Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 


Nikkor 50/2 AI @ f/2 


Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...



Nikkor 50/2 AI @ f/5,6


Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.



Nikkor 50/2 AI @ f/2


Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran


Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.



Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand


Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 



Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)


Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.


Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran


Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 


Tjingeling!

Postat 2019-11-13 21:11 | Läst 2140 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Voigtländer 35/1,4 FE – Knepigt men inspirerande

Vad gör man när man vill fotografera men både ljuset och inspirationen tryter? Jag provade att köpa ett objektiv. Det har funkat förut och jag hade klurat ett tag på saken. Plus att jag fyllde jämnt för nån vecka sen, och ibland ska man unna sig saker. 
Den här satans vintertiden gör ju att det är svart som i en säck efter arbetstid, så det fick bli ett ljusstarkt objektiv. Men för ovanlighetens skull valde jag inte ett "bra" sådant, utan ett ganska mediokert. I alla fall om man får tro de mätbara egenskaperna. Men som ni vet så finns det annat, och det ska vi snart kika på!

En kort bakgrund till köpet kan vi förstås ta först. Jag har ju plåtat digitalt mellanformat sen några månader och älskar det. Men... Det finns alltid ett eller flera men, tyvärr. Dels är kameran så dyr och iögonfallande att jag inte vill skylta med den var som helst i det nya "trygga" Sverige, dels saknar den bildstabilisering och dels är objektiven inte så ljusstarka. Så trots att sensorn är rejält stor så funkar den inte så bra för handhållen fotografering i mörker, jämfört med en bildstabiliserad småbildskamera med riktigt ljusstarka objektiv. 

Ljusstarka objektiv har jag redan och bra är de därtill. Men man kan alltid hitta på skäl att handla nåt nytt, så idag damp det ner ett Voigtländer 35/1,4 Nokton FE. Trots att jag bara jobbar 75% har jag ingen ork att plåta i skymningen efter jobbet, men efter middan blev det en liten promenad i närområdet.


f/1,4 – ISO 1000 – 1/15 sekund


Apropå trygghet. Ungefär 100 meter från Nacka stadshus känner sig entreprenören som bygger Nacka stad så otrygg med att få ha kabeltrumman ifred att man bemödat sig med att "låsa" den med ett par rediga stenar. Finns det en enda människa i detta land utom politiker och journalister som fortfarande tror på lögnerna? Hur dumma tror de att vi är egentligen? 

Nåja, nu var det objektiv vi skulle snacka om. 9 av 10 fotografer skulle förmodligen fnysa åt den här gluggen eftersom den är synnerligen omodern. För det första har den manuell fokus och för det andra är den optiska prestandan ganska märklig. Man kan säga att det är ungefär som det första Leica 35/1,4 Summilux från 60-talet, fast med högre kontrast och lite starkare färger. 



f/1,4 – ISO 500 – 1/15 sekund


Det innebär att det har en hel drös med påtagliga nackdelar. För det första är det dimmigt av sfärisk aberration från full bländaröppning till ungefär f/2,8. Men som ni ser syns detta knappt i bilderna vid måttlig visningsstorlek. Och snarast bidrar det ibland med ett trivsamt skimmer som skapar en viss stämning. Det är förstås inget för dig som vill ha kliniskt perfekt prestanda vid full glugg däremot. Då finns det bättre doningar. 



f/1,4 – ISO 1250 – 1/15 sekund


Men... Är inte Martin en kräsen jävel som VILL HA det absolut bästa? Jo, ja... Men det är inte riktigt så enkelt. Jag har ju mellanformataren för perfektion och där får jag precis vad jag vill åt på det planet. Sen har jag på senare tid också börjat uppskatta egenskaper som jag förut inte riktigt kunnat sätta fingret på. Jag tror mig se ett slags klarhet eller transparens i objektiv med väldigt enkla konstruktioner, särskilt utan asfäriska linser. De har ofta massa knepigheter för sig, men samtidigt är knepigheterna sällan särskilt fula. Oskärpa på grund av sfärisk aberration eller astigmatism är oändligt mycket snyggare än dålig upplösning för att den gjutna asfäriska linsen helt enkelt har för dassig ytfinhet. Det är nåt helt annat. 



f/1,4 – ISO 3200 – 1/15 sekund


Tanken är att 35:an ska ersätta ett annat Voigtländer, nämligen 40/2,8 Heliar. Det har jag nog inte skrivit nåt om, vilket är lite synd kanske. För det är väldigt speciellt, och bra. Men lite för ljussvagt för att kännas allround. Kanske diskar jag även Voigtländer 40/1,2 Nokton som lite spelat ut sin roll när jag har mellanformat att ta till när kraven eskalerar. 35:an är "sämre" men mindre och charmigare. 



f/1,4 – ISO 1000 – 1/15 sekund


Som ni ser så har jag använt slutartiden 1/15 sekund till varenda bild. Det funkar hur bra som helst och skulle det behövas så går det att handhålla 1/5 sekund också. Men då får man anstränga sig lite och kanske försöka flera gånger innan det blir skarpt. 
Det här visar varför mellanformataren inte funkar lika bra i samma situationer. Med 45/2,8 – som är ungefär likvärdig i bildvinkel – förlorar jag två hela stegs exponering. Visserligen vinner jag sen ungefär motsvarande ett steg på att sensorn är nästan dubbelt så stor. Men jag kan inte handhålla tider längre än 1/50 sekund med nån säkerhet vad gäller skärpa. Ibland går det, men ofta krävs för många försök för att det ska vara roligt. Och eftersom det objektivet tillsammans med 50 miljoner pixlar är så skoningslöst brutalt skarpt, så syns varje tillstymmelse till rörelseoskärpa desto mer. Det blir lite plågsamt helt enkelt. 

I vissa fall hade jag denna afton kunnat blända ner, men jag vill ta en sak i taget så att säga. Utvärdera hur gluggen funkar på f/1,4 först. Och jag kan inte låta bli att gilla aberrationerna i bilden nedan. Kolla glöden på ledstängerna till exempel.



f/1,4 – ISO 320 – 1/15 sekund


Kikar man på klockan så är det inte fullt lika angenämt däremot. Astigmatism, så det skriker om det! Alltså att skärpan är helt olika i tangentiell och radiell riktning, troligen för att optimalt fokusavstånd för respektive riktning skiljer sig åt. 

Såna här skitegenskaper hittar man hos nästan alla gamla 70-talsgluggar med ljusstyrka f/1,4. Så varför inte bara köpa en sån istället? Jo, dels var och är 35:or av den kalibern fortfarande svindyra och dels var de verkligen sämre, trots samma "tänk" när man designat dem. Sämre glassorter, sämre tillverkningsmetoder och sämre kunskaper om hur man optimerade, gör att Voigtländer kunnat härma klassikerna och ändå städa bort en del av de fulaste felen som ingen riktigt gillar. 



f/1,4 – ISO 1600 – 1/15 sekund


Bilden ovan tog jag vid några olika bländarvärden och lustigt nog gillade jag mjukheten vid f/1,4 bäst. Den där gröna blobban runt lampan beror inte på objektivet. Det är reflexer mellan de jättetjocka glasbitarna framför Sonykamerans sensor. Just det... Jag har ju inte ens berättat vad det är för kamera! En a7 II, som jag inte ser nån som helst anledning att uppgradera. Enda anledningen att jag bytte från ur-a7:an var för att få bildstabilisering. Och det är guld värt.

Här nedan har jag däremot bländat ner liiiite, för att bären skulle avteckna sig lite skarpare mot den svarta himlen.



f/1,7 – ISO 500 – 1/15 sekund


Ja, det var väl allt tror jag. Jag hatar verkligen att fotografera i mörker men jag ska försöka lite oftare. Ett av de större abrena är att alla kameror som är för stora för att gå ner i en ficka, kräver en väska. Och plötsligt kan man inte ha den väska man annars skulle haft. Till exempel den ryggsäck jag cyklar och handlar mat iförd. Alltså kan jag inte fotografera när jag är ute i annat ärende. Suck.
Det här med att hitta en kompaktkamera som är vettig har jag gett upp. Det var nämligen den ursprungliga planen för att kunna fotografera lite mer till vardags. Tillverkarna fattar verkligen inte grejen. Det är helt sjukt att det inte finns en enda kompakt med stor sensor OCH lutbar skärm OCH bildstabilisering. Inte en enda. Vafan? Så, jag försöker knö in mellankameran i livet på nåt sätt istället. Med ett litet och ljusstarkt objektiv som jag dessutom gillar, borde det kunna gå. Kanske. 

Nu har jag skrivit ungefär tre gånger mer än jag tänkte från början. Gonatt! På återseende!

Postat 2019-11-07 23:22 | Läst 1528 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera