Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Ekvivalens mellan olika sensorformat ger ändå inte likadana bilder

Det finns de som påstår att man måste skriva ut jättestort för att det ska synas att en bild tagits med en stor sensor. De har fel. Allt handlar nämligen inte om upplösning och skärpa. 

Innan jag köpte mig en digital mellanformatkamera så undrade jag om det verkligen skulle märkas nån större skillnad mot det vanliga småbildsformatet. Jag gillar att (åtminstone ibland) ta bilder med lite lagom kort skärpedjup på flera meters avstånd. Detta medför gärna problem då objektiv för småbild under dessa omständigheter ofta ger ganska ful bakgrundsoskärpa, oväntat stort skärpedjup eller helt enkelt ganska usel skärpa om bländaröppningen är stor.
Till de digitala mellanformatsystemen finns bara – med några få undantag – objektiv som har f/2,8 som största bländaröppning. Om sensorn är 33x44 mm innebär det att det motsvarar ungefär f/2 på småbildsformatet. Inte direkt imponerande; särskilt inte om man jämför med mellanformat på film som har betydligt större filmruta men fortfarande liknande ljusstyrka och längre korresponderande brännvidder.

Det märkliga är dock att det inte alls ser ut så när man tittar på bilderna. Låt oss kika på några exempel. Sitter du med mobiltelefonen så kommer du förmodligen inte se vad jag menar, så gå raskt till datorn!

Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8
Björnkrönet – Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


Jag tror inte jag behöver beskriva vad jag ser, men jag gör det ändå. Jag har aldrig sett ett femtiomillimetersobjektiv för småbild ge det här utseendet. Särskilt inte på det avståndet! Skillnaden mellan skärpa och oskärpa är så stor att bilden blir väldigt tredimensionell och bakgrundsoskärpan verkar större än vad man hade kunnat vänta sig. Dessutom är hela cykeln i fokus trots att den står lite snett. Skärpedjupet avtar sen till synes tvärt och snyggt. Faktum är att jag tycker att det här "ser mer ut som mellanformat" än många mellanformatbilder jag tagit med film, där skärpedjupet är avsevärt kortare. 

Jag tror att det här beror mest på objektivet. Det är helt enkelt vansinnigt bra korrigerat för aberrationer, vilket är lättare vid f/2,8 än vid f/2 (för att inte tala om f/1,4 eller f/1,0). Ironiskt nog kan man få kortare skärpedjup med mindre sensorformat eftersom det finns mycket ljusstarkare objektiv, men det kommer inte att se likadant ut. Det blir alltid lite dimmigt när ljusstyrkan är hög och skärpeplanet är inte lika väldefinierat. En annan faktor är sidförhållandet 4:3 som påverkar hur bilderna presenteras och ser ut. 3:2 känns lite mer ihoptryckt på nåt sätt. Det bidrar säkert om än bara en smula. 

Vi tar en till cykelbild där jag bländat ner lite, vilket inte ändrar på faktumet att det ser just annorlunda ut. 


Bollnäs-Orsa järnväg – Fujinon GF 63/2,8 @ f/4


Det är alltså inte i första hand ingångspupillens storlek som ger intrycket av att bilden tagits med ett större format, utan snarare att allt är så väldefinierat, eller vad man nu ska säga. Nördar man lite ytterligare så är 63:an mer eller mindre apokromatisk dessutom. Den ger alltså inte några fula färgfel i bakgrundsoskärpan som man ofta får på köpet med ljusstarka objektiv. 

Hur meningslöst allt detta än är eftersom det knappast gör bilderna "bra", så kan jag inte låta bli att tycka att det är väldigt trevligt. Skillnaden är betydligt större än jag väntat mig. Och jag ser samma sak, om än i mindre omfattning, med ett lite mer vidvinkligt objektiv som jag också har.


