Digitalt mellanformat i en värld präglad av mobiltelefoner och lättja

När jag diskuterar ämnen som berör det tekniska i vår vardag med mina vänner slås jag ständigt av att utvecklingen på vissa områden tycks gå bakåt. I och med pekskärmtelefonens intåg i (nästan) alla människors liv har den blivit en så väsentlig del av folks IT-utrustning att påfallande många inte ens använder en dator annat än i undantagsfall. I och med det, och det allmänt praktiska i att ha "datorn i fickan", har också kvaliteten på all form av media fått stryka på foten.
Musiken är komprimerat Spotify-flöde genom små skitlurar, allt för att spara fysisk plats och datamängd. Bilder laddas upp till Instagram i mikroformat som sedan betraktas på skärmar i storleksordningen av en handflata. Längre meddelanden och texter blir ett helvete att skriva eftersom man saknar tangentbord, och innehållet blir därefter. Begränsat, kan vi säga. 
Allt det här verkar ha lett till att man helt enkelt inte bryr sig så noga. Det lyssnas på skitljud, tittas på skitbilder och skrivs skittexter. Orken och viljan att göra något ordentligt eller ta sig tiden att njuta av text, ljud och bild med hög kvalitet verkar helt enkelt tyna bort. Det ska vara snabbt, lätt och bekvämt, oavsett om det man konsumerar och producerar är ren dynga. 

Det konstiga är inte att det är såhär, utan att folk verkar nöjda. Det är inte jag. 

I ravinen – 45/2,8 @ f/4

När jag tittar på en bild vill jag se den i så hög kvalitet som möjligt, på en så stor skärm som möjligt. När jag läser en text vill jag inte ha kortfattat, slarvigt språk och fattiga formuleringar för att skribenten "inte orkade" eller hade begränsande utrustning (tangentbord). När jag lyssnar på musik vill jag göra det i en så bra anläggning som möjligt, vilket även kan innefatta hörlurar. Och så vidare. 

För vad är det som är så viktigt som jag borde göra istället och spara massa tid genom att använda telefonen till allt detta, kanske till och med när jag är på språng? Vem har inte tid att sätta sig ner och ta in information och inte göra något annat samtidigt? Har man inte det så kanske man borde fundera på vad fan man håller på med egentligen. 

Uppståndelsetemplet – 45/2,8 @ f/4

Jag menar förstås inte att alla behöver eller har råd med en fräsig dator, ljudanläggning och kamera. Bara att vad som helst är bättre än en telefon. Missförstå mig nu inte; mobiltelefoner är fantastiska! Kamerorna börjar till och med bli riktigt användbara även för vettig bildvisning, men det används bilderna sällan till. Så vad ska man med alla miljoner pixlar till när 9 av 10 av dem som tittar på bilderna gör det på en skärm som inte är större än en kortlek? Snacka om bortkastat. 

Lilla Nyckelviken – 45/2,8 @ f/8

Folk för förstås göra precis som de vill. Men jag börjar undra om man helt enkelt inte konsumerat högkvalitativ media på så länge att man helt enkelt glömt bort skillnaden. Själv tycker jag att det är olidligt smått med 13"-skärmen på min laptop när jag måste använda den. Därför har jag en 24"-skärm tillkopplad så man ser ordentligt. Men jag börjar fundera på ännu större, och med ordentligt mycket högre upplösning. Gärna 5K eller mer. 

En av de största anledningarna till det är att kameran jag sen ett tag tillbaka använder – Fuji GFX 50R – ger sån sagolik bildkvalitet att det känns hemskt att behöva skala ner bilderna vid visning. 5K räcker förstås inte heller, men skillnaden mot 1920*1200 är enorm om man har bilder i högre upplösning att betrakta och det ger vilken kamera som helst sen tjugo år tillbaka. Jag vill ha mer, inte mindre! 

Judiska begravningskvarteret – 45/2,8 @ f/2,8

En del av er som läser det här inlägget gör det förmodligen med mobilen. Stackare. Ni missar så mycket med era pytteskärmar. Är det verkligen värt det? Är det verkligen så jobbigt att gå till datorn och sätta sig i tio minuter för att få en hundra gånger bättre upplevelse? Jag fattar verkligen inte. 

Nåja, det viktigaste är förstås att man är nöjd. Själv har jag fått en aha-upplevelse av rang med den nya kameran. Den där perfekta 35:an till småbildsformatet som jag aldrig hittade hur mycket jag än letade, har jag nu. Fast den råkar vara 45 mm istället på den lite större sensorn. Vilket gör att f/2,8 räcker utmärkt för lite lagom kort skärpedjup även på hyfsat stora avstånd, som i bilden ovan. Därtill är det förstås mycket lättare att korrigera optiska aberrationer vid f/2,8 än vid f/2, vilket gör att kvaliteten på bakgrundsoskärpan är hiskeligt fin och beter sig lite annorlunda.

Munkbrokajen – 45/2,8 @ f/5,6

Vad man tyvärr inte kommer se ens med en jätteskärm är den ursprungliga upplösningen i bilderna. I bloggen är de förstås nedskalade dessutom, men övriga kvaliteter borde man få ett hum om. Tittar vi på ett utsnitt av ovanstående bild så kan man dock lätt trilla av stolen. 

100% crop (förutsatt att du klickar på bilden och den får plats i ditt webläsarfönster)

Såhär hög upplösning behöver ju nästan ingen. Så det är inte direkt något jag rekommenderar om man inte som jag är så nördigt insnöad på fototeknik att man får ut något av det ändå. Men det är åt rätt håll i alla fall. Större, mer, bättre. Hög bildkvalitet kan alltid skalas ner. Dålig bildkvalitet däremot ser hemskt ut om man visar bilderna i stort format. Därmed inte sagt att det inte duger; det handlar inte om det. Det finns massor av bra anledningar att ha en enkel kamera. Det är billigare, mer portabelt och i många fall mer praktiskt användbart. Men varför titta på bilder som är så små att precis alla detaljer är helt bortblåsta?

Jag trodde att jag skulle behålla min Sony a7II och ha "till annat". Vadå "annat"? Ja, det kan man undra. Fujin är så bra att jag inser att jag inte ens kommer kolla åt Sonyn i första taget. Möjligen behåller jag huset och något minimalt objektiv, men jag tror inte det. Då har jag hellre en bra kompaktkamera. Mer om det i ett kommande blogginlägg, för jag har sonderat marknaden noga och det ligger inte mindre än tre snarlika kompakter på hyllan här.

Apropå bra bildkvalitet så köpte jag en adapter för att sätta Pentax 67-objektiv på Fujin. Det var rätt onödigt, för de kommer inte i närheten de heller. Där blir det faktiskt sämre än med småbildsformat och bra objektiv. Pentaxgluggarna är för ett alltför stort filmformat och den "lilla" sensorn i Fujin ger en så stor beskärning att det inte blir särskilt skarpt, tyvärr. 105/2,4 ser dock ut att kunna ha trevliga egenskaper för porträtt. Vilket jag dessvärre inte pysslar med.

Aktiebolaget Gasackumulator – 63/2,8 @ f/2,8

Av dessa anledningar har jag bestämt mig för att skaffa ett fåtal objektiv ämnade för Fujins sensorformat. Idag lade jag vantarna på ett 63/2,8 då priset var alldeles för bra för att låta bli. Vi får se vad det blir i nästa steg. Troligen telezoomen 100-200/5,6. Och en ny dator med större skärm med högre upplösning. 

Jag tänker alltså fortsätta strävan mot mer och bättre, men inte nödvändigtvis fler prylar. Sen kan andra sitta där och peta på sina telefoner och undra vad jag ska ha så stor kamera till och hur jag orkar skriva så "långa" inlägg. 

Vi ses!