäkla detalj i motivet som inte riktigt blev som jag ville. Det kan vara nån kvist i ett hörn, en kant som blev sned, eller nåt annat i bilden som syns först i efterhand. Och det behöver inte vara för att jag tittat dåligt, utan kan lika gärna bero på att det är svårt att överblicka hela bilden och inte röra sig för mycket innan man kramar avtryckaren. 
En annan stor nackdel är att man förr eller senare i vintereftermiddagens trytande ljus når gränsen för hur få fotoner per tid som det är möjligt att bygga en bild av, utan hjälp av stativ. Och det är stativ det här inlägget ska handla om. 

Marinstaden – Olympus OM 28/2 @ f/11 – 25x44 mm effektiv sensorstorlek

På sistone har jag glidit omkring en hel del i Ryssbergen; en smal skogsremsa som ligger bara några hundra meter från mitt hem i Nacka. Inklämd mellan motorvägen och Gäddviken finns här ett naturreservat med ganska spännande skogsmiljö och dessutom sedan förra året ett brandområde. 
Med mig har jag haft ett (alldeles för) lätt stativ och min Fujifilm GFX 50R, för att se om jag kanske skulle börja försöka mig på det här med att lägga lite mer tid på varje bild. Och det visar sig att det är något jag definitivt borde, för det är oväntat trivsamt!

Bilden ovan är tagen med ett småbildsobjektiv som fungerar lysande för 16:9-format på den större GFX-sensorn om man bländar ner ordentligt. Visst, det vinjetterar rejält, men i mitt tycke på ett väldigt snyggt sätt. Färgerna är också fantastiska ur den här lilla grunkan och det har jag tyckt när jag använt den på Sonykameror också. Stativet är ett Benro av resemodell som bara väger 928 gram med huvud! På tok för lätt för kameradoningarna, men faktum är att om det inte blåser så fungerar det. Här nedan ser vi både glugg och stativ på plats i brandområdet...

Med stativ i brandområdet

Hrrrm, ni ser ju själva att det där är lite på gränsen. Lyckligtvis har jag ett biffigare stativ också som jag tänkte prova här näst, som väger 2375 gram med kulled. Båda är av kolfiber och av märket Benro, med av allt att döma utmärkt kvalitet och funktionalitet för ganska lite pengar. Kulleden på det stora stativet däremot; KJ-1 som den heter, lämnar en del övrigt att önska. Det största problemet är att allt förskjuts en aning när man drar åt låsskruven, vilket är fruktansvärt störande. Man måste alltså försöka kompensera för denna rörelse när man komponerar bilden, med inte alltid optimala resultat. Då är faktiskt kulleden på ministativet betydligt bättre.

Svampkavalkad– Fujinon GF 110/2 @ f/5,6

Om vi lämnar utrustningen därhän och återgår till själva motivet, eller snarare området, så finns både det ena och andra i naturväg. Här ovan nån slags sumpmark med troligen varierande vattenstånd eftersom trädens rötter just nu varit väldigt exponerade över marken, där svampar och lavar frodas.
Uppe på klipporna vid brandområdet börjar en mängd olika småväxter tränga upp genom det sotiga ytlagret, och bildar intressanta motiv. 

Nytt liv – Fujinon GF 45/2,8 @ f/16

Sånt här skulle över huvud taget inte gå att plåta för hand. För att få rimligt skärpedjup måste det bländas ner rejält och då blir slutartiderna för långa; särskilt i skymningen. Dessutom är det ett ypperligt exempel på motiv där det är nästan omöjligt att hålla överblick över alla delar och inte röra sig för mycket när man trycker av. Med stativ kan man knåpa i godan ro och slutresultatet blir utmärkt om man gjort ett bra jobb. 

Det verkar finnas växter som livnär sig på kadaver från branden också. Här något slags svamp som verkar i full fart med att kalasa på en bränd trädstam.