Mor – Fujinon GF 45/2,8 @ f/2,8


Sorry morsan, du får vara med på bild för jag hade inget bättre exempel;-) 45:an har inte samma apokromatiska egenskaper vilket kan ses i den lite grönblå glorian kring träden i bakgrunden. Men den ger samma tvärt avhuggna skärpedjup och tredimensionalitet, tycker jag. Ett rätt flummigt begrepp, men jag har inte kommit på något bättre. Någon 35:a för småbild som kan åstadkomma detta har jag inte heller sett. Men där kan man komma lite närmare med de allra bästa f/1,4-varianterna, nedbländat till f/2. 

Efter att ha sett dessa skillnader så kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem som går och köper superdyra småbildsobjektiv för 50-100 lax i sökandet efter perfektion. När det är mycket billigare att gå upp ett snäpp i sensorformat istället. Sen kan man förstås undra vad fanken jag har för nytta av detta. Jag tycker att det är trevligt helt enkelt. Det räcker ganska långt.

Ibland kan jag dock tycka att det tillför en hel del, som här när jag tog en bild på en klurig man som jag träffade i stan och pratade en stund med. 


Nils – Fujinon GF 63/2,8 @ f/2,8


I denna bild kan vi se att bakgrundsoskärpan är lite stökig på sina ställen. Så helt perfekt är objektivet inte; det kan man inte vänta sig till det priset och den hyfsat begränsade storleken. 

Jaha, men om det är så "lätt" att få fräsiga resultat med bara f/2,8 för att sensorn är lite större, varför gör ingen ljusstarkare objektiv för den som vill ha ännu mer av det goda? Jodå, det finns faktiskt och jag äger ett sånt. Haken är att det inte är i närheten av lika bra som Fujinon-gluggarna, så jag använder det bara ibland. 



Nacka stadshus – Mitakon 65/1,4  @ f/1,4


Här börjar vi snacka "mellanformat-look" på riktigt! Eller till och med storformat. I småbildstermer hade det motsvarat ungefär ett 50/1. Såna finns, men ger inte heller detta hyfsat väldefinierade skärpeplan på så långt avstånd. De brukar också vinjettera rejält och ge betydligt mindre bakgrundsoskärpa utåt hörnen för att bländaröppningen blir mer avklippt (och därmed mindre) ju längre bort från centrum på sensorn som ljuset faller.

Problemet med Mitakonen är att det är rätt oskarpt utåt kanterna. Inte så illa som jag från början trodde i och för sig. Haken är dock att denna oskärpa gör det extremt svårt att fokusera på något som inte är i mitten av bilden. Och missar man det minsta så blir det inte bara oskarpt utan vråloskarpt. På ett väldigt fult sätt dessutom. Men när man träffar rätt så kan det vara rätt effektfullt. Och meningslöst såklart.


Bygget som bara politiker vill ha – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Ett annat aber är att objektivet är fruktansvärt tungt. Runt kilot och det känns som att det är packat med bly eftersom det inte är så värst stort ändå. Prestandan är svårbemästrad och beror väldigt mycket på fokusavståndet. Vid kring en meter är det rätt bra och ger väldigt snygg bakgrundsoskärpa. Men på det avståndet behövs ändå inte så stor ljusstyrka för att få en lagom oskarp bakgrund, så det är lite bortkastat. 


Påsk – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Jag tror inte det finns något 50/1 som ger det här utseendet på det avståndet heller. Bara det att det inte fyller samma funktion här och bilden ser inte direkt ut att vara tagen med stort format. Det är på större avstånd som skillnaderna blir som störst, och intressant nog behövs som ni sett inte så stor ljusstyrka.

Nog för att jag tramsar lite med andra objektiv med adapter också, vilket jag skrivit om tidigare. Fujinon-objektiven är dock så vansinnigt bra att den som köper en sån här kamera – Fujifilm GFX alltså – i första hand bör skaffa sig åtminstone ett objektiv som är avsett för sensorstorleken. Det är först då det börjar hända saker, så att säga. 

