Gammal dussinglugg möter oväntat fräsig sensor

En rolig grej med Fujifilms spegellösa mellanformatkameror är att man kan sätta i stort sett vilka objektiv som helst på dem, om man hittar en fungerande adapter. Alltså ungefär som folk gjort med Sonys a7-serie under några år, med den stora skillnaden att Fuji GFX har 33x44 mm stor sensor. Detta hindrar förstås inte att man använder objektiv som inte är avsedda för det större formatet. Oftast blir det inte så bra, men ibland hittar man guldkorn. 

Vilka objektiv som ger tillräckligt stor bildcirkel för att i rimlig mån lysa ut den större sensorn är inte lätt att på förhand veta. Efter en del testande så tycks det som att de flesta objektiv kring 85-135 mm funkar riktigt bra, särskilt de med medelhög ljusstyrka kring f/1,8-2,8 ungefär. Ljusstarkare brukar innebära att vinjetteringen är lite för stor på full glugg, medan ljussvagare objektiv är ofta optimerade för att vara små, och då är bildcirkeln hårt avgränsad och för liten.
Kring 50-58 mm där de flesta normalobjektiv för småbild ligger, är det desto svårare att hitta nåt vettigt. Många påstår entusiastiskt – främst på amerikanska forum och facebook – att det-och-det objektivet ger "zero vignetting", men när man sen ser bilderna så ser det ut som skit. Visst, det finns något som med lite god vilja kan ses som bildinnehåll i hörnen, men det brukar mest vara en mörk gröt. Eller så är oskärpecirklarna åtminstone såpass små och avskurna utåt kanter och hörn att skärpedjupet blir flera gånger större där, vilket resulterar i något som ser ut som hysteriskt krökt skärpeplan. Inte vackert.

Och det är ju inte så konstigt. Varför skulle nån bemöda sig med att göra ett objektiv med större bildcirkel än nödvändigt? Det blir förmodligen en mer komplicerad, större konstruktion. Undantag finns dock, som tur är!

f/8 – ISO 400 – 1/30 sekund

Ett av dessa undantag är Nikkor 50/2. Det har funnits i en drös olika versioner mellan 1959 och 1979 och under dessa tjugo år kan man misstänka att den optiska designen har ändrats, fast det är inte säkert. Antireflexbehandling och andra smådetaljer har säkert förbättrats med åren, samt har även exteriören ändrats utifrån rådande mode. Det finns dock exempel på gluggar vars optik varit helt oförändrad i evigheter. För, varför ändra på något som är riktigt jäkla bra? 

Som ni ser här ovan så har det inga som helst problem att täcka den alldeles för stora mellanformatsensorn. Då visserligen ordentligt nedbländat, men det är inte alltid det hjälper för andra normalobjektiv. Zeiss 50/1,4 har avsevärt uslare hörn, till exempel. Och det är helt oanvändbart på hela sensorn innan man bländat ner till åtminstone f/4 eller fotograferar väldigt nära. Nikkorn fixar f/2 utan knussel! 

f/2 – ISO 320 – 1/40 sekund

Mörkt mitt på blank dan, ser vi av bilddatat. Och regnade gjorde det också, så det blev bara några enstaka testbilder på lunchen innan jag ruttnade och gick tillbaka och jobbade. Mina efterforskningar visade sig i alla fall stämma! Nikkorn är ett absolut guldkorn för den som vill använda småbildsobjektiv på mellanformat. Det är litet, billigt, skarpt och vinjetterar väldigt lite jämfört med andra normaler. Ingen av bilderna i det här inlägget har korrigerats i efterhand. 

Men... Varför skulle man vilja använda småbildsobjektiv på mellanformat? Ja, det kan man förstås undra om man inte nördat ner sig en aning. Det beror på att de befintliga objektiven till systemet "bara" ger f/2,8 som största ljusstyrka (med undantag för ett superfint porträttele med f/2). Dessutom är de flesta av dem rätt klumpiga. Och dyra, även om de är förhållandevis prisvärda. Sen är det kul att experimentera också! 

f/2,8 – ISO 500 – 1/40 sekund

Ser ni! Skarpt som bara den! Den här lilla klenoden motsvarar ungefär ett 35/1,4 på småbildsformatet (om man beskär i sidled till 4:3). Alltså ett sånt som jag skrev om igår, av en slump. Och lustigt nog beter det sig ungefär likadant, bara att 50:an är mycket skarpare. Skillnaden är enorm om man kikar i full storlek på bildfilerna. 

Hur kommer sig detta? Jo, det går inte att utan krusiduller korrigera aberrationer lika bra vid f/1,4 som vid f/2. Det är därför en större sensor med ett mindre ljusstarkt objektiv i stort sett alltid kommer vinna om man ser till mätbar bildkvalitet. 

f/5,6 – ISO 200 – 1/40 sekund

Tyvärr har jag inga intressanta bilder att bjuda på, så jag kokar soppa på en spik här. Jag blev mest lite uppspelt över att äntligen ha funnit ett objektiv som fyller en funktion utanför det som Fujinon-ditona ger. 