Återvinning – Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8

Här fick jag nästan åla på marken. Inte helt lägligt när allt är svart av sot, men jag klarade visst kläderna tror jag:-) Och apropå kläder så passade jag på att ta ett självporträtt så ni ser hur jag ser ut. 

Skäggtomte – Fujinon GF 45/2,8 @ f/2,8

Att stå blixtstilla i femton sekunder var inte trivilat, märkte jag. Därför är mitt nylle inte helt skarpt, men det blev förvånansvärt bra måste jag säga.
Bilden är också ett fint bevis på att den "lilla" mellanformatsensorn på bara ynka 33x44 mm ändå kan ge bilder som ser rätt annorlunda ut mot småbildsformatet. Jag tycker att det här är mycket mer eftersträvansvärt än superkort skärpedjup på närmare håll. Att behålla skärpa och definition samt oskarp bakgrund på flera meters håll med en inte så ljusstark vidvinkel är fasen inte dumt! 

När sen inget av solens ljus längre når ner till oss på Jorden får man förlita sig på konstgjort dito. Något som jag egentligen inte gillar alls. Men vad gör man om man inte har något alternativ? Även här öppnar stativet i alla fall stora möjligheter!

Väg 222 i skymningen – Fujinon GF 63/2,8 @ f/16

Det här var i och för sig kring solnedgång och tekniskt sett hade det gått bra att fotografera handhållet. Men då hade bilarna blivit bara fult suddiga om man inte ska höja ISO och få onödigt brus. Med lång slutartid blir motivet ett helt annat. 

Jag har varit på lite olika ställen på olika dagar, men vid ungefär samma tidpunkt... 

Svindersviksbron – Fujinon GF 45/2,8 @ f/5,6

Sen när solen gått ner helt och man står på en plats där man knappt ser sina fötter så hade det blivit riktigt jäkla uselt utan stativ. 

Nacka IP – Fujinon GF 45/2,8 @ f/16

På det hela taget har jag på mycket kort tid lyckats ta helt andra typer av bilder mot vad jag brukar, endast tack vare att jag använt stativ. Inte dumt! 
Det här ska jag definitivt fortsätta med, fast först ska jag köpa en bättre kulled till det stora stativet. Är man kräsen så är man och jag ser ingen anledning till att inte ha saker som är trevligast möjliga att arbeta med. Mer stativ kanske får bli ett nyårslöfte till och med. Därmed önskar jag er ett gott nytt år, så syns vi på andra sidan! 

Ha're!

Är detta världens bästa objektiv?

Ursäkta click bait-rubriken, men den är halvt allvarligt menad. Under mina år med digitala småbildskameror från Nikon och Sony har jag alltid letat efter det bästa och tycker mig ha satt nån slags nivå för vad jag vill ha ut av ett objektiv, för att vara nöjd. En nivå som är relativt hög men tillåter vissa optiska knasigheter om de tillför något, vilket inte är helt ovanligt. 
Denna standard ställdes raskt på ända när jag för snart ett år sen investerade (jo, tjena) i Fujifilms GFX-system. Fram till nyligen har jag haft två objektiv; GF 45/2,8 och GF 63/2,8. Alltså en måttlig vidvinkel och ett normalobjektiv som båda är fruktansvärt bra. Så bra att jag i början satt med näsan mot skärmen och undrade hur i helsike det ens var möjligt. Fuji? Verkligen?

Nu har jag vant mig så att säga, och det är svårt att gå tillbaka till småbild. Det lustiga är att Fujifilm inte är en direkt känd optiktillverkare hos de flesta fotografer, men det beror nog på att de mest tillverkat åt andra fram till ganska nyligen. Hasselblad till exempel. Det märks, särskilt när jag nu lagt vantarna på deras hyllade korta teleobjektiv; Fujinon GF 110/2. Här har man så att säga lagt i en växel till. 

Som alltid när det handlar om tekniskt fräsig kvalitet är det väldigt svårt att visa det på webben. Visst, jag skulle kunna ladda upp bilderna i femtio miljoner pixlar så att de få läsare som har 40-tumsskärmar med 8k skulle kunna se bilderna "på riktigt", men det hjälper inte övriga. Istället ska det nu handla om karaktär, vilket är nog så viktigt. 

Som brukligt har jag knallat omkring och plåtat där jag kommit åt, för att prova mig fram. Se hur objektivet beter sig på olika fokusavstånd, vid olika avstånd mellan motiv och bakgrund, vid olika bländarvärden. Hur lång slutartid man kan handhålla med bibehållen skärpa, och så vidare. Det har alltså blivit ganska många mediokra bilder med denna ganska jäkla dyra utrustning. Sånt får man helt enkelt stå ut med, ett tag. 

Det är svårt att inte jämföra rakt av med hur ett bra 85/1,4 brukar bete sig på det mindre senorformatet, för det är en direkt ekvivalent. Samma ingångspupill och nästan identisk bildvinkel.

Men såhär gör inte ljusstarka åttiofemmor. De är inte sinnessjukt skarpa vid full bländaröppning och de ger inte abrupt övergång mellan skarp och oskarpt. Inte heller har de snygg och jämn bakgrundsoskärpa utåt mot hörnen och de saknar inte longitudinell kromatisk aberration nästan helt. Nej, 110:an ligger en nivå upp. Och det är inte konstigt eftersom det är ett steg mindre ljusstarkt. Jag är ganska säker på att en del av er nu reagerar på att ovanstående bild ser ganska rörig ut, men prova att ta en liknande bild i hårt motljus med vilket 85/1,4 som helst så får ni se vad som händer. 

Man kanske kan säga att det beter sig lite mer som ett längre teleobjektiv. Och det är ju just vad det är, fast med större bildvinkel samtidigt. Jag är lite tudelad till bokehn faktiskt. Den är väldigt effektiv för att få motiv att stå ut mot en snygg bakgrund, men samtidigt är övergången mellan skarpt och oskarpt inte särskilt snygg. Den är lite hård och stökig, precis som hos 63/2,8. Å andra sidan börjar jag tro att det är just det som gör att man kan få sån vrålskärpa. 

Alla bilder hittills är tagna vid f/2. Och de tre sista är dessutom JPG direkt ur kameran, vilket säger något om vilken stuns gluggen ger! Jag älskar färgerna i "classic chrome"-simuleringen med färgen på +1 och "chrome effect" satt till "strong". Det ser verkligen ut som diafilm! 

Nå, man måste ju inte plåta med kort skärpedjup bara för att det går. Jag har provat att blända ner också även om det verkligen inte behövs. Och inte blir det mindre skarpt då, kan jag lova.

Man kan fota plana motiv vid f/2, vilket är en stor fördel när det är så sabla mörkt som det är nu även mitt på dan. Det har jag gjort här nedan...

Det är lika bra att strössla lite med bilder. Vid det här laget hade jag börjat försöka ta "riktiga" bilder istället för att bara prova mig fram. Något av en utmaning för mig som egentligen inte är helt förtjust i bildvinkeln. 

Det är inte därför jag fotat panoraman dock. Det är mest ett trevligt verktyg för ytterligare kreativitet, som jag inte förstår varför inte alla kameratillverkare tar tillvara på. Varför i helsike skriver man inte några rader kod så att användaren själv får välja sidförhållande? Det är en underbar grej! 

Nej, det här med bildvinkeln är något av en medveten provokation mot mig själv. Det är klart att det går att lära sig att fota med "fel" objektiv, och det är exakt vad jag pysslar med. Sen kan man med visst fog anse att jag är helt bränd i roten som lägger så mycket pengar på något som jag inte ens är säker på att jag gillar. Men sån är jag. Man lever bara en gång och det är roligt att leka med fin optik. Svårare än så är det inte!

Nu kanske det börjar likna nåt ändå. Ett kort tele är inte så dumt för att koncentrera sitt motiv. Jag som gärna vill ha med mer, tvingas stå ut med att jag inte får det. Det går inte att backa tillräckligt långt. Man får välja andra motiv.

