Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Är detta världens bästa objektiv?

Ursäkta click bait-rubriken, men den är halvt allvarligt menad. Under mina år med digitala småbildskameror från Nikon och Sony har jag alltid letat efter det bästa och tycker mig ha satt nån slags nivå för vad jag vill ha ut av ett objektiv, för att vara nöjd. En nivå som är relativt hög men tillåter vissa optiska knasigheter om de tillför något, vilket inte är helt ovanligt. 
Denna standard ställdes raskt på ända när jag för snart ett år sen investerade (jo, tjena) i Fujifilms GFX-system. Fram till nyligen har jag haft två objektiv; GF 45/2,8 och GF 63/2,8. Alltså en måttlig vidvinkel och ett normalobjektiv som båda är fruktansvärt bra. Så bra att jag i början satt med näsan mot skärmen och undrade hur i helsike det ens var möjligt. Fuji? Verkligen?

Nu har jag vant mig så att säga, och det är svårt att gå tillbaka till småbild. Det lustiga är att Fujifilm inte är en direkt känd optiktillverkare hos de flesta fotografer, men det beror nog på att de mest tillverkat åt andra fram till ganska nyligen. Hasselblad till exempel. Det märks, särskilt när jag nu lagt vantarna på deras hyllade korta teleobjektiv; Fujinon GF 110/2. Här har man så att säga lagt i en växel till. 


Som alltid när det handlar om tekniskt fräsig kvalitet är det väldigt svårt att visa det på webben. Visst, jag skulle kunna ladda upp bilderna i femtio miljoner pixlar så att de få läsare som har 40-tumsskärmar med 8k skulle kunna se bilderna "på riktigt", men det hjälper inte övriga. Istället ska det nu handla om karaktär, vilket är nog så viktigt. 



Som brukligt har jag knallat omkring och plåtat där jag kommit åt, för att prova mig fram. Se hur objektivet beter sig på olika fokusavstånd, vid olika avstånd mellan motiv och bakgrund, vid olika bländarvärden. Hur lång slutartid man kan handhålla med bibehållen skärpa, och så vidare. Det har alltså blivit ganska många mediokra bilder med denna ganska jäkla dyra utrustning. Sånt får man helt enkelt stå ut med, ett tag. 

Det är svårt att inte jämföra rakt av med hur ett bra 85/1,4 brukar bete sig på det mindre senorformatet, för det är en direkt ekvivalent. Samma ingångspupill och nästan identisk bildvinkel.



Men såhär gör inte ljusstarka åttiofemmor. De är inte sinnessjukt skarpa vid full bländaröppning och de ger inte abrupt övergång mellan skarp och oskarpt. Inte heller har de snygg och jämn bakgrundsoskärpa utåt mot hörnen och de saknar inte longitudinell kromatisk aberration nästan helt. Nej, 110:an ligger en nivå upp. Och det är inte konstigt eftersom det är ett steg mindre ljusstarkt. Jag är ganska säker på att en del av er nu reagerar på att ovanstående bild ser ganska rörig ut, men prova att ta en liknande bild i hårt motljus med vilket 85/1,4 som helst så får ni se vad som händer. 



Man kanske kan säga att det beter sig lite mer som ett längre teleobjektiv. Och det är ju just vad det är, fast med större bildvinkel samtidigt. Jag är lite tudelad till bokehn faktiskt. Den är väldigt effektiv för att få motiv att stå ut mot en snygg bakgrund, men samtidigt är övergången mellan skarpt och oskarpt inte särskilt snygg. Den är lite hård och stökig, precis som hos 63/2,8. Å andra sidan börjar jag tro att det är just det som gör att man kan få sån vrålskärpa. 



Alla bilder hittills är tagna vid f/2. Och de tre sista är dessutom JPG direkt ur kameran, vilket säger något om vilken stuns gluggen ger! Jag älskar färgerna i "classic chrome"-simuleringen med färgen på +1 och "chrome effect" satt till "strong". Det ser verkligen ut som diafilm! 

Nå, man måste ju inte plåta med kort skärpedjup bara för att det går. Jag har provat att blända ner också även om det verkligen inte behövs. Och inte blir det mindre skarpt då, kan jag lova.



Man kan fota plana motiv vid f/2, vilket är en stor fördel när det är så sabla mörkt som det är nu även mitt på dan. Det har jag gjort här nedan...



Det är lika bra att strössla lite med bilder. Vid det här laget hade jag börjat försöka ta "riktiga" bilder istället för att bara prova mig fram. Något av en utmaning för mig som egentligen inte är helt förtjust i bildvinkeln. 



Det är inte därför jag fotat panoraman dock. Det är mest ett trevligt verktyg för ytterligare kreativitet, som jag inte förstår varför inte alla kameratillverkare tar tillvara på. Varför i helsike skriver man inte några rader kod så att användaren själv får välja sidförhållande? Det är en underbar grej! 

Nej, det här med bildvinkeln är något av en medveten provokation mot mig själv. Det är klart att det går att lära sig att fota med "fel" objektiv, och det är exakt vad jag pysslar med. Sen kan man med visst fog anse att jag är helt bränd i roten som lägger så mycket pengar på något som jag inte ens är säker på att jag gillar. Men sån är jag. Man lever bara en gång och det är roligt att leka med fin optik. Svårare än så är det inte!



Nu kanske det börjar likna nåt ändå. Ett kort tele är inte så dumt för att koncentrera sitt motiv. Jag som gärna vill ha med mer, tvingas stå ut med att jag inte får det. Det går inte att backa tillräckligt långt. Man får välja andra motiv.



Här kan man istället börja argumentera för att objektivets karaktär inte alls syns, och det stämmer i någon mån. Det hade blivit utmärkt med Loxia 85/2,4 på min Sonykamera. En väldigt, väldigt mycket nättare kombination. Men så vips så stöter man igen på ett motiv där det är fördelaktigt att trolla bort bakgrunden. Och fota i 4:3 istället för det förhatliga 3:2-förhållandet. Jag kan använda det som dålig ursäkt om inte annat. Jävla Sony.



Så, stämmer rubriken? Ja, inom ramarna för vad som är ekonomiskt försvarbart för en glad amatör som gärna lägger en slant på fina prylar. Eller för proffsfotografer som verkligen behöver bästa möjliga bildkvalitet, utan att för den sakens skull lägga ut hundratusentals kronor. GFX-kombon är dyrare än de flesta småbildsgrejer, men fortfarande billigare än en Leica M med ett fint porträttele. Mycket billigare faktiskt. 
Ser man till den bildkvalitet och karaktär man får, så skulle jag helt fräckt vilja påstå att Fujigrejerna är prisvärda. Nästan rent av billiga. Ja, du läste rätt. Man måste sätta saker i relation till annat för att dra en sådan slutsats. Samt vara rätt jäkla nördigt teknikintresserad, och det är jag. 

Nu äntligen går jag på julledigt och slipper stressa fram bilder på mina lunchraster, så det kanske kan höja nivån till åtminstone i närheten av vad de här grejerna förtjänar. Jag ska i alla fall försöka så gott det går.

Ha're! 

Postat 2019-12-20 20:55 | Läst 2006 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera