Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Kufiska gluggar på Fujifilm GFX 50R

Jaha, det hade man ju kunnat lista ut. Att jag naturligtvis inte kunde nöja mig med ett par-tre bra objektiv till den digitala mellanformataren. Nänä, här skulle det börja köpas adaptrar för småbildsobjektiv och sen ännu mer dumheter, skulle det visa sig. 
Men vadå, det är väl klart att man är jäkligt nyfiken på hur till exempel ett Nikkor 55/1,2 funkar på en större sensor! Faktum är nämligen att det funkar oväntat bra. Dock inte tillräckligt bra, inser jag. 

Här krävs en kort tillbakablick. Under ganska många år har jag fotograferat med Sonys spegellösa a7-kameror och egentligen varit mer än nöjd med bildkvaliteten. Jag har några moderna objektiv och en halvt ton äldre saker som står och dräller i en hylla. Jag vet inte ens hur många det är, ärligt talat. Det finns också en drös mellanformatgrejer för film. 
När jag köpte GFX:en så blev det i kit med 45/2,8. Sen "råkade" jag slinta och skaffa ett 63/2,8 begagnat, och dessa två är de enda jag har som egentligen hör till systemet. Tanken är att helt gå ifrån Sony, och då vill man förstås passa på att prova om några objektiv är värda att spara och använda på det större formatet. Tyvärr går det inte att medelst adapter använda FE-objektiv på GF-bajonetten, men det mesta annat funkar rent mekaniskt. Optiskt visar det sig vara ett lotteri.

Först ut var en adapter för Pentax 67. Ett gigantiskt filmformat om 56x71 mm, vilket är så stort att den lilla 33x44-sensorn i GFX:en förstorar alla optiska fel alldeles för mycket. Det blir klart sämre än ett medelmåttigt objektiv på småbildsformatet. Nästa!
Sen en adapter för Nikon F, och där började det hända grejer! Men jag ska inte gå in på det just nu; det sparar vi till ett senare inlägg. Själva adaptern återkommer vi dock till strax... 

Allt det här hade förmodligen aldrig utspelat sig om det inte vore för Postnord. De hade nämligen under tiden supit bort ett annat objektiv som jag beställde samtidigt som kameran. Men till slut kom det, när jag redan handlat på mig annat krafs.

VM i kort skärpedjup – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Det bortsupna men återfunna objektivet är ett Mitakon 65/1,4 tillverkat av Zhong Yi optics i Kina. Innan vi går vidare så ska vi börja räkna lite för att förstå vad detta och annat motsvarar på småbildsformatet. Jag är en sån där som beskär mina FF-bilder till ungefär 4:3, och då får man jämföra GFX-sensorn med det för att det ska bli rättvisande. Faktum är att det blir ganska meningslöst att jämföra diagonal bildvinkel på olika sidförhållanden, för bilderna blir ju inte likadana. 
Så, beskär vi 24x36 mm till 4:3 så får vi 24x32 mm och därmed en linjär storleksskillnad på 1:1,375 jämfört med 33x44 mm. Det är alltså nästan hälften så stort sett till ytan och så nära 1:1,4 att vi kan avrunda till ett stegs skillnad.

65/1,4 motsvarar därmed ungefär 47/1,0 på en småbildskamera. Men med (trodde jag) bättre skärpa eftersom det är betydligt lättare att korrigera aberrationer vid f/1,4 än vid f/1,0. Tyvärr lever objektivet inte upp till förväntningarna och det beror till viss del på att jag nog använder det på ett helt annat sätt än tänkt.


Test av "6x7-look" – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Egentligen är det skitfånigt med kort skärpedjup. I fotohistoriens början såg man det mest som en defekt som man fick leva med för att filmen var så sabla okänslig för ljus att det hade varit omöjligt att fotografera med mindre bländaröppningar för fullt skärpedjup. Sen har det börjat förknippas med fräsiga objektiv och vi har lärt oss att tycka att det kan vara rätt snyggt. Men tillför det egentligen något? Tja, ibland är det förstås trevligt om ögat dras till det som är i fokus, men då gäller det att bakgrundsoskärpan är snygg. Eller så vill man med flit att den är osnygg, för att göra att bilden ser mer målad ut, som med pensel. 