Här kan man istället börja argumentera för att objektivets karaktär inte alls syns, och det stämmer i någon mån. Det hade blivit utmärkt med Loxia 85/2,4 på min Sonykamera. En väldigt, väldigt mycket nättare kombination. Men så vips så stöter man igen på ett motiv där det är fördelaktigt att trolla bort bakgrunden. Och fota i 4:3 istället för det förhatliga 3:2-förhållandet. Jag kan använda det som dålig ursäkt om inte annat. Jävla Sony.

Så, stämmer rubriken? Ja, inom ramarna för vad som är ekonomiskt försvarbart för en glad amatör som gärna lägger en slant på fina prylar. Eller för proffsfotografer som verkligen behöver bästa möjliga bildkvalitet, utan att för den sakens skull lägga ut hundratusentals kronor. GFX-kombon är dyrare än de flesta småbildsgrejer, men fortfarande billigare än en Leica M med ett fint porträttele. Mycket billigare faktiskt. 
Ser man till den bildkvalitet och karaktär man får, så skulle jag helt fräckt vilja påstå att Fujigrejerna är prisvärda. Nästan rent av billiga. Ja, du läste rätt. Man måste sätta saker i relation till annat för att dra en sådan slutsats. Samt vara rätt jäkla nördigt teknikintresserad, och det är jag. 

Nu äntligen går jag på julledigt och slipper stressa fram bilder på mina lunchraster, så det kanske kan höja nivån till åtminstone i närheten av vad de här grejerna förtjänar. Jag ska i alla fall försöka så gott det går.

Ha're! 

Smygreklam för mellanformat

Idag har jag ingenting alls att skriva om. Men om man börjar i ett hörn så brukar det kunna bli något ändå, så jag provar. Steg ett är att välja ut några vettiga bilder som är tagna efter förra blogginlägget, för gammalt mög vill jag inte använda. Det finns det andra bloggförfattare som sköter bättre;-) 

Jo! Just det. Jag snackade lite om objektivet Mitakon 65/1,4 för Fujifilm GFX och visade några svartvita bilder tagna med det. Ingen av dessa bilder avslöjade egentligen objektivets mest åtråvärda egenskap, nämligen att det kan ge ett skärpedjup på medellånga avstånd som är helt hysteriskt kort. Detta i kombination med att det är betydligt bättre korrigerat än motsvarande objektiv för mindre sensorformat, gör att man inte kan härma utseendet med småbild. Inte vad jag sett i alla fall. Det krävs helt enkelt en större sensor.

Mitakon 65/1,4 Speedmaster @ f/1,4

Bilden är en JPG direkt ur kameran med filmsimuleringen "Classic Chrome", som ska härma nån slags diafilm. Frågan är vilken! Kodachrome ligger nära till hands när man kollar in de rödbruna färgtonerna, men det vore ganska konstigt om Fujifilm härmade en konkurrent. Deras egna diafilmer har dock inte den färgpaletten vad jag vet, men det kanske har funnits nån sån tidigare? 

Hur som helst så passar den väldigt bra i kombination med det här objektivet, för det ser liksom lite "gammalt" ut på ett relativt äkta sätt. I alla fall när motivet rimmar något sånär med den tidsepok man kan tänka sig, det vill säga när folk fortfarande fotograferade med film och mellanformat av större sort.

Mitakon 65/1,4 Speedmaster @ f/1,4

Cykeln är nog inte riktigt tillräckligt gammal, men ni fattar. I dessa bilder tycker jag att Mitakonen beter sig helt ypperligt. Skärpan är knallbra och bakgrundsoskärpan har inga nämnvärda hyss för sig. Det är först när man backar ett par-tre meter till som det börjar se illa ut. 