Nu har jag snart tröttnat på att skriva om kamerans tekniska aspekter, så nästa inlägg blir nog mer motivbetonat. Och kanske med en skvätt historia inkastat. Vi ses då!

Postat 2019-05-10 00:20 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

Fina kameror kräva EJ dessa motiv!

En del människor som äger fina saker vill gärna låta påskina hur svåra dessa saker är att använda, för att så få andra som möjligt ska göra detsamma. En von oben-attityd som implicerar att det krävs något extra för att hantera, utnyttja och göra utrustningen rättvisa; förmodligen för att de ska få känna sig lite viktigare. 
Detta kan ta sig olika uttryck. I kameravärlden till exempel, hävdas det ofta att man minsann "måste" använda stativ om man har en väldigt högupplöst kamera. Annars kan man lika gärna fotografera med något enklare, heter det. Och vad ska man ha bra dynamiskt omfång till om man bara tänker fotografera vardagen för sitt eget nöjes skull? Man ska givetvis helst plåta storslagna platser som gärna ligger i en otillgänglig nationalpark på andra sidan jorden. Allt för att visa att man är något. Eller i alla fall försöka intala sig det så att man kan känna sig fin och bra. 

Detta är naturligtvis bara trams och pajasfasoner för att skrämma bort kreti och pleti från den exklusiva sfären av "riktiga" fotografer, som ju såklart alltid med minutiösa förberedelser ser till att få ut bästa möjliga bildkvalitet ur sin utrustning. De är ju lite bättre än alla andra. 

Lyckligtvis kan man skita fullständigt i allt detta. Vill man ha en fin kamera, har råd med det och kan motivera det inför sig själv, så köper man en. Basta.

Batteriholkhaveri – Fuji GFX 50R med GF 63/2,8 @ f/4


Titta! Det gick alldeles utmärkt att fotografera en trasig batteriholk i Finntorp, trots jätteproffsig kamera. Sensorn brann inte upp och något stativ fanns det inte behov av. Skarpt blev det ändå. Det enda som hände var att jag smutsade ner byxorna lite och att några förbipasserande tittade rätt konstigt. 

Jag har tidigare skrivit om att det är viktigt att ha utrustning man trivs med, och det står jag för så det stänker om det. Spelar ingen roll om denna utrustning är onödigt dyr i förhållande till resultatet, eller om man nöjer sig med mobilkameran. Eller nåt analogt mög från 50-talet. 


Ombyte inför säsongspremiären – GF 63/2,8 @ f/4


Själv trivs jag bäst med att använda en kamera som kan ge löjligt bra bildkvalitet. Trots att jag inte "behöver" det. Vem behöver egentligen femtio miljoner pixlar? Eller större sensor än APS-C? Nästan ingen. Det är bara lyx och irrationell perfektionssträvan. Men det hindrar oss lyckligtvis inte, och det är helt naturligt att vilja ha så bra utrustning som möjligt. 

Jag har inget intresse av att fotografera perfekta solnedgångar över fjärran stränder. Faktum är att jag nog inte skulle ta med mig mer än en kompaktkamera om jag vore på resande fot. För det blir lätt att man koncentrerar sig så mycket på fotograferandet att man missar en del av upplevelsen med andra platser. Här hemma är det precis tvärtom.

"Jag hämtar den senare" – GF 63/2,8 @ f/4


I områden jag redan sett, hjälper kameran mig att se nya saker. Intressanta motiv vars värde uppstår först när de hamnar på bild. Och varför skulle sådant vara mindre viktigt egentligen? För mig är det viktigt och jag skiter väl i om andra tycker att jag kastar bort pengar och tid på det?

Ibland hamnar det saker som påminner om landskap på bild, faktiskt. Och ibland – åtminstone om man är nörd – så kan man se att bilderna är tagna med den onödiga utrustningen.


Eliminerad rasrisk – GF 63/2,8 @ f/2,8


Fortfarande inget stativ. Konstigt. Och 1/60 sekund, det kan väl inte bli skarpt då heller? 
Jodå. Tokskarpt faktiskt. 


