Eller tvärtom, ibland.

Konsten med cykelfotografering är att orka stanna

Denna underbara söndag vaknade jag tidigt som tusan, vilket inte hör till vanligheterna. Jag brukar glänta lite på gardinen precis bredvid sängen innan jag bestämmer mig för om det är värt att gå upp, eller om jag ska somna om. Utanför hade solen precis stigit opp och en djupblå och klar himmel uppenbarade sig (jag ser inte så mycket annat än himlen om jag inte sätter mig upp i sängen), så det var inget snack om alternativen.

Efter några timmars slöande med nybryggt kaffe och god musik, samt senare en stadig lunch, hade en liten plan tagit form. Temperaturen om förhållandevis varma 10°C var idealisk för en lång cykeltur, och så fick det bli.

Jag ska försöka undvika att snacka teknik den här gången, men jag måste nämna att jag hade med mig M8:an och två objektiv; 28/2 och 90/4. Kameran fick hänga diagonalt över axeln under hela eftermiddagen, vilket inte var det minsta jobbigt. Snarare trivsamt att kunna nå den direkt om jag hade lust att fotografera något.

Det sistnämnda är vad detta inlägg ska handla om. För det gäller ju att faktiskt stanna också.

Leica M8 med Elmar-C 90/4 @ f/11


Jag skrev ju att jag hade en plan. Men denna plan var egentligen bara att jag skulle cykla så långt jag orkade, utan något mål. Här på Huvudstabron hade jag tydligen bestämt mig för att dra norrut i alla fall, och jag var tvungen att stanna och prova 90:an. Ingen höjdarbild direkt, men ibland är det ju trevligt att bara dokumentera lite också.

Jag satte 28:an på kameran istället och fortsatte mot Sundbyberg. Strax innan Bällstrabron, på norrsidan, såg jag en liten krumelur i plåten på ett hus som jag susade förbi. Jag hann tänka att ”– fan, det där vore trevligt att fota, men nu har jag redan åkt förbi, så jag skiter i det”.

Vafalls?! Stopp!! Idiot! Klart man måste fota det som verkligen ser intressant ut. Jag vände, vilket jag annars aldrig brukar göra.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Det är ju sånt här jag verkligen gillar att fotografera. Små, obetydliga mönster och former som ändå kan ge ett slags grafiskt intryck i bild, där man fortfarande ser precis vad bilden föreställer. Egentligen är det roligare att göra såna bilder ju meningslösare motivet är.

Nu blev det inte särskilt bra ändå, då ljuset var väldigt hårt och filen därmed blev svårbehandlad. Men jag är glad över att jag tog mitt förnuft tillfånga och faktiskt stannade.

När man promenerar går det så sakta att man hinner se sina motiv långt innan man når fram till dem. Men på cykel är det lätt hänt att man susar förbi och ser sakerna precis samtidigt som man passerar, och då är det för sent. Så man måste vända.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Här hade jag kommit ända till Kista utan att ta en enda bild. Men så såg jag det här. Åter igen det till synes meningslösa, som ändå håller potential för grafik.

Sen drog jag på utav attan för att lägga några mil under mig, och då hade jag inte blick eller lust för att fotografera. Det bar av uppåt Sollentuna och sen tillbaka ungefär längs E4:an. Först när jag flåsat förbi Ulriksdal stannade jag till.

Summicron 28/2 @ f/5,6


Jag är inte mycket för att fotografera höstfärger och särskilt då inte i ”bra ljus”. Det blir bara något som på skärmen aldrig kan matchas av verkligheten. Det är roligare att göra tvärtom; alltså att dra fram färger ur grådaskiga skitmotiv. Men i alla fall så tilltalades jag av den solbelysta lönnen och bikuporna. Reslutatet blev mediokert.

Vid Norra begravningsplatsen försökte jag mig på att ta en närbild, som jag beskurit hårt och efterbehandlat lika hårt. Sånt här är en av mätsökarkamerans svagheter, men det går uppenbarligen.

Summicron 28/2 @ f/2


Då det var symmetrin i de fyra lövkronorna hos rododendronbusken jag ville åt, så har jag mörkat ner omgivningen som inte tillförde ett skvatt. Inte jättesnyggt gjort, men jag tror det funkar skapligt va?

Avslutningsvis en ren dokumentärbild från Norra station, där man nu håller på att riva ännu ett trevligt gammalt hus. Jag börjar tro att man tar en liiiiten bit i taget för att ingen ska bli upprörd. Bit efter bit av ett kulturarv försvinner sakta men säkert. Kolla det fina trappräcket!

Summicron 28/2 @ f/2,8


Eftersom M8:an brusar helt hysteriskt vid höga ISO-tal så är alla bilder tagna vid ISO 160 och jag har istället valt en större bländare när det behövts. Lövbilden är tagen vid 1/20 sekund och ISO 320 till exempel, vilket gav tillräckligt bra skärpa även vid full bländaröppning.

-------------------

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; cykel är ett av de bästa sätten att färdas när man fotograferar. Man kan komma långt på kort tid, men det går också att sakta ner och vara nästan lika observant som om man går till fots.

Nu blir det kvällsmacka! So long...