Det verkar som att chanserna för en stor bildcirkel hos småbildsnormaler är större om ljusstyrkan är lägre. Det finns en drös f/1,8:or som funkar någorlunda, men ingen av dem är såhär bra, vad jag sett. Ljusstarkare gluggar ger rätt balla resultat på nära håll men skillnaden i skärpedjup mellan mitt och hörn är för stor så fort man backar nån meter. Det ser inte bra ut, hur mycket man än önskar att den där 35/1,0-ekvivalenten skulle existera. 

---------

Förhoppningsvis kan jag få till lite vettigare bilder till nästa inlägg. Om det sen blir med den här kombinationen eller med 35:an på småbildskameran får vi se. Kanske en A/B-jämförelse? Till dess, på återseende! 

Optimerad minimalism – Att välja kvalitet framför kvantitet

Förmodligen lider jag av någon mental störning som gör att jag har väldigt, väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska ta med mig när jag sticker ut och fotograferar. Ibland kan det rent utav leda till ångest och jag tror tyvärr inte att jag är ensam om det.
Därför har jag satt upp en regel som inte får brytas: Om du inte kan bestämma dig inom 30 sekunder, ta normalobjektivet. BARA normalobjektivet. Eller okej, du får ta med dig ett polfilter och en försättslins också, men inget annat. 

Och jag tycker att det funkar riktigt bra faktiskt. Det är ytterst sällan jag hittar ett motiv som "kräver" en annan brännvidd. Vilket såklart till stor del beror på att jag lärt mig att kolla efter saker som passar just den bildvinkeln. 

En del är helt besatta av att under alla omständigheter kunna fotografera allt som kommer i deras väg. Som om det skulle vara ett självändamål. Jag tycker snarare att det tyder på förvirring eller icke målmedvetenhet. Det är klart att det kan kännas bra att ha både hängslen och livrem om det där Motivet med stort M dyker upp. Men ärligt talat, hur ofta händer det? Och om det händer, varför skulle det vara så hemskt att inte kunna fotografera det? 

För egen del handlar önskan om fler medhavda objektiv inte om mångsidighet egentligen. Jag har en irrationell vilja att fotografera saker som jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Lyckligtvis har jag i alla fall börjat inse det och anpassa mig efter denna insikt. Och faktum är att normalobjektivet – som jag tidigare haft väldigt svårt för – numera känns helt rätt. 

För det jag gillar bäst är ändå "stora detaljer", eller hur man nu ska beskriva motiven. Det bör finnas ett sammanhang, men samtidigt får det gärna bli koncentrerat. Bort med onödiga bakgrunder och fram med färg, form, mönster och texturer! 

Dylika motiv tror jag att många andra tycker är helt obegripliga, tråkiga och meningslösa. Men se, det är lite av poängen, och däri ligger passionen. Att trots allt se något som gör sig på bild i de vardagligaste av omgivningar. Möjligheterna är oändliga!

Att inte krångla till det, genom att lämna allt utom normalobjektivet hemma, ger mig sinnesfrid. Det är ingen idé att grubbla på om man valde rätt eller fel; gör något av det du har med dig och nöj dig med det. 

Det händer dock att sensorns sidförhållande inte riktigt passar alla motiv och då är det finemang att kameran jag använder kan ställas till en mängd andra sådana. Givetvis kan man beskära i efterhand men det blir inte samma grej. Det finns mycket fotoglädje att vinna på att få komponera bilden i sitt slutgiltiga utsnitt tycker jag. 4:3 är den bästa kompromissen för mina ögon och lyckligtvis är det vad sensorn har för format. För landskapsmässiga bilder har jag emellertid fastnat för panoraman. Beroende på väder och eventuell förgrund kan de får vara olika men jag brukar utgå från 65:24-läget (en härmning av Hasselblad Xpan) och sen eventuellt beskära i sidled. 

Ibland får man dock leva med att beskära ordentligt i efterhand. Och därmed råkar vi komma in på något jag undvikit att nämna, nämligen att en stor del av min nöjdhet med normalobjektivet beror på kameran den sitter på. Med digitalt mellanformat slipper jag all tidigare tandgnisslan över "fel" sidförhållande och därtill optiska defekter som bara en dåre (jag) skulle bry sig om. 

På tal om dårar är det nog inte särskilt många andra som uppskattar motiv som det här nedanför.

Jag har ingen aning om vad som tilltalar mig i en vy som denna. Det bara känns bra på något egendomligt sätt. Förmodligen är det ingen vits att försöka analysera heller. Lite som att man inte behöver veta exakt vad man äter för att det ska smaka gott.

Det var länge sen jag varit så obrydd om utrustningen, och därmed kunnat koncentrera mig så mycket på själva fotograferingen, som nu. Det står massa alternativ här på hyllan och blänger slugt på mig men just nu känner jag inget behov av något annat än normalen. Och med tanke på hur jag brukar fungera så är det bäst att passa på så länge det håller. Den ger ett slags optimerad minimalism med begränsningar i möjligheterna men inte i bildkvalitet. Bara tanken på detta får mig att vilja fotografera.

Fortsatt trevlig helg!

--------------

Alla bilder är tagna med Fujifilm GFX 50R och Fujinon 63/2,8