Bortom bruset i Nacka

Vi börjar i Finntorp. En liten skrutt till bostadsplätt i Nacka som med förtätningen blivit ganska attraktiv på sistone. Annat var det förr, då man inte riktigt kunde bortse från de fula sextiotalshusen. Läget är ju knappast exceptionellt bra, om det inte vore för att stockholmarna nu till sist verkar ha insett att det faktiskt går att bo öster om stan också. Spår av det gamla finns dock kvar, och vi traskar i maklig takt ned för Ryssviksvägen, mot vattnet. Här lär det ha varit livat förr i världen och jag minns själv – trots att jag knappast är gammal – att det var riktigt sunkigt för bara något årtionde sedan, med tveksamma verksamheter under motorvägsbron. 

Men vänta, ett ögonblick! Inte så fort. Vad är det som glimmar där borta i hörnet? 

GF 63/2,8 @ f/2,8

Jaha. Bara kolsyrepatroner. Jag hajade till en smula innan jag såg det, för jag trodde det var en helt annan sorts patroner. Så skumt är det väl ändå inte här? Nädå, ganska lugnt faktiskt. Någon gång har det väl stått en utbränd bil i backen, men sånt är inte ovanligt nu för tiden. Det nya Sverige™ pockar på och går snart inte att komma undan nånstans. 

Tillägg: Som en läsare påpekat är det lustgaspatroner som troligen använts i russyfte. Det var alltså rätt skumt ändå.

Båtklubben är ganska kal och tråkig sedan verksamheten flyttat in bakom ett staket, ovan vilken man dragit en desto trevligare promenadväg av trä. Men nu när vi ändå står här nere i skuggan och rekar så kanske vi kan hitta något intressant att fotografera. Javisst. Se där!

GF 63/2,8 @ f/2,8

Båtar och deras tillhörande attiraljer är alltid trevliga att fotografera. Det finns detaljer och mönster precis överallt och jag kan knalla omkring i timmar och fotografera på en plats som denna. Eller, kanske inte just den här, för det är ganska tomt när båtarna väl hamnat i vattnet. Men andra båtklubbar. Båtklubbar i allmänhet, kan vi säga.

Det brukar alltid finnas allehanda skrot av mer allmän karaktär också. Och det är ju trevligt! I alla fall att fotografera.

GF 63/2,8 @ f/2,8

Den där rosten var inte helt lättbemästrad i bildbehandlingen må jag säga. Jäkla oskick att kasta cyklar i vattnet förresten. Och här kan vi inte stå hela dagen förstår ni väl? Nä, iväg, upp en bit för vägen igen. Men vi går inte hela vägen upp, utan svänger av tvärt till vänster, upp för den branta slänten under bron istället. Österut. Kan man verkligen gå upp där? 

Jodå, med viss möda. Man får bana sig väg genom ett brandområde där varje snedsteg innebär sotiga byxor. Sen upp och ned för branta raviner och höga knallar. Ryssbergen är ganska otillgängligt trots att det ligger precis intill motorvägen och bara några hundra meter från ett köpcentrum. Jag ser sällan nån människa här, men väl spår av dem. Ganska obegripliga sådana, ibland.

GF 45/2,8 @ f/2,8

En aning mystisk stämning här. Vem tar sig tid att binda massa trasor i ett träd, högst uppe på ett berg dit det knappt går en stig? Andeutdrivning? Häxprocess? Fan vet. 
Nåväl, stilla och fridfullt är det i alla fall. Om det inte vore för den sabla motorvägen nästgårds. Men om man knallar ner i slänten en bit så slipper man bruset och kan låta sig uppslukas av skogen. Och där borta är ett konstigt mönster på en trädstam. Det måste vi kolla in. 

GF 63/2,8 @ f/8 med Nikon 5T närbildslins

Kan det vara den där beryktade granbarkborren, tro? Något mycket litet och mycket målmedvetet kreatur har i alla fall ägnat sig åt att skapa svårtydda inskriptioner precis under barken, som sen fallit av och exponerat konstverket för mina nyfikna ögon. Tur att jag hade närbildslinsen med mig; annars hade det varit svårt att fotografera med normalobjektivet. 

Efter en jojolik färd i höjdmeter sett hamnar vi uppe på vad jag misstänker är den högsta punkten i Ryssbergen. Hit går det en grov grusväg och det finns kufiska byggnationer i marken. Med all sannolikhet militära värn som skottats igen. För det kommer ju aldrig mer bli krig. Verkar en del tro. Hur som helst är platsen idealisk. Man har utsikt över hela Gäddviken och man skulle lätt kunna knäppa den som olovandes ville göra intrång medelst båt. Men hette det inte Ryssviken nyss, va? Jo, det är visst ingen som bestämt sig riktigt. Gädda och ryss, sak samma. 

På något egendomligt vis har någon glömt en lastbilsmotor här. Med tanke på färgen så borde man upptäckt den innan man for därifrån, kan jag tycka. Det ser ut att vara en gammal sidventilare, rak sexa. Tändstift har den också, så ingen diesel. Fotogen kanske? 

GF 45/2,8 @ f/2,8

Hmmm, det börjar visst skymma nu. Bäst att kravla sig ner från det här stället innan det blir mörkt, för det är ganska snårigt och dant. Vi vill ju inte snubbla i mörkret, heller. Rätt ner mot vattnet går vi; den brantaste vägen. Men också den roligaste.

Nu är vi ganska nära nästa före detta hamnområde, där de så kallade rysspråmarna låg. HÄR var det riktigt, riktigt skumt när jag i ungdomen rekade runt utan att veta bättre. Nu har man byggt ett av de fulaste hus jag sett i hela mitt liv och kallar området för "exklusivt". Jag säger då det. Samma totala brist på fantasi som när man rev stadskärnor på löpande band och byggde parkeringshus, på 60-talet. Håhå-jaja. 

Hallå! Stopp. Det ligger nåt där. Ja, där. Bakom stenarna. Vad fanken är det för nåt? Jag ser knappt att fotografera. 

Mitakon 65/1,4 @ f/1,4

Åhå, en hink bara. Och nåt annat kärl. Och där borta ligger en hel jäkla svetspirra. Hur i hela friden har den hamnat där? 
Hela området är bestrött av numera övervuxet skrot. Man gjorde väl så. Slängde sin skit i skogen bara. Men det hinner vi inte bry oss om nu, för det är mörkt som en säck i skogen och vi ska hela vägen ut på kvarnholmen. Där är det fortfarande lite ljusare. Öppnare.

En rask promenad över bron och sen ner till höger för den alldeles för branta GC-banan som man måste vara atlet för att orka cykla uppför. Vet jag sen tidigare. Nån som inte tänkt igen. Det verkar hända ganska ofta. 
Tegelbyggnaderna nere vid vattnet är vackra i alla fall, vilket man inte kan säga om schabraket bredvid. Fiffigt nog rev man hela innanmätet och byggde nytt inuti. Genialiskt! 

Zeiss 50/1,4 Planar @ f/1,4

Men nu verkar det som att hela kajen håller på att kollapsa, så det pålas och grejas. Gör om, gör rätt.

Nu skymmer det rejält och vi skyndar vidare västerut längs kajen, kameran och jag. Det gamla sundet som skilde Kvarnholmen från Finnberget är sedan länge igenfyllt och Kvarnholmen är inte längre en holme utan en halvö. På södra sidan spränger man bort groteska mängder berg för att uppföra bostäder. Känns dyrt och omständligt, men det ska tydligen nödvändigtvis bos så nära stan det bara går. Trots att det inte gör någon större skillnad i praktiken. Nån minut hit eller dit i resväg, va? På kuppen exponerar man diverse bergrum som förut ruvat på den svenska oljereserven. De största är trettio meter från golv till tak. Det ni!

Fast det är inte dit vi ska. Nej, vi raskar vidare mot stan. Och det sista försvinnande ljuset, medan båtarna stävar mot hamn, undan det tilltagande dunklet till havs. 

Zeiss 50/1,4 Planar @ f/4

Det är en mäktig syn som upprepar sig varje kväll och jag gillar att sitta på piren där och bara glo. Vi har egentligen inget bättre för oss. Kameran och jag. Imorgon blir det nya eftersökningar. För det finns alltid något att hitta som man kan fotografera. Eller i alla fall fundera över. Varför man gjorde si eller så; vad som funnits där förut och ska finnas längre fram. Ett ständigt flöde av stillastående tid. Ögonblick. Bilder. 

Trevlig helg!

---------------

Alla bilder är tagna med Fuji GFX 50R och ihopsamlade under ungefär en månads tid. Berättelsens olika delar har alltså i verkligheten inte skett i följd.