Jag har försökt släppa allt det där och lyckats i någon mån. Numera tycker jag att oskärpans karaktär är betydligt viktigare än mängden oskärpa. Det behövs sällan särskilt mycket för att få det att se trevligt ut. Men Mitakonen kunde jag bara inte låta bli ändå. Den borde kunna ge ett ganska unikt bildutseende för att vara från en digitalkamera. På film har det inte varit några problem då det finns betydligt större filmrutor i kameror som idag kostar en spottstyver. Emellertid orkar bara ett litet fåtal fotografer hålla på med sånt.

Och visst får man lite wow-känsla, hur irrationellt det än är. Trädet i fokus nedan var ungefär 15 meter från objektivet!

Brandområdet vid Ryssbergen – Mitakon 65/1,4 @ f/1,4


Att få till det här med småbildsformatet är väldigt, väldigt svårt. Objektiv som är såpass ljusstarka är helt enkelt inte så bra korrigerade. På långa avstånd brukar oskärpan se ut som skit och skärpan är inget att hänga i granen. Dessvärre kan jag inte påstå att Mitakonen är direkt imponerande heller, även om det blir hyfsat bra.

Problemet är att det bara är skarpt i mitten och kanske 1/3 utåt (gränsen går ungefär där trädet i bilden är). Sen faller upplösningingsförmågan ihop som ett korthus och det blir bara total gröt av allt. Vilket är lite förvånande eftersom det åtminstone borde kunna vara lika bra som ett enkelt 50/1,4. Men det är det alltså inte.
Jag gissar att man optimerat det för snyggast möjliga bakgrundsoskärpa på lite närmare håll, till exempel för porträtt. Något som jag inte pysslar med, och därför använder jag objektivet på "fel" sätt, vilket visar massa svagheter som andra förmodligen aldrig kommer märka. På nära håll får man ändå vrålkort skärpedjup vid f/2,8 så jag ser inte riktigt vitsen måste jag säga. 
Förmodligen kommer jag att sälja Mitakonen, men jag ska ge besten några försök till. När det blir bra så blir det nämligen väldigt bra. Dock är det väldigt, väldigt svårt att lyckas med det.

---------------

Därmed går vi vidare till något mycket intressantare. Den där Nikonadaptern visade sig nämligen ytterst användbar, men inte till mina befintliga objektiv. Återigen "råkade" jag slinta på köpknappen. Den här gången var det i alla fall billigt. 


Järla sjö från Ättestupsberget – Samyang 135/2 @ f/5,6


Jag hade kikat lite på Fujis egna teleobjektiv och insett att de har två problem. För det första är de helt jävla gigantiska! För det andra kostar de ett helt tjog skjortor. Och med tanke på hur sällan jag använder teleobjektiv så har jag lyckats avstå. Något som är längre än 63 mm ville jag dock ha, och efter idogt grävande på det stora internet lyckades jag luska ut att ett av de allra billigaste alternativen också skulle kunna vara bland det bästa. 


Samma lekplats, annat perspektiv – Samyang 135/2 @ f/2


Av någon outgrundlig anledning tar Cyberphoto bara 2500:- för Samyang 135/2 i videoversion. Stillbildsversionen är exakt samma rent optiskt men kostar dubbelt så mycket. Så jag tänkte att det inte var mycket att fundera på och slog till. Här gjorde Postnord sitt jobb och gluggen damp ner dagen efter att jag beställt. 

Om vi räknar lite igen enligt tidigare resonemang så motsvarar Samyangen ett 100/1,4 på småbildsformatet beskuret till 4:3. Även det kan alltså ge galet kort skärpedjup. Men till skillnad från Mitakon-65:an är Samyangen skarp så in i bänken. Ända ut i hörnen, trots att jag använder det på en större sensor än avsett!

Tennisplanen bakom Rotor Maskiner AB – Samyang 135/2 @ f/2


Ärligt talat fattar jag ingenting. Otaliga tester visar att det här objektivet är bland de skarpaste 135:or som går att köpa, oavsett pris. Det klår till och med Zeiss 135/2 som kostar uppåt tjugo lax. I skärpa då alltså. Som ni säkert vet finns det andra egenskaper som inte sällan är viktigare. Men för tvåtusen femhundra spänn och på en sensor som är för stor. Skojar ni med mig??


Unken fikaplats – Samyang 135/2 @ f/2


Visst, man kan se att oskärpan blir lite "snurrig" utåt hörnen. Det beror på att utgångspupillen blir mer avskuren ju längre bort från den optiska axeln man befinner sig på sensorn. Detta är dock inte ovanligt ens när man använder ljusstarka objektiv på det sensorformat de är gjorda för, och det kallas mekanisk vinjettering. Mängen här är verkligen inget att bråka om, precis som de mörka hörn det orsakar.

Vinjettering är det absolut största problemet när man sätter småbildsobjektiv på 33x44-sensorn och orsaken till att jag inte visar några bilder från de Nikonobjektiv jag hade sen tidigare. De flesta vinjetterar helt enkelt för mycket. Dock blir de användbara om man beskär en skvätt i sidled och det kan man göra direkt i kameran. 1:1 ger fortfarande större sensoryta än småbild och då klarar sig nästan alla objektiv, eftersom den bildcirkel som krävs bara är några millimeter större än avsett. På köpet får man en trevlig kvadrat om man vill utmana sig en smula med kompositionerna. Men det tar vi i ett annat inlägg. Tillbaka till Samyangen.


Mjuuuuuuk bakgrundsoskärpa! – Samyang 135/2 @ f/2


Skärpa i all ära. Oskärpan är dock det bästa med det här objektivet. Den är helt sagolikt mjuk! Nu har jag inget vettigt bildexempel tyvärr, men den annars ofta bortglömda övergången mellan skärpa och oskärpa ("transition zone" på nörd-engelska) är bland det bästa jag sett. För tvåtusen femhundra spänn. Hallå? 

Finns det inte nåt dåligt då? Jo, givetvis. Byggkvaliteten är till synes bra. Men om man tittar in i objektivet framifrån så ser man hela fokusmekanismen. Den ligger helt öppen mellan linserna och det är bara en tidsfråga innan det kommer vara fullt med damm och metallpartiklar där inne. Nån påstod därtill att snäckan är av plast och då lär den slitas ut ganska fort. Men till dess är det bara att plåta och vara glad.
En sak till förresten. Det här med mjukast möjliga bakgrund är inte alltid vad man vill åt. Särskilt inte vid porträtt, ironiskt nog. Om hela bakgrunden bara blir en enda oformlig plasmaliknande gröt så ser bilderna ofta rätt platta ut. Lite struktur skadar inte. För mig som oftast fotar på lite längre avstånd däremot, är det riktigt trevligt. Då kan man sudda till bakgrunden på ganska många meters avstånd lite lagom sådär. 

Fräsiga ekerpluttar – Samyang 135/2 @ f/2


Jag kan varmt rekommendera Samyang 135/2 oavsett om du tänker använda det på en småbildskamera eller på en 33x44-sensor. Maken till pang för pengarna har jag nog aldrig sett, nånsin. Enda skillnaden mellan video- och stillbildsversionerna är att den förstnämnda har en kuggkrans på fokusringen och en på bländarringen (som är steglös). Själv gillar jag det eftersom det blir lättare att fokusera med handskar. Markeringarna sitter också på sidan istället för rakt uppåt, om man nu bryr sig om sånt. Det gör inte jag.

---------------

Det finns ett objektiv till som jag har vissa förhoppningar om, fast jag måste prova lite mer först. Nu har jag i alla fall fyllt det där kliande tele-behovet och kan därmed koncentrera mig mer på att fotografera. En stund. Just nu är det mest 63/2,8 som sitter på kameran och med det befinner jag mig i himmelriket på det tekniska planet. Det "sämsta" objektivet i hela Fujinon GF-serien. Jösses.

På återseende, och var inte rädda för att experimentera!

Postat 2019-03-30 22:30 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera