Voigtländer 35/1,4 FE – Knepigt men inspirerande

Vad gör man när man vill fotografera men både ljuset och inspirationen tryter? Jag provade att köpa ett objektiv. Det har funkat förut och jag hade klurat ett tag på saken. Plus att jag fyllde jämnt för nån vecka sen, och ibland ska man unna sig saker. 
Den här satans vintertiden gör ju att det är svart som i en säck efter arbetstid, så det fick bli ett ljusstarkt objektiv. Men för ovanlighetens skull valde jag inte ett "bra" sådant, utan ett ganska mediokert. I alla fall om man får tro de mätbara egenskaperna. Men som ni vet så finns det annat, och det ska vi snart kika på!

En kort bakgrund till köpet kan vi förstås ta först. Jag har ju plåtat digitalt mellanformat sen några månader och älskar det. Men... Det finns alltid ett eller flera men, tyvärr. Dels är kameran så dyr och iögonfallande att jag inte vill skylta med den var som helst i det nya "trygga" Sverige, dels saknar den bildstabilisering och dels är objektiven inte så ljusstarka. Så trots att sensorn är rejält stor så funkar den inte så bra för handhållen fotografering i mörker, jämfört med en bildstabiliserad småbildskamera med riktigt ljusstarka objektiv. 

Ljusstarka objektiv har jag redan och bra är de därtill. Men man kan alltid hitta på skäl att handla nåt nytt, så idag damp det ner ett Voigtländer 35/1,4 Nokton FE. Trots att jag bara jobbar 75% har jag ingen ork att plåta i skymningen efter jobbet, men efter middan blev det en liten promenad i närområdet.

f/1,4 – ISO 1000 – 1/15 sekund

Apropå trygghet. Ungefär 100 meter från Nacka stadshus känner sig entreprenören som bygger Nacka stad så otrygg med att få ha kabeltrumman ifred att man bemödat sig med att "låsa" den med ett par rediga stenar. Finns det en enda människa i detta land utom politiker och journalister som fortfarande tror på lögnerna? Hur dumma tror de att vi är egentligen? 

Nåja, nu var det objektiv vi skulle snacka om. 9 av 10 fotografer skulle förmodligen fnysa åt den här gluggen eftersom den är synnerligen omodern. För det första har den manuell fokus och för det andra är den optiska prestandan ganska märklig. Man kan säga att det är ungefär som det första Leica 35/1,4 Summilux från 60-talet, fast med högre kontrast och lite starkare färger. 

f/1,4 – ISO 500 – 1/15 sekund

Det innebär att det har en hel drös med påtagliga nackdelar. För det första är det dimmigt av sfärisk aberration från full bländaröppning till ungefär f/2,8. Men som ni ser syns detta knappt i bilderna vid måttlig visningsstorlek. Och snarast bidrar det ibland med ett trivsamt skimmer som skapar en viss stämning. Det är förstås inget för dig som vill ha kliniskt perfekt prestanda vid full glugg däremot. Då finns det bättre doningar. 

f/1,4 – ISO 1250 – 1/15 sekund

Men... Är inte Martin en kräsen jävel som VILL HA det absolut bästa? Jo, ja... Men det är inte riktigt så enkelt. Jag har ju mellanformataren för perfektion och där får jag precis vad jag vill åt på det planet. Sen har jag på senare tid också börjat uppskatta egenskaper som jag förut inte riktigt kunnat sätta fingret på. Jag tror mig se ett slags klarhet eller transparens i objektiv med väldigt enkla konstruktioner, särskilt utan asfäriska linser. De har ofta massa knepigheter för sig, men samtidigt är knepigheterna sällan särskilt fula. Oskärpa på grund av sfärisk aberration eller astigmatism är oändligt mycket snyggare än dålig upplösning för att den gjutna asfäriska linsen helt enkelt har för dassig ytfinhet. Det är nåt helt annat. 

f/1,4 – ISO 3200 – 1/15 sekund

Tanken är att 35:an ska ersätta ett annat Voigtländer, nämligen 40/2,8 Heliar. Det har jag nog inte skrivit nåt om, vilket är lite synd kanske. För det är väldigt speciellt, och bra. Men lite för ljussvagt för att kännas allround. Kanske diskar jag även Voigtländer 40/1,2 Nokton som lite spelat ut sin roll när jag har mellanformat att ta till när kraven eskalerar. 35:an är "sämre" men mindre och charmigare. 