Inlagt 2011-10-23 21:44 | Läst 2505 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Den verkar lämna riktigt rena bildfiler M8:an, eller det visste jag ju redan. :)
Snygga bilder. :)
-affe
Svar från Makten 2011-10-23 22:49
Jodå, upp till ISO 640 går det bra. Men sen blir det väldigt dåligt väldigt snabbt, och ISO 1250 är det högsta man kan komma undan med, om än med kraftigt brus och tendenser till bandning.

Eftersom gluggen inte är kodad heller så måste man fippla lite med färgbalansen. Det blir en del cyanstick utåt hörnen. Jag tror jag ska försöka fixa en kodad bajonett helt enkelt.
alf109 2011-10-23 23:39
Går det inte att manuellt tala om vilket objektiv som man kör med på m8:an, det går ju på m9 så det borde väl vara en mjukvarupryl egentligen?
-affe
Svar från Makten 2011-10-24 17:37
Nä, nån sån möjlighet verkar inte finnas. Jag har laddat i den senaste mjukvaran, men icke. Det är väl för att man ska köpa en M9 istället antar jag:-/
Kul, jag arbetar i närheten så rivningen av 56:an har jag fotat vid ett par tillfällen. De `knaprar´ på kåken i en ganska maklig takt för att förhindra att damma ner hela området (mycket folk vid lunchtid) kan jag gissa.

/Stephan
Svar från Makten 2011-10-23 22:57
Jag lyckades bli ganska dammig själv av att klämma mig in förbi avspärrningarna:-) Det stod i alla fall en sån där "luftfuktare" där som man brukar använda för att slippa det värsta dammet. Typ som en snökanon som bara består av en stor fläkt och en massa munstycken som sprutar ut vatten för att binda allt elände i luften.
Kom att tänka på den första bilden. Lite lustigt hur något som för några år sedan bara var en stor grusgrop nu börjar anta formen av ett mini Manhattan.
-affe
Svar från Makten 2011-10-24 17:38
Ja, det är rätt många platser där man borde ha dokumenterat innan det revs. Jag brukar försöka göra det nu för tiden om jag går förbi något som håller på att rivas.
Elmar 90! Tänk, en sådan har jag haft. Den är i sin art fantastiskt bra, men jag tycker att 90 är en brännvidd som är väldigt begränsat användbar. Jag köpte den till min gäng-Leica för många år sedan, mest på grund av bristande erfarenhet. Så då fick jag ju erfarenhet, och kommer väl antagligen aldrig mer att köpa en fast 90-optik. Men vem vet?
Svar från Makten 2011-10-24 17:41
90 mm är väldigt användbart på småbildsformatet, men kanske inte på en mätsökarkamera där den "aktiva" delen av sökaren blir väldigt liten. På M8:an blir den dessutom ännu snävare, ungefär motsvarande 120 mm.
Men eftersom den är såpass liten så är det ett trevligt komplement att ha med sig om man vill ta detaljer av något, eller varför inte landskap, som här. Dock vore 75 mm vettigare. 90:an når inte riktigt fokus på oändligt heller, vilket antagligen har att göra med att CL-bajonetten har lite andra toleranser.
Håller helt med dig om att cykel är ett suveränt bra och härligt fotofärdmedel!
Jag har en liten styrväska för M Leican!
/B
Svar från Makten 2011-10-24 17:42
Jag vågar inte ha en digitalkamera i en styrväska, av rädsla över att den ska skaka sönder. En analog kamera med tygridåslutare däremot, tål nog en del:-)
Är du nöjd med 90:an?

Min kompis sålde sin för att han tyckte det var för mycket kromatisk aberration. Jag valde därför att köpa en ny Voigtländer Apo-Lanthar för ungefär samma pengar som en gammal Elmarit eller Elmar-C. Enligt Christian på FOTO ska det vara superskarpt: http://tidningenfoto.se/de-skarpaste-objektiven-fotos-tio-i-topp-lista/

Att jag undrar är ju för att jag vet att du är rätt kräsen.
Svar från Makten 2011-10-24 23:44
Jag har inte provat Elmaren tillräckligt än, men jag hade Voigtländer 90:an i Nikonversionen (exakt samma optiska konstruktion som M-dito). Den var "bra", men inte något särskilt. Inte en sportmössa mot Zeiss 100/2, om vi säger så. Ett enkelt Nikkor 105/2,5 skulle jag också säga är överlag bättre än Voigtländern, som dock excellerar för närbilder och porträtt på kort håll.

Elmar 90:an verkar ge ganska "klassisk" rendering; alltså låg kontrast men hög upplösning och mjuka och trevliga färger. C-versionen är ju inte gjord för vanliga M-kameror heller, så man vet inte riktigt om den fokuserar rätt.
Någon kromatisk aberration har jag inte sett röken av alls dock.

Inget ont om Christian, men FOTO:s tester ger jag inte mycket för. Det krävs granskning av riktiga bilder för att begripa hur ett objektiv beter sig, även om MTF-kurvor förstås ger en föraning. Men ju mer jag själv provar objektiv, desto tydligare framgår det att testdata och bildkvalitet inte rimmar i verkligheten.