Monokroma kvällskvadrater blev färgglada rektanglar

Det enda sättet för mig att fotografera svartvitt med digitalkamera är att sätta kameran till monokromt läge, det vill säga att man både i sökaren och den färdiga bilden (JPG) slipper färg. Då blir det lättare att komponera och man ser direkt vilka färger som ger vilken gråton. Vill man finlira så kan man dessutom i vissa kameror välja simulering av färgfilter, om man vill få en himmel lite mörkare eller något specifikt objekt ljusare än omgivningen.

Igår begav jag mig därför ut på kvällskvisten med kameran satt till svartvitt och en ljusstark femtia frampå. Min kamera har lite större sensor är småbild och i det kvadratiska läget – som man också trevligt nog kan välja i kameran – blir denna brännvidd på 33x33 mm sensoryta väldigt nära den klassiska normalen på en Hasselbladare eller Rolleiflex. Så om inte annat kastas man tillbaka i tiden en aning med denna kombination. 

Allt gick bra och jag dokumenterade även färdmedlet.

f/3,4

Fuji GFX:en ger väldigt fina JPG direkt ur kameran och jag har inte rört bilden över huvud taget. Bara skalat ner till webläsarvänlig storlek. Haken är att det måste bli bra vid fototillfället. "Det måste det med film också!", kanske du triumferar. Men det stämmer inte. Med film kan man – även om man framkallar den generiskt – anpassa exponeringen av pappret och/eller välja ett specifikt papper, samt framkalla pappret på olika sätt. Man kan också pjatta och ha sig om man vill köra överkurs. Eller om man digitaliserar filmen så kan man behandla den som vilken råfil som helst.
Med JPG är man rökt redan vid fotoögonblicket om man inte vill dra i spakarna efteråt. Det man kan göra är att försöka anpassa kontrasten redan innan man trycker på knappen, och har kameran en EVF så ser man redan i sökaren hur det blir. Men det tar lite tid.

f/4

Inte så pjåkigt! Men... För att ha både hängslen och livrem fotograferar jag oftast i råformat och JPG. Så att man kan ångra sig eller rädda en bild där det blev lite knasig exponering. Och då är det svårt att inte råka snegla på råfilen när den ligger i samma mapp som de färdiga, svartvita JPG-bilderna. Fan också. Det blev ju mycket bättre i färg.

f/4

Svartvitt kräver för min del att man aldrig ser bilden i färg. Därför kan jag nästan omöjligen konvertera en färgbild till svartvitt i efterhand, för det blir alltid sämre. Det känns som man bara tar bort saker ur bilden. Minskar dess estetiska kvaliteter. Undantag finns förstås, såsom motiv som nästan inte innehåller någon färg ändå. Eller om man vill åt en särskild, dyster stämning. 

Det hela slutade med att jag slängde alla svartvita JPG-filer utom ett fåtal, och tog tag i råfilerna istället. Vilket också har effekten att man plötsligt kan se vad hela den 33x44 mm stora sensorn har registrerat. Det är betydligt större än vad objektivet – Zeiss 50/1,4 ZF Planar – egentligen mäktar med. Så man kan varsamt få beskära lite lagom i efterhand, beroende på hur motivet ser ut. 

f/8

Här har jag använt hela bredden men beskurit ett uns på höjden. Ingen korrigering för vinjettering, och det är förvånande hur stor effektiv bildcirkel Zeissen ger, särskilt med tanke på ljusstyrkan. Vid f/11-16 kan man med lite god vilja använda hela sensorn om man accepterar att de allra yttersta hörnen är oskarpa. Nånstans kring f/4 blir det bäst i 7:6 och vid större än f/2,4 får det bli kvadratisk. Ganska roligt med den begränsningen, hur knasigt det än må låta. 

Går man närmare kan man också plåta vid f/1,4 och använda hela sensorn. Bildcirkeln blir i regel större ju närmare man fokuserar med de flesta objektiv (åtminstone de där hela den optiska cellen flyttas) eftersom utgångspupillen kommer längre bort från sensorplanet. Trigonometri, helt enkelt.

f/1,4

Jag har beskurit ovanstående en skvätt på högersidan, men bara för att få en bättre komposition. Det hade gått fint att använda hela 4:3-formatet om man ville. 

Sen är det förstås inte alltid man vill frångå sin ursprungliga, kvadratiska komposition. Det kanske helt enkelt inte finns nåt vettigt där utanför ändå. Och kvadrater är ändå kvadrater. De har sin charm.

f/2,8

En klurig grej är att kvadrater inte alltid ser kvadratiska ut. Man är så ovan vid dem att de kan se ut att vara lite utdragna på höjden ändå. Då kan det vara fint att kunna "obeskära" några millimeter extra i sidled. Så att kvadraten ser mer kvadratisk ut, trots att motsatsen egentligen skett. Lurigt. 

f/5,6

När jag kom hem vid 22:30 så var jag som så ofta väldigt missnöjd med bilderna. Det blir så av nån anledning. Som att kraven är högre när man granskar dem framför datorskärmen än vid fototillfället. Eller så beror det på att jag på kvällen drar ner ljusstyrkan på skärmen för att inte bli bländad, och då tappar bilderna mycket av sin lyster. Därför tog jag nya tag idag och nu känns de helt okej. Inga pangbilder, men användbara. 

Vi avslutar med ett väderpanorama. Lustigt nog älskar jag detta utdragna format, trots att jag föredrar 4:3 före 3:2 alla dar i veckan. 

f/5,6

Förresten är det såhär jag önskar att bloggen ska fungera. Att jag tar en bunt bilder och skriver om dem, gärna samma dag eller i alla fall nära inpå fototillfället. Att samla bilder på hög förstör min motivation. Nu är jag så att säga "av med dem" och kan gå vidare. Just idag passade det fint att vänta lite eftersom det spöregnar. 

Ha en fortsatt trevlig vecka!