Retroförnuft eller bara konstig smak?

Jag är en sån där människa som stör mig på väldigt mycket i min omgivning, tyvärr. Förmodligen beror det på nån slags djupt rotad perfektionism; att jag har svårt att acceptera fel och brister hos saker och ting. Detta har också lett till att jag nästan alltid söker efter bättre prylar oavsett vilket skrå det handlar om. Inom foto har jag en fäbless för riktigt fina objektiv, till exempel.
Men det finns undantag har jag märkt. En del objektiv är nämligen lite lagom dåliga på precis rätt sätt. Så att de upplevs en smula charmiga och gör att man (i alla fall jag) tänker lite annorlunda. Sänker garden lite och börjar acceptera att det inte kommer att bli 100% perfekt. 

f/5,6 – 1/ 100 sekund – ISO 100

Voigtländer 35/1,4 Nokton Classic är ett dylikt objektiv. Det har funnits ganska länge för Leica M-kameror, men nu har det också kommit i FE-version för Sonys spegellösa systemkameror. Den optiska konstruktionen är i princip samma som förut, fast man har korrigerat för den tjocka filterbunten framför sensorn som annars har ställt till med ordentliga problem för just den här typen av objektiv. Utgångspupillen sitter nämligen så nära sensorn att sensorfiltret orsakar astigmatism och krökt skärpefält, eftersom förhållandet i avstånd mellan objektiv och sensor inte är samma i mitten som i hörnen, jämfört med om det saknats filter. Glas har som bekant inte samma brytningsindex som luft, nämligen. 

Objektivet är därför mycket välkommet då Sony själva – liksom alla andra stora tillverkare – inte har något intresse av att sälja "dåliga" objektiv. De gör därför antingen ljussvaga och små objektiv, eller ljusstarka och gigantiska dito. Voigtländern är skitliten OCH ljusstark, vilket givetvis har sitt pris.

f/1,4 – 1/3200 sekund – ISO 100

I viss mån liknar Noktonen ett gammalt Leica 35/1,4 Summilux, men det är ingen direkt kopia. Nej, Voigtländer har gjort en helt egen design i "gammal anda". Detta är något så speciellt som en dubbel Gauss med kort brännvidd! Alltså mycket närbesläktat med de flesta klassiska 50-millimetersobjektiv. Det är därför inte helt märkligt att det beter sig mycket som ett sådant, och i synnerhet en av mina absoluta favoriter. Nämligen Zeiss 50/1,4 Planar. 

Båda dessa gluggar är lite dimmiga av sfärisk aberration vid full bländaröppning. De ger hård bakgrundsoskärpa på korta avstånd och mjuk på längre håll. Något som många hatar medan jag älskar det! Om bakgrunden är väldigt oskarp (vilket den är på nära håll) så kan den lika gärna få ha lite struktur. Det blir så slätt och tråkigt annars. På längre håll däremot blir oskärpan mindre och om den då är hård så stör den mer. Den ser helt enkelt skarp ut. 

Båda objektiven blir också fruktansvärt bra vid ungefär f/2,8. Jag menar världsklass. Kanske inte i hörnskärpa, men i "transparens" eller vad man ska säga. De är som skarpa och mjuka på samma gång, med fantastisk bakgrundsoskärpa.

f/2,8 – 1/400 sekund – ISO 100

Som vanligt under den här eländiga årstiden har jag nästan bara lyckats fotografera lite på mina lunchraster. Och då blir motiven vad de blir. Jag gillar visserligen utmaningen att hitta motiv i den trista vardagen, men under tidspress blir det inte jättebra. Därför har jag också masat mig ut på kvällarna och försökt. Med rätt klent resultat då också.

f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 1250

Här visar sig fler kufiska egenskaper i form av så kallad "koma". Exakt vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att det är sfärisk aberration som är betydligt större i tangentiell riktning än i radiell dito. Förmodligen i kombination med astigmatism. Detta gör hur som helst att ljuspunkter utåt kanterna blir utdragna till kometliknande florpar. De försvinner när man bländar ner till f/2,8-4 nånstans, men det går ju inte när det är mörkt. Det här känner du säkert igen om du fotat med vilket gammalt normalobjektiv som helst vid full bländaröppning i en mörk stadsmiljö. 

Nu kan man undra varför i halva friden jag inte istället använder mitt Voigtländer 40/1,2 Nokton. Det är verkligen som gjort för dylika situationer då det är väldigt bra korrigerat vid fokus på oändligt, redan från f/1,2. Svaret är att det dels är roligt med nya grejer men också att det här lite vissna resultatet som sagt får mig att slappna av lite och fota mer. Det kommer ändå inte att bli perfekt, så varför ens bry sig? 

Det roliga är att jag sen ändå varit mer nöjd när jag kommit hem och kikat på bilderna. Förmodligen för att den uteblivna prestationsångesten gjorde att jag tog rätt hyfsade bilder ändå. 

f/1,7 – 1/4 sekund – ISO 2000

Som ni ser av bilddatat har det varit redigt mörkt och jag har utnyttjat räcken att luta mig mot. Bildstabiliseringen i Sony a7 II är inte sådär jättebra, men oändligt mycket bättre än ingen alls. Och den funkar med alla objektiv! Ni ser också att jag för de två sista bilderna bländat ner liiiiite till f/1,7. Det är för att minska en skvätt på den där koman jag talade om. Men det gör också att man kan börja ana "sun stars" (vad vi nu ska kalla det på svenska?), som uppstår av diffraktion vid hörnen på bländarbladen när dessa inte är rundade. Lite snajdigt ibland!

Den sista bunten bilder är från lunchen igår. Jag hade varit på stresshanteringskurs vid Gullmarsplan och promenerade till jobbet i Sickla. Fast det var såklart inte förrän jag var framme i de vanliga trakterna som jag kom mig för med att fotografera. Nåja. Det finns ju saker man inte ännu fotat, där också.

f/5,6 – 1/40 sekund – ISO 160

Här kommer vi in på ytterligare en bra egenskap med Voigtländern. Den är liten! Tyvärr inte lika liten som sin Leica M-bajonettkusin, men ändå mindre än det mesta annat för Sonykameror. Och det är bra, för då syns man inte. Och syns man (jag) inte så blir det fler bilder. Jag hatar nämligen att bli iakttagen när jag fotar. Det händer fortfarande att jag går förbi saker som jag skulle vilja fotografera, för att det är folk som ser mig. Skitlöjligt, jag vet. Men jag vet att jag inte är ensam om det heller. 

Under motorvägsbron ser ingen jävel oavsett...

f/2,8 – 1/15 sekund – ISO 160

Visst är det märkligt? Att den ständigt kräsna Martin plötsligt är nöjd med något, som egentligen är mycket sämre än det han annars brukar gnälla på. Men visst; jag har väl vinklat till det en smula. Många av de egenskaper jag ogillar hos andra objektiv beror på att de optiska felen helt enkelt är estetiskt fula. Hur flummigt lät inte det där på en skala? Jag vet. Men det är nåt särskilt med den här typen av gamla goda konstruktioner. Till och med när de är nya. Voigtländers formgivare, ingenjörer, eller vad de nu vill kalla sig, har gjort ett enastående jobb med att skapa karaktär. Objektivet har verkligen ett slags personlighet och man måste lära känna det innan de bästa sidorna låter visa sig. 

Exempelvis är jag övertygad om att det är väldigt medvetet att låta sfärisk aberration vara stor, för att i gengäld få mindre longitudinell kromatisk aberration. Och oroa dig inte, man behöver inte veta vad det betyder. Men i alla fall; man har låtit ett optiskt fel vara lite större för att göra ett annat lite mindre. På ett enligt mig snyggt sätt. En bra prioritering, helt enkelt.

f/1,4 – 1/500 sekund – ISO 100

Ser ni den där glöden kring räcket i fokus? Det är sfärisk aberration och innebär att räcket är både i fokus och ur fokus samtidigt. Olika delar av linserna fokuserar ljuset i olika djupled och det blir dimmigt. Detta visar sig med katastrofala konsekvenser i så kallade MTF-diagram, som är bland det enda en del objektivtestare är intresserade av. Därmed ser Voigtländern ut att vara ett skitobjektiv, men se det är fel. Jättefel. Skärpa är nämligen långt ifrån allt. 

f/1,4 – 1/80 sekund – ISO 100

Ofta använder jag full bländaröppning bara för att det ser så mysigt ut. Det kan man inte säga om många modernare objektiv som med alla medel försöker vara så skarpa som möjligt, utan att fullt ut lyckas. Resultatet är att den oskarpa Voigtländern på nåt underligt vis ger bilder som ser mer tilltalande ut. Även för en skärpefantast som jag. Jag gillar det verkligen som fasen och jag tror det är för att det inte försöker vara något det inte är. En väldigt lyckad retro-flirt med en del egenskaper som borde tilltala även den kräsne. Här kan man få både "Leica glow" och total-funky bokeh vid närgränsen! Och så slipper man alla otäckheter som man drabbas av om man sätter en gammal Summilux på sin Sonykamera. 

Men liiiite knäpp måste man nog vara ändå. Och det är man ju, som tur är. 

Tvångsmässiga dumheter

Jag kan inte låta bli trots att det är ganska dödfött. Att sätta småbildsobjektiv framför sensorn på min digitala mellanformatkamera. Det blir aldrig riktigt bra, men lite spännande är det allt att se vad som händer. För om det skulle bli bra (vilket det blir i ett fåtal fall) så får man något som är "ett steg bättre" än vad som går att åstadkomma på småbild för samma pengar och/eller vikt och volym. Exempelvis fungerar Samyang 135/2 ungefär som ett superskarpt 100/1,4 på småbild. För en spottstyver! Men ju kortare brännvidd, desto mindre sannolikhet är det att bildcirkeln faktiskt räcker till. Vilket är tråkigt eftersom det är nedåt ~50 mm det börjar bli riktigt intressant. 

Igår rastade jag ett Nikkor 50/2 från 1979. Det är litet, lätt, billigt och skarpt. Och fungerar ungefär som ett 35/1,4 på småbild. Men det är lite på gränsen att bildcirkeln räcker till, vilket gör att framför allt bakgrundsoskärpan utåt hörn och kanter inte blir vacker alls. Men går man tillräckligt nära såg funkar det, eftersom bildcirkelns storlek ökar med utdraget (alltså när objektivet flyttas utåt vid fokus på kort avstånd). 

Nikkor 50/2 AI @ f/2 

Här har jag nog faktiskt lagt på extra vinjettering i efterhand, men den är ganska ordentlig redan från början. Även nedbländat kan man under vissa omständigheter se att hörnen är lite mörkare än de borde, men det går att korrigera om man vill. Jag brukar dock låta bli, som här...

Nikkor 50/2 AI @ f/5,6

Skärpeplanet är förvånansvärt...plant! Det brukar annars bukta ordentligt bakåt ju längre mot hörnen man rör sig. Dels beror det på att digitala sensorer har en eller flera glasplattor framför sig som gör att det optiska avståndet blir annorlunda i hörnen mot vad det hade varit på film. Den andra bidragande orsaken är mekanisk vinjettering; att bländaröppningen helt enkelt är delvis avskuren och att skärpedjupet därför är större ju längre från mitten i bilden man kikar. 

Det här objektivet har liksom många andra äldre gluggar en ganska stökig bakgrundsoskärpa, åtminstone innan man bländat ner en skvätt. Som jag skrev i tidigare inlägg om Voigtländer 35/1,4 så uppskattar jag det på korta avstånd men hatar det på längre avstånd. I närbilder tillför det lite liv och struktur, medan det bara blir distraherande i bilder tagna på längre håll eftersom bakgrunden där aldrig blir särskilt oskarp.

Nikkor 50/2 AI @ f/2

Det där undrar jag förresten vad det är. En gammal järngrunka som sitter ihop med ett låååångt plåtband, nere vid Sicklakanalen. Kanske nåt vägräcke? Det är uppenbart handsmitt i alla fall. Alltid spännande att kolla efter gamla fornlämningar i närområdet!

Idag tog jag ett annat objektiv av modernare sort. Dock är det en kopia på en gammal klassiker, nämligen ett stycke Voigtländer 58/1,4 som ska likna Topcor av dito brännvidd och ljusstyrka. Det är ett objektiv som brukar rekommenderas för Fuji GFX, men jag håller inte med. Det vinjetterar för mycket om man inte beskär en hel del, och/eller bländar ner till minst f/2,8. 

Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – 7:6 direkt ur kameran

Turligt nog kan man välja en herrans massa sidförhållanden i Fujikameran, så man får komponera som man vill redan i sökaren (eller på skärmen). Sony däremot skiter fullständigt i sina kunder och orkar inte bidra med de ynka kodrader i mjukvaran som detta skulle kräva. Man får nöja sig med 3:2, 1:1 eller idiotformatet 16:9. Fujin däremot har – utöver de nämnda formaten – 4:3, 7:6, 5:4 och 65:24. 

Nånstans kring 7:6 börjar Voigtländern funka, men jag bländar då helst ner till 2,8 fortfarande. Och vad är då vitsen jämfört med Fujis egna objektiv? Tja, det är billigt förstås. Och litet. Och man KAN plåta vid f/1,4. På nära håll funkar det faktiskt riktigt bra. Synd bara att närbilder inte är min grej.

Voigtländer 58/1,4 @ f/4 – beskuren till ungefär 5:4 i efterhand

Jaha, vad kan man egentligen plåta eller ens hitta på den lilla yta man hinner täcka på lunchen? Ställen där man redan gått en miljard gånger förut. Jovars, nog finns det grejer lite här och där. Man får titta ordentligt bara. 

Voigtländer 58/1,4 @ f/2,8 – beskuren i efterhand (ej på bredden dock)

Kikar man noga i bilden ovan så ser man att skärpedjupet är större i kanterna. Då ska ni se hur det ser ut vid f/1,4. För taskigt!
Så, jag vet inte riktigt vad jag ska ha det här objektivet till. Det är skarpt och ger väldigt trevliga färger, men jag gillar karaktären hos Zeiss 50/1,4 bättre. Det funkar inte heller så bra förrän vid f/2,4 men den kortare brännvidden gör att det gör sig strålande i kvadratiskt format. Så man blir inte lika lockad att pressa gränserna, så att säga.

Voigtländern funkar såklart också i 1:1. Fast då känns brännvidden en aning för lång. Synd, för inom den ytan är det riktigt bra ända till f/2.

Voigtländer 58/1,4 @ f/5,6 – 1:1 direkt ur kameran

Jag förstår folk som gillar den här gluggen på småbild. Står man ut med den konstiga brännvidden så är det enastående för porträtt, med en skimrande karaktär med superfin bakgrundsoskärpa på nära håll. Det beter sig "gammalt" men ger färger och kontrast som ett modernt objektiv. Nedbländat till f/2,8 är det mycket skarpt och bokehn i det närmaste "perfekt", men det räcker inte riktigt för större sensor än det är designat för. Vilket man egentligen måste vara lite knäpp för att tro, men försöka duger väl kanske... 

Nästa gång blir det nog Zeissen. Eller kanske Olympus OM 28/2 som är lysande i kvadratiskt format. Kanske båda! 

Tjingeling!

Voigtländer 35/1,4 FE – Knepigt men inspirerande

Vad gör man när man vill fotografera men både ljuset och inspirationen tryter? Jag provade att köpa ett objektiv. Det har funkat förut och jag hade klurat ett tag på saken. Plus att jag fyllde jämnt för nån vecka sen, och ibland ska man unna sig saker. 
Den här satans vintertiden gör ju att det är svart som i en säck efter arbetstid, så det fick bli ett ljusstarkt objektiv. Men för ovanlighetens skull valde jag inte ett "bra" sådant, utan ett ganska mediokert. I alla fall om man får tro de mätbara egenskaperna. Men som ni vet så finns det annat, och det ska vi snart kika på!

En kort bakgrund till köpet kan vi förstås ta först. Jag har ju plåtat digitalt mellanformat sen några månader och älskar det. Men... Det finns alltid ett eller flera men, tyvärr. Dels är kameran så dyr och iögonfallande att jag inte vill skylta med den var som helst i det nya "trygga" Sverige, dels saknar den bildstabilisering och dels är objektiven inte så ljusstarka. Så trots att sensorn är rejält stor så funkar den inte så bra för handhållen fotografering i mörker, jämfört med en bildstabiliserad småbildskamera med riktigt ljusstarka objektiv. 

Ljusstarka objektiv har jag redan och bra är de därtill. Men man kan alltid hitta på skäl att handla nåt nytt, så idag damp det ner ett Voigtländer 35/1,4 Nokton FE. Trots att jag bara jobbar 75% har jag ingen ork att plåta i skymningen efter jobbet, men efter middan blev det en liten promenad i närområdet.

f/1,4 – ISO 1000 – 1/15 sekund

Apropå trygghet. Ungefär 100 meter från Nacka stadshus känner sig entreprenören som bygger Nacka stad så otrygg med att få ha kabeltrumman ifred att man bemödat sig med att "låsa" den med ett par rediga stenar. Finns det en enda människa i detta land utom politiker och journalister som fortfarande tror på lögnerna? Hur dumma tror de att vi är egentligen? 

Nåja, nu var det objektiv vi skulle snacka om. 9 av 10 fotografer skulle förmodligen fnysa åt den här gluggen eftersom den är synnerligen omodern. För det första har den manuell fokus och för det andra är den optiska prestandan ganska märklig. Man kan säga att det är ungefär som det första Leica 35/1,4 Summilux från 60-talet, fast med högre kontrast och lite starkare färger. 

f/1,4 – ISO 500 – 1/15 sekund

Det innebär att det har en hel drös med påtagliga nackdelar. För det första är det dimmigt av sfärisk aberration från full bländaröppning till ungefär f/2,8. Men som ni ser syns detta knappt i bilderna vid måttlig visningsstorlek. Och snarast bidrar det ibland med ett trivsamt skimmer som skapar en viss stämning. Det är förstås inget för dig som vill ha kliniskt perfekt prestanda vid full glugg däremot. Då finns det bättre doningar. 

f/1,4 – ISO 1250 – 1/15 sekund

Men... Är inte Martin en kräsen jävel som VILL HA det absolut bästa? Jo, ja... Men det är inte riktigt så enkelt. Jag har ju mellanformataren för perfektion och där får jag precis vad jag vill åt på det planet. Sen har jag på senare tid också börjat uppskatta egenskaper som jag förut inte riktigt kunnat sätta fingret på. Jag tror mig se ett slags klarhet eller transparens i objektiv med väldigt enkla konstruktioner, särskilt utan asfäriska linser. De har ofta massa knepigheter för sig, men samtidigt är knepigheterna sällan särskilt fula. Oskärpa på grund av sfärisk aberration eller astigmatism är oändligt mycket snyggare än dålig upplösning för att den gjutna asfäriska linsen helt enkelt har för dassig ytfinhet. Det är nåt helt annat. 

f/1,4 – ISO 3200 – 1/15 sekund

Tanken är att 35:an ska ersätta ett annat Voigtländer, nämligen 40/2,8 Heliar. Det har jag nog inte skrivit nåt om, vilket är lite synd kanske. För det är väldigt speciellt, och bra. Men lite för ljussvagt för att kännas allround. Kanske diskar jag även Voigtländer 40/1,2 Nokton som lite spelat ut sin roll när jag har mellanformat att ta till när kraven eskalerar. 35:an är "sämre" men mindre och charmigare. 

f/1,4 – ISO 1000 – 1/15 sekund

Som ni ser så har jag använt slutartiden 1/15 sekund till varenda bild. Det funkar hur bra som helst och skulle det behövas så går det att handhålla 1/5 sekund också. Men då får man anstränga sig lite och kanske försöka flera gånger innan det blir skarpt. 
Det här visar varför mellanformataren inte funkar lika bra i samma situationer. Med 45/2,8 – som är ungefär likvärdig i bildvinkel – förlorar jag två hela stegs exponering. Visserligen vinner jag sen ungefär motsvarande ett steg på att sensorn är nästan dubbelt så stor. Men jag kan inte handhålla tider längre än 1/50 sekund med nån säkerhet vad gäller skärpa. Ibland går det, men ofta krävs för många försök för att det ska vara roligt. Och eftersom det objektivet tillsammans med 50 miljoner pixlar är så skoningslöst brutalt skarpt, så syns varje tillstymmelse till rörelseoskärpa desto mer. Det blir lite plågsamt helt enkelt. 

I vissa fall hade jag denna afton kunnat blända ner, men jag vill ta en sak i taget så att säga. Utvärdera hur gluggen funkar på f/1,4 först. Och jag kan inte låta bli att gilla aberrationerna i bilden nedan. Kolla glöden på ledstängerna till exempel.

f/1,4 – ISO 320 – 1/15 sekund

Kikar man på klockan så är det inte fullt lika angenämt däremot. Astigmatism, så det skriker om det! Alltså att skärpan är helt olika i tangentiell och radiell riktning, troligen för att optimalt fokusavstånd för respektive riktning skiljer sig åt. 

Såna här skitegenskaper hittar man hos nästan alla gamla 70-talsgluggar med ljusstyrka f/1,4. Så varför inte bara köpa en sån istället? Jo, dels var och är 35:or av den kalibern fortfarande svindyra och dels var de verkligen sämre, trots samma "tänk" när man designat dem. Sämre glassorter, sämre tillverkningsmetoder och sämre kunskaper om hur man optimerade, gör att Voigtländer kunnat härma klassikerna och ändå städa bort en del av de fulaste felen som ingen riktigt gillar. 

f/1,4 – ISO 1600 – 1/15 sekund

Bilden ovan tog jag vid några olika bländarvärden och lustigt nog gillade jag mjukheten vid f/1,4 bäst. Den där gröna blobban runt lampan beror inte på objektivet. Det är reflexer mellan de jättetjocka glasbitarna framför Sonykamerans sensor. Just det... Jag har ju inte ens berättat vad det är för kamera! En a7 II, som jag inte ser nån som helst anledning att uppgradera. Enda anledningen att jag bytte från ur-a7:an var för att få bildstabilisering. Och det är guld värt.

Här nedan har jag däremot bländat ner liiiite, för att bären skulle avteckna sig lite skarpare mot den svarta himlen.

f/1,7 – ISO 500 – 1/15 sekund

Ja, det var väl allt tror jag. Jag hatar verkligen att fotografera i mörker men jag ska försöka lite oftare. Ett av de större abrena är att alla kameror som är för stora för att gå ner i en ficka, kräver en väska. Och plötsligt kan man inte ha den väska man annars skulle haft. Till exempel den ryggsäck jag cyklar och handlar mat iförd. Alltså kan jag inte fotografera när jag är ute i annat ärende. Suck.
Det här med att hitta en kompaktkamera som är vettig har jag gett upp. Det var nämligen den ursprungliga planen för att kunna fotografera lite mer till vardags. Tillverkarna fattar verkligen inte grejen. Det är helt sjukt att det inte finns en enda kompakt med stor sensor OCH lutbar skärm OCH bildstabilisering. Inte en enda. Vafan? Så, jag försöker knö in mellankameran i livet på nåt sätt istället. Med ett litet och ljusstarkt objektiv som jag dessutom gillar, borde det kunna gå. Kanske. 

Nu har jag skrivit ungefär tre gånger mer än jag tänkte från början. Gonatt! På återseende!