f/1,4 – ISO 1000 – 1/15 sekund

Som ni ser så har jag använt slutartiden 1/15 sekund till varenda bild. Det funkar hur bra som helst och skulle det behövas så går det att handhålla 1/5 sekund också. Men då får man anstränga sig lite och kanske försöka flera gånger innan det blir skarpt. 
Det här visar varför mellanformataren inte funkar lika bra i samma situationer. Med 45/2,8 – som är ungefär likvärdig i bildvinkel – förlorar jag två hela stegs exponering. Visserligen vinner jag sen ungefär motsvarande ett steg på att sensorn är nästan dubbelt så stor. Men jag kan inte handhålla tider längre än 1/50 sekund med nån säkerhet vad gäller skärpa. Ibland går det, men ofta krävs för många försök för att det ska vara roligt. Och eftersom det objektivet tillsammans med 50 miljoner pixlar är så skoningslöst brutalt skarpt, så syns varje tillstymmelse till rörelseoskärpa desto mer. Det blir lite plågsamt helt enkelt. 

I vissa fall hade jag denna afton kunnat blända ner, men jag vill ta en sak i taget så att säga. Utvärdera hur gluggen funkar på f/1,4 först. Och jag kan inte låta bli att gilla aberrationerna i bilden nedan. Kolla glöden på ledstängerna till exempel.

f/1,4 – ISO 320 – 1/15 sekund

Kikar man på klockan så är det inte fullt lika angenämt däremot. Astigmatism, så det skriker om det! Alltså att skärpan är helt olika i tangentiell och radiell riktning, troligen för att optimalt fokusavstånd för respektive riktning skiljer sig åt. 

Såna här skitegenskaper hittar man hos nästan alla gamla 70-talsgluggar med ljusstyrka f/1,4. Så varför inte bara köpa en sån istället? Jo, dels var och är 35:or av den kalibern fortfarande svindyra och dels var de verkligen sämre, trots samma "tänk" när man designat dem. Sämre glassorter, sämre tillverkningsmetoder och sämre kunskaper om hur man optimerade, gör att Voigtländer kunnat härma klassikerna och ändå städa bort en del av de fulaste felen som ingen riktigt gillar. 

f/1,4 – ISO 1600 – 1/15 sekund

Bilden ovan tog jag vid några olika bländarvärden och lustigt nog gillade jag mjukheten vid f/1,4 bäst. Den där gröna blobban runt lampan beror inte på objektivet. Det är reflexer mellan de jättetjocka glasbitarna framför Sonykamerans sensor. Just det... Jag har ju inte ens berättat vad det är för kamera! En a7 II, som jag inte ser nån som helst anledning att uppgradera. Enda anledningen att jag bytte från ur-a7:an var för att få bildstabilisering. Och det är guld värt.

Här nedan har jag däremot bländat ner liiiite, för att bären skulle avteckna sig lite skarpare mot den svarta himlen.

f/1,7 – ISO 500 – 1/15 sekund

Ja, det var väl allt tror jag. Jag hatar verkligen att fotografera i mörker men jag ska försöka lite oftare. Ett av de större abrena är att alla kameror som är för stora för att gå ner i en ficka, kräver en väska. Och plötsligt kan man inte ha den väska man annars skulle haft. Till exempel den ryggsäck jag cyklar och handlar mat iförd. Alltså kan jag inte fotografera när jag är ute i annat ärende. Suck.
Det här med att hitta en kompaktkamera som är vettig har jag gett upp. Det var nämligen den ursprungliga planen för att kunna fotografera lite mer till vardags. Tillverkarna fattar verkligen inte grejen. Det är helt sjukt att det inte finns en enda kompakt med stor sensor OCH lutbar skärm OCH bildstabilisering. Inte en enda. Vafan? Så, jag försöker knö in mellankameran i livet på nåt sätt istället. Med ett litet och ljusstarkt objektiv som jag dessutom gillar, borde det kunna gå. Kanske. 

Nu har jag skrivit ungefär tre gånger mer än jag tänkte från början. Gonatt! På återseende!