Se där, nu har jag lyckats börja skriva om nåt utan att ha en plan. Det får nog bli ett reklaminlägg för mellanformat.
När jag ändå är inne på normalobjektiv så tar vi därför några bilder med Fujis eget dito, nämligen det helt förnämliga GF 63/2,8. 

Fujinon GF 63/2,8 @ f/4

Hur bra Mitakonen än är, sett till vad den är, så slår Fujin den på allt utom ren ljusstyrka. Framför allt är det färger och akutans som är i världsklass. Det är som att man tar bort en filt från bilderna, om jag får överdriva lite lagom. Om jag tidigare hyllat Zeiss och i viss mån Leica, så smäller Fujinon GF-objektiven ännu ett snäpp högre. Möjligen skulle man kunna tycka att objektiven är för perfekta och att de därför saknar "karaktär". I någon mån är det så, men fördelarna överväger så det stänker om det. 

Som ni märker använder jag Fujifilm GFX 50R som vardagskamera med hyfsat resultat. Med 63-normalen blir den tillräckligt nätt för att ha med sig överallt. Nackdelarna mot småbild gör sig dock påminda när ljuset tryter. Ingen bildstabilisering och f/2,8 som största ljusstyrka är lite knepigt trots stor sensor.

Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8

En trettiondels sekund brukar kunna ge skarpa bilder om jag får några försök på mig. Men då behövdes också ISO 12800 för bilden här ovan. Visst ser det bra ut ändå men småbild hade kunnat ge brus tack vare bildstabilisering och högre ljusstyrka. Nån vacker dag kanske man skaffar sig en GFX100 så får man åtminstone det ena. Men då är kameran plötsligt alldeles för stor. Nä, jag tror jag får försöka hålla mig till att byta mellan systemen beroende på förhållandena.

Fujinon GF 63/2,8 @ f/11

I dagsljus är det andra bullar däremot! Jag tappar fortfarande hakan varje gång jag öppnar bildfilerna i datorn. Varje gång. Det är helt sjukt hur fint det blir. Man blir alldeles lycklig:-) Sen kan man kanske ifrågasätta om jag gör systemet rättvisa, med mina märkliga motiv. 

Fujinon GF 63/2,8 @ f/4 

Nu ska jag passa på och slå ihjäl en myt förresten. Nog för att jag nyss sa att det är ganska svårt att få skarpa bilder vid 1/30 sekund. Men redan vid 1/60 – som bilden ovan är tagen vid – är skörden bra; kanske 70% av bilderna blir skarpa på första försöket. Samtidigt hör man en del hävda att man måste använda stativ för att det ska vara nån idé med mellanformat och/eller en jädra massa pixlar. Förlåt, men det är rent nonsens. Bullshit. 

100% crop av förra bilden – Edit: Man måste tydligen klicka på den för rätt storlek!

Ser ni vad oskarpt det är? Nej, jag tänkte väl det. Kolla särskilt akutansen i putsen till vänster. Eller varför inte skiftningarna i läderhandtaget. Eller spegelbilden i ringklockan. Eller strukturen i själva dörrens yta där bakom. Det är helt galet vad detaljer det finns, överallt! Den här bilden med femtio miljoner pixlar skulle gå att skriva ut flera meter stort. Så vad i herrans namn ska man ha hundra miljoner pixlar till?? Jag hade nog faktiskt hellre haft 25, för att spara lite datorkapacitet och hårddiskplats. 

Så, om du funderat på att köpa en sån här kamera men tänkt att det kanske är svårt att utnyttja den till fullo; köp en! Det går hur bra som helst att använda den som vilken kamera som helst. Den är lite klumpig och lite långsammare än de fräsigaste småbildskamerorna men samtidigt väldigt mångsidig. Själv använder jag den ungefär som om det satt film i kameran och jag har inte det minsta bråttom, så det färgar givetvis mitt omdöme. Men för mig är den nästan idealisk, om jag ska värdera den utifrån vilket slutresultat jag vill ha. 