Utsnitt – 100% crop (1 pixel i bilden är 1 pixel på sensorn)

Förstår ni nu vilket svammel som den självutnämnda eliten håller på med? Är det inte kameror så är det annat. Bilar, klockor, skidor, golfklubbor, och så vidare. Vi inkräktar på deras revir. Ett revir byggt på saker, inte på personliga prestationer, relationer eller kunskaper. Pajaserier, som sagt.

Sen har vi det där med att det är så otympligt att bära med sig jättemycket utrustning. Precis! Man behöver inte en hel jäkla koffert med blixtar, filter, objektiv som "täcker alla brännvidder" och så vidare. Man kan till exempel cykla med kameran diagonalt hängd över bröstet, med bara ett hyfsat kompakt objektiv. Inget annat. 


Avvikande beteende – GF 63/2,8 @ f/4


Kanske hittar man något intressant längs vägen. Som det här trädet som vägrat fälla sina döda löv. Hassel eller bok, gissar jag. Men jag vet inte så noga. Vad jag däremot vet är att en kamera med mindre sensor med största sannolikhet hade givit en rörigare bakgrundsoskärpa på det avståndet. Visst, jag hade förmodligen kunnat få ett liknande resultat med de allra finaste objektiven för småbildsformatet, men ett sådant hade sannolikt varit betydligt större, tyngre och dyrare. Kanske till och med kamera inräknat. Att sen bilden är rätt tråkig spelar inte så stor roll. Det var roligt att ta den och jag försökte i alla fall. 

Som ni märker är det 63:an som suttit på kameran för det mesta. Märkligt nog gillar jag plötsligt normalobjektiv! Mycket har att göra med att kamerans sensor har sidförhållandet 4:3 istället för 3:2. Bara en sån sak är skäl nog för mig att betala åtskilligt extra. 
När vi är inne på objektivval så kan vi också beröra en annan punkt där de fisförnäma gärna går i taket. Tredjepartstillverkare! Va, använda ANDRA tillverkares BILLIGARE objektiv??? Japp. You bet. 


Ny avfart till Nacka IP och Kvarnholmen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Den här bilden är nog höjden av kätteri. För inte nog med fulobjektivet så är den tagen vid ISO 5000... och i JPG!?!? Aaaaaarrrgh, helgerån! Färgerna är inte korrekta! Himlen är utbränd! 

Mycket riktigt. Det går alltså alldeles utmärkt ändå, som ni ser. Och jag tycker att det är hög tid att så många som möjligt hjälper till att slå hål på myter och bubblor som upprätthålls av viktigpettrar och stroppar. Därmed inte sagt att du ska springa och vifta med en onödigt stor sedelbunt i närmaste butik och sen leva på nudlar. Köp saker du vill ha som passar din plånbok, och skit sen fullständigt i vad andra tycker om den saken. Naturligtvis ska du däremot ta emot råd och tips från dem som vet mer, men inte sånt som är baserat på högfärdighet eller önskan om förminskning av andra. Ju mer pluringar man lägger på något, desto viktigare är det att man inte ångrar sig. 

Jag förespråkar nästan alltid att man ska analysera istället för att känna (särskilt om det gäller politik). Men i vissa fall bör känslor ha en stor – om än inte avgörande – roll. Även när det kommer till något så egentligen meningslöst som produkter. Sen handlar det som vanligt om prioriteringar. Jag har ingen bil, till exempel. 


Ha're!

Postat 2019-04-07 10:06 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Kufiska gluggar på Fujifilm GFX 50R

Jaha, det hade man ju kunnat lista ut. Att jag naturligtvis inte kunde nöja mig med ett par-tre bra objektiv till den digitala mellanformataren. Nänä, här skulle det börja köpas adaptrar för småbildsobjektiv och sen ännu mer dumheter, skulle det visa sig. 
Men vadå, det är väl klart att man är jäkligt nyfiken på hur till exempel ett Nikkor 55/1,2 funkar på en större sensor! Faktum är nämligen att det funkar oväntat bra. Dock inte tillräckligt bra, inser jag. 