------------

Jaha, nu får det nog räcka tror jag. Nästa gång kommer jag förhoppningsvis skriva lite om ett extremt fräsigt objektiv som jag suktat efter länge. Nämligen Fujinon GF 110/2, som jag slant och råkade köpa idag, till slut. Jösses, säger jag bara. Där snackar vi optisk perfektion!

Stay tuned och fortsatt trevlig helg!

Mitakon 65/1,4 – Svårbemästrad hatkärlek

När man har en digital mellanformatkamera och det finns ett prisvärt, ljusstarkt normalobjektiv på marknaden som ger ungefär samma skärpedjup som ett Pentax 105/2,4 på 6x7, då kan man såklart inte låta bli. Utan att gå in alltför mycket på det matematiska så kan man hävda att ett 50/1,1 på småbildsformatet ger ungefär samma sak, men den som provat vet att det aldrig blir riktigt samma sak. Det är helt enkelt för svårt att korrigera aberrationer vid f/1,1 och ingen hade accepterat storleken hos en normal med den ljusstyrkan om den ska vara riktigt bra. 

Nu gäller givetvis delvis detta förhållande fortfarande vid f/1,4 jämfört med f/2,4. Mitakonen får en mer "ansträngd" signatur än den gamla Pentax-normalen, men det är ändå förvånansvärt hur annorlunda det beter sig mot ljusstarka objektiv för småbild. Skärpedjupet hålls kort och definierat fortfarande på 10 meters avstånd och det gör objektivet extremt svårjobbat. Minsta lilla felfokus och det ser ut som skit. 

Att jag skriver om den här gluggen just beror mest på att jag försökt mig på att använda den under de senaste dagarna. Det har resulterat i ungefär lika mycket tandgnisslan som glädje, för jag både hatar och älskar den. Det brukar sluta med att jag i frustration ställer undan den och bestämmer mig för att sälja skiten eller i alla fall aldrig mer fota med den. Men den här gången gav jag inte upp så fort. Jag VET att det kan bli hur bra som helst. Jag vet bara inte när och hur det går till. Man har helt enkelt ingen jävla aning om under vilka omständigheter objektivet tänker ge guld eller elände.

Några egenskaper har jag dock kunnat konstatera. Såsom att skärpan är ungefär noll vid närgränsen och blir bättre en bit bort. Bakgrundsoskärpan är som bäst (eller i alla fall mjukast) på kort avstånd och behåller sig fin i mitten av bilden även på många meter. Men utåt hörnen börjar det se helt gräsligt ut på lite håll. I mångt och mycket beter det sig väldigt, väldigt likt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Fast ingångspupillen är rejält mycket större och skärpedjupet därför kortare. 

Nu behöver man såklart inte plåta vid f/1,4 bara för att det går. Å andra sidan är Fujis eget 63/2,8 mycket, mycket bättre om man ändå ska blända ner. För att inte tala om hur mycket lättare det är. Mitakonen är ett fruktansvärt båtankare som väger ett helt jäkla kilo. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför det är så klumpigt när exempelvis ett manuellt Zeiss 85/1,4 är riktigt nätt i jämförelse. 65:an måste såklart ha större linser bakåt för att täcka en större sensor, men jag tror att de tagit i lite väl mycket när de gjort själva chassiet. 

Så, alltså gäller det att utnyttja ljusstyrkan om det ska vara nån vits att ha det här objektivet. Problemet för min del är att hitta motiv där det ens syns, så att säga. Det är ganska sällan ett kort skärpedjup faktiskt tillför bilden något. Personligen tycker jag att det kan ge något på större avstånd, medan närbilder med kort skärpedjup mest suddar bort bakgrunden för mycket så att man inte ens ser vad den består av. Här är större sensorformat helt rätt väg att gå, då man kan isolera saker på bra långt avstånd trots ganska stor bildvinkel. 

Att det sen lik förbannat mest bara blir skitbilder beror på fotografen. Och hade fotografen haft nåt att säga så hade det inte behövts nåt kort skärpedjup. Egentligen är det bara trams och dumheter. Men vafasen... I princip allt vi gör här i våra korta små eländiga liv på planeten Jorden är helt onödigt. Meningslöst. Så varför inte bara göra ändå? 

Nåt litet pirr ger det ju. Oklart varför.

Ljusstyrka är förresten bra när man vill fånga in så mycket ljus som möjligt. Det behövs i den eländiga, svarta stockholmsvintern utan snö. Bilden ovan tog jag vid ISO 12800 och 1/20 sekund handhållet. Huga! Det här med bildstabilisering har man blivit bortskämd med på annat håll och det är ruskigt vad svårt det är att fota utan i mörker om skärpan ska bli bra.
Faktum är att jag får tekniskt bättre bilder i dåligt ljus med den numera ålderstigna Sony a7 II och ett ljusstarkt objektiv just för att den har inbyggd bildstabilisering. Trots MYCKET brusigare sensor. Storleksskillnaden räcker inte för att Fujin ska vinna när jag behöver en fjärdedel eller åttondel så lång slutartid för att behålla skärpan. 

Detta är en lite tragisk slutsats, för det gör att jag inte känner att jag kan göra mig av med det andra systemet. GFX är för bökigt att använda för att vara det enda. Det som behövs är bildstabilisering och åtminstone nån f/2-glugg som inte är gigantisk, vilket aldrig kommer att hända. Marknaden är för liten för att de lite bättre tredjepartstillverkarna (exempelvis Zeiss, Voigtländer, Tamron, Sigma...) ska bry sig, tror jag. Och om Fuji gör nåt ljusstarkt så lär det bli superbra, superdyrt och superstort. 

Inget av det här gäller såklart om man fotograferar med stativ. Det är ganska många som inte ens förstår varför man köper en mellanformatkamera om man inte tänker använda stativ. Vilket jag inte förstår hur man inte kan förstå. Själv hatar jag stativ av hela mitt hjärta. Det tar bort nästan all fotoglädje. Det är tungt och bökigt, man kan inte vara spontan och dessutom drar man till sig uppmärksamhet. Det finns inte på kartan att jag står i flera minuter och fipplar med ett stativ i urban miljö där jag redan i nuläget känner mig utstirrad så fort jag tar fram kameran. Då fotar jag faktiskt hellre med mobilen, hör och häpna. Eller skaffar en annan hobby. Bodde man ute på vischan vore det väl en annan femma kanske. 

Nå, när ljuset är hyggligt är det i alla fall ganska kul att glida runt med nästan-6x7-objektivet och se vad man kan hitta på. Ganska ofta slutar det med enorm frustration och svordomar för att det inte blir alls som man vill, men ibland så... 
Samtidigt som jag verkligen inte kan rekommendera det här objektivet, är det väldigt mycket bättre än att försöka använda småbildsobjektiv med adapter. Nästan alla sådana ger skitresultat på Fuji GFX, troligen på grund av filterstacken framför sensorn som verkar ställa till det rejält. Även gluggar för spegelreflex får ofta synligt krökt skärpefält och astigmatism, tyvärr. Därför vinner Mitakonen rakt av när det gäller "look". Det är gjort för formatet och det syns, helt enkelt. 

Det blir nästan inget fotande på dagtid nu på vintern tyvärr. Jag har egentligen bara luncherna på mig, och det är för kort tid för att kunna slappna av. På helgerna cyklar jag i skogen alla ljusa timmar. Kanske att jag visar lite bilder från det i nästa inlägg, för jag har insett att jag får med mig Sonyn med en ljusstark 35:a i väskan! 

So long! 

PS. Jag har förresten lagt till vinjettering i de flesta bilder! Objektivet vinjetterar nämligen för lite! ;-) DS.

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 

Nikkor 50/2 AI @ f/2 

Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...

Nikkor 50/2 AI @ f/5,6

Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.

Nikkor 50/2 AI @ f/2

Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 

Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran

Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.

Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand

Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 

Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)

Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.

Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran

Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 

Tjingeling!