Här krävs en kort tillbakablick. Under ganska många år har jag fotograferat med Sonys spegellösa a7-kameror och egentligen varit mer än nöjd med bildkvaliteten. Jag har några moderna objektiv och en halvt ton äldre saker som står och dräller i en hylla. Jag vet inte ens hur många det är, ärligt talat. Det finns också en drös mellanformatgrejer för film. 
När jag köpte GFX:en så blev det i kit med 45/2,8. Sen "råkade" jag slinta och skaffa ett 63/2,8 begagnat, och dessa två är de enda jag har som egentligen hör till systemet. Tanken är att helt gå ifrån Sony, och då vill man förstås passa på att prova om några objektiv är värda att spara och använda på det större formatet. Tyvärr går det inte att medelst adapter använda FE-objektiv på GF-bajonetten, men det mesta annat funkar rent mekaniskt. Optiskt visar det sig vara ett lotteri.

Först ut var en adapter för Pentax 67. Ett gigantiskt filmformat om 56x71 mm, vilket är så stort att den lilla 33x44-sensorn i GFX:en förstorar alla optiska fel alldeles för mycket. Det blir klart sämre än ett medelmåttigt objektiv på småbildsformatet. Nästa!
Sen en adapter för Nikon F, och där började det hända grejer! Men jag ska inte gå in på det just nu; det sparar vi till ett senare inlägg. Själva adaptern återkommer vi dock till strax... 

Allt det här hade förmodligen aldrig utspelat sig om det inte vore för Postnord. De hade nämligen under tiden supit bort ett annat objektiv som jag beställde samtidigt som kameran. Men till slut kom det, när jag redan handlat på mig annat krafs.

VM i kort skärpedjup – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Det bortsupna men återfunna objektivet är ett Mitakon 65/1,4 tillverkat av Zhong Yi optics i Kina. Innan vi går vidare så ska vi börja räkna lite för att förstå vad detta och annat motsvarar på småbildsformatet. Jag är en sån där som beskär mina FF-bilder till ungefär 4:3, och då får man jämföra GFX-sensorn med det för att det ska bli rättvisande. Faktum är att det blir ganska meningslöst att jämföra diagonal bildvinkel på olika sidförhållanden, för bilderna blir ju inte likadana. 
Så, beskär vi 24x36 mm till 4:3 så får vi 24x32 mm och därmed en linjär storleksskillnad på 1:1,375 jämfört med 33x44 mm. Det är alltså nästan hälften så stort sett till ytan och så nära 1:1,4 att vi kan avrunda till ett stegs skillnad.

65/1,4 motsvarar därmed ungefär 47/1,0 på en småbildskamera. Men med (trodde jag) bättre skärpa eftersom det är betydligt lättare att korrigera aberrationer vid f/1,4 än vid f/1,0. Tyvärr lever objektivet inte upp till förväntningarna och det beror till viss del på att jag nog använder det på ett helt annat sätt än tänkt.


Test av "6x7-look" – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Egentligen är det skitfånigt med kort skärpedjup. I fotohistoriens början såg man det mest som en defekt som man fick leva med för att filmen var så sabla okänslig för ljus att det hade varit omöjligt att fotografera med mindre bländaröppningar för fullt skärpedjup. Sen har det börjat förknippas med fräsiga objektiv och vi har lärt oss att tycka att det kan vara rätt snyggt. Men tillför det egentligen något? Tja, ibland är det förstås trevligt om ögat dras till det som är i fokus, men då gäller det att bakgrundsoskärpan är snygg. Eller så vill man med flit att den är osnygg, för att göra att bilden ser mer målad ut, som med pensel. 

Jag har försökt släppa allt det där och lyckats i någon mån. Numera tycker jag att oskärpans karaktär är betydligt viktigare än mängden oskärpa. Det behövs sällan särskilt mycket för att få det att se trevligt ut. Men Mitakonen kunde jag bara inte låta bli ändå. Den borde kunna ge ett ganska unikt bildutseende för att vara från en digitalkamera. På film har det inte varit några problem då det finns betydligt större filmrutor i kameror som idag kostar en spottstyver. Emellertid orkar bara ett litet fåtal fotografer hålla på med sånt.

Och visst får man lite wow-känsla, hur irrationellt det än är. Trädet i fokus nedan var ungefär 15 meter från objektivet!

Brandområdet vid Ryssbergen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Att få till det här med småbildsformatet är väldigt, väldigt svårt. Objektiv som är såpass ljusstarka är helt enkelt inte så bra korrigerade. På långa avstånd brukar oskärpan se ut som skit och skärpan är inget att hänga i granen. Dessvärre kan jag inte påstå att Mitakonen är direkt imponerande heller, även om det blir hyfsat bra.

Problemet är att det bara är skarpt i mitten och kanske 1/3 utåt (gränsen går ungefär där trädet i bilden är). Sen faller upplösningingsförmågan ihop som ett korthus och det blir bara total gröt av allt. Vilket är lite förvånande eftersom det åtminstone borde kunna vara lika bra som ett enkelt 50/1,4. Men det är det alltså inte.
Jag gissar att man optimerat det för snyggast möjliga bakgrundsoskärpa på lite närmare håll, till exempel för porträtt. Något som jag inte pysslar med, och därför använder jag objektivet på "fel" sätt, vilket visar massa svagheter som andra förmodligen aldrig kommer märka. På nära håll får man ändå vrålkort skärpedjup vid f/2,8 så jag ser inte riktigt vitsen måste jag säga. 
Förmodligen kommer jag att sälja Mitakonen, men jag ska ge besten några försök till. När det blir bra så blir det nämligen väldigt bra. Dock är det väldigt, väldigt svårt att lyckas med det.

---------------

Därmed går vi vidare till något mycket intressantare. Den där Nikonadaptern visade sig nämligen ytterst användbar, men inte till mina befintliga objektiv. Återigen "råkade" jag slinta på köpknappen. Den här gången var det i alla fall billigt. 


Järla sjö från Ättestupsberget – Samyang 135/2 @ f/5,6


Jag hade kikat lite på Fujis egna teleobjektiv och insett att de har två problem. För det första är de helt jävla gigantiska! För det andra kostar de ett helt tjog skjortor. Och med tanke på hur sällan jag använder teleobjektiv så har jag lyckats avstå. Något som är längre än 63 mm ville jag dock ha, och efter idogt grävande på det stora internet lyckades jag luska ut att ett av de allra billigaste alternativen också skulle kunna vara bland det bästa. 


Samma lekplats, annat perspektiv – Samyang 135/2 @ f/2


Av någon outgrundlig anledning tar Cyberphoto bara 2500:- för Samyang 135/2 i videoversion. Stillbildsversionen är exakt samma rent optiskt men kostar dubbelt så mycket. Så jag tänkte att det inte var mycket att fundera på och slog till. Här gjorde Postnord sitt jobb och gluggen damp ner dagen efter att jag beställt. 

Om vi räknar lite igen enligt tidigare resonemang så motsvarar Samyangen ett 100/1,4 på småbildsformatet beskuret till 4:3. Även det kan alltså ge galet kort skärpedjup. Men till skillnad från Mitakon-65:an är Samyangen skarp så in i bänken. Ända ut i hörnen, trots att jag använder det på en större sensor än avsett!

Tennisplanen bakom Rotor Maskiner AB – Samyang 135/2 @ f/2


Ärligt talat fattar jag ingenting. Otaliga tester visar att det här objektivet är bland de skarpaste 135:or som går att köpa, oavsett pris. Det klår till och med Zeiss 135/2 som kostar uppåt tjugo lax. I skärpa då alltså. Som ni säkert vet finns det andra egenskaper som inte sällan är viktigare. Men för tvåtusen femhundra spänn och på en sensor som är för stor. Skojar ni med mig??


Unken fikaplats – Samyang 135/2 @ f/2


Visst, man kan se att oskärpan blir lite "snurrig" utåt hörnen. Det beror på att utgångspupillen blir mer avskuren ju längre bort från den optiska axeln man befinner sig på sensorn. Detta är dock inte ovanligt ens när man använder ljusstarka objektiv på det sensorformat de är gjorda för, och det kallas mekanisk vinjettering. Mängen här är verkligen inget att bråka om, precis som de mörka hörn det orsakar.

Vinjettering är det absolut största problemet när man sätter småbildsobjektiv på 33x44-sensorn och orsaken till att jag inte visar några bilder från de Nikonobjektiv jag hade sen tidigare. De flesta vinjetterar helt enkelt för mycket. Dock blir de användbara om man beskär en skvätt i sidled och det kan man göra direkt i kameran. 1:1 ger fortfarande större sensoryta än småbild och då klarar sig nästan alla objektiv, eftersom den bildcirkel som krävs bara är några millimeter större än avsett. På köpet får man en trevlig kvadrat om man vill utmana sig en smula med kompositionerna. Men det tar vi i ett annat inlägg. Tillbaka till Samyangen.


Mjuuuuuuk bakgrundsoskärpa! – Samyang 135/2 @ f/2


Skärpa i all ära. Oskärpan är dock det bästa med det här objektivet. Den är helt sagolikt mjuk! Nu har jag inget vettigt bildexempel tyvärr, men den annars ofta bortglömda övergången mellan skärpa och oskärpa ("transition zone" på nörd-engelska) är bland det bästa jag sett. För tvåtusen femhundra spänn. Hallå? 

Finns det inte nåt dåligt då? Jo, givetvis. Byggkvaliteten är till synes bra. Men om man tittar in i objektivet framifrån så ser man hela fokusmekanismen. Den ligger helt öppen mellan linserna och det är bara en tidsfråga innan det kommer vara fullt med damm och metallpartiklar där inne. Nån påstod därtill att snäckan är av plast och då lär den slitas ut ganska fort. Men till dess är det bara att plåta och vara glad.
En sak till förresten. Det här med mjukast möjliga bakgrund är inte alltid vad man vill åt. Särskilt inte vid porträtt, ironiskt nog. Om hela bakgrunden bara blir en enda oformlig plasmaliknande gröt så ser bilderna ofta rätt platta ut. Lite struktur skadar inte. För mig som oftast fotar på lite längre avstånd däremot, är det riktigt trevligt. Då kan man sudda till bakgrunden på ganska många meters avstånd lite lagom sådär. 

Fräsiga ekerpluttar – Samyang 135/2 @ f/2


Jag kan varmt rekommendera Samyang 135/2 oavsett om du tänker använda det på en småbildskamera eller på en 33x44-sensor. Maken till pang för pengarna har jag nog aldrig sett, nånsin. Enda skillnaden mellan video- och stillbildsversionerna är att den förstnämnda har en kuggkrans på fokusringen och en på bländarringen (som är steglös). Själv gillar jag det eftersom det blir lättare att fokusera med handskar. Markeringarna sitter också på sidan istället för rakt uppåt, om man nu bryr sig om sånt. Det gör inte jag.

---------------

Det finns ett objektiv till som jag har vissa förhoppningar om, fast jag måste prova lite mer först. Nu har jag i alla fall fyllt det där kliande tele-behovet och kan därmed koncentrera mig mer på att fotografera. En stund. Just nu är det mest 63/2,8 som sitter på kameran och med det befinner jag mig i himmelriket på det tekniska planet. Det "sämsta" objektivet i hela Fujinon GF-serien. Jösses.

På återseende, och var inte rädda för att experimentera!

Postat 2019-03-30 22:30 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera