Eller tvärtom, ibland.

Monokroma kvällskvadrater blev färgglada rektanglar

Det enda sättet för mig att fotografera svartvitt med digitalkamera är att sätta kameran till monokromt läge, det vill säga att man både i sökaren och den färdiga bilden (JPG) slipper färg. Då blir det lättare att komponera och man ser direkt vilka färger som ger vilken gråton. Vill man finlira så kan man dessutom i vissa kameror välja simulering av färgfilter, om man vill få en himmel lite mörkare eller något specifikt objekt ljusare än omgivningen.

Igår begav jag mig därför ut på kvällskvisten med kameran satt till svartvitt och en ljusstark femtia frampå. Min kamera har lite större sensor är småbild och i det kvadratiska läget – som man också trevligt nog kan välja i kameran – blir denna brännvidd på 33x33 mm sensoryta väldigt nära den klassiska normalen på en Hasselbladare eller Rolleiflex. Så om inte annat kastas man tillbaka i tiden en aning med denna kombination. 

Allt gick bra och jag dokumenterade även färdmedlet.

f/3,4


Fuji GFX:en ger väldigt fina JPG direkt ur kameran och jag har inte rört bilden över huvud taget. Bara skalat ner till webläsarvänlig storlek. Haken är att det måste bli bra vid fototillfället. "Det måste det med film också!", kanske du triumferar. Men det stämmer inte. Med film kan man – även om man framkallar den generiskt – anpassa exponeringen av pappret och/eller välja ett specifikt papper, samt framkalla pappret på olika sätt. Man kan också pjatta och ha sig om man vill köra överkurs. Eller om man digitaliserar filmen så kan man behandla den som vilken råfil som helst.
Med JPG är man rökt redan vid fotoögonblicket om man inte vill dra i spakarna efteråt. Det man kan göra är att försöka anpassa kontrasten redan innan man trycker på knappen, och har kameran en EVF så ser man redan i sökaren hur det blir. Men det tar lite tid.


f/4


Inte så pjåkigt! Men... För att ha både hängslen och livrem fotograferar jag oftast i råformat och JPG. Så att man kan ångra sig eller rädda en bild där det blev lite knasig exponering. Och då är det svårt att inte råka snegla på råfilen när den ligger i samma mapp som de färdiga, svartvita JPG-bilderna. Fan också. Det blev ju mycket bättre i färg.



f/4


Svartvitt kräver för min del att man aldrig ser bilden i färg. Därför kan jag nästan omöjligen konvertera en färgbild till svartvitt i efterhand, för det blir alltid sämre. Det känns som man bara tar bort saker ur bilden. Minskar dess estetiska kvaliteter. Undantag finns förstås, såsom motiv som nästan inte innehåller någon färg ändå. Eller om man vill åt en särskild, dyster stämning. 

Det hela slutade med att jag slängde alla svartvita JPG-filer utom ett fåtal, och tog tag i råfilerna istället. Vilket också har effekten att man plötsligt kan se vad hela den 33x44 mm stora sensorn har registrerat. Det är betydligt större än vad objektivet – Zeiss 50/1,4 ZF Planar – egentligen mäktar med. Så man kan varsamt få beskära lite lagom i efterhand, beroende på hur motivet ser ut. 



f/8


Här har jag använt hela bredden men beskurit ett uns på höjden. Ingen korrigering för vinjettering, och det är förvånande hur stor effektiv bildcirkel Zeissen ger, särskilt med tanke på ljusstyrkan. Vid f/11-16 kan man med lite god vilja använda hela sensorn om man accepterar att de allra yttersta hörnen är oskarpa. Nånstans kring f/4 blir det bäst i 7:6 och vid större än f/2,4 får det bli kvadratisk. Ganska roligt med den begränsningen, hur knasigt det än må låta. 

Går man närmare kan man också plåta vid f/1,4 och använda hela sensorn. Bildcirkeln blir i regel större ju närmare man fokuserar med de flesta objektiv (åtminstone de där hela den optiska cellen flyttas) eftersom utgångspupillen kommer längre bort från sensorplanet. Trigonometri, helt enkelt.


f/1,4


Jag har beskurit ovanstående en skvätt på högersidan, men bara för att få en bättre komposition. Det hade gått fint att använda hela 4:3-formatet om man ville. 

Sen är det förstås inte alltid man vill frångå sin ursprungliga, kvadratiska komposition. Det kanske helt enkelt inte finns nåt vettigt där utanför ändå. Och kvadrater är ändå kvadrater. De har sin charm.


f/2,8


En klurig grej är att kvadrater inte alltid ser kvadratiska ut. Man är så ovan vid dem att de kan se ut att vara lite utdragna på höjden ändå. Då kan det vara fint att kunna "obeskära" några millimeter extra i sidled. Så att kvadraten ser mer kvadratisk ut, trots att motsatsen egentligen skett. Lurigt. 



f/5,6


När jag kom hem vid 22:30 så var jag som så ofta väldigt missnöjd med bilderna. Det blir så av nån anledning. Som att kraven är högre när man granskar dem framför datorskärmen än vid fototillfället. Eller så beror det på att jag på kvällen drar ner ljusstyrkan på skärmen för att inte bli bländad, och då tappar bilderna mycket av sin lyster. Därför tog jag nya tag idag och nu känns de helt okej. Inga pangbilder, men användbara. 

Vi avslutar med ett väderpanorama. Lustigt nog älskar jag detta utdragna format, trots att jag föredrar 4:3 före 3:2 alla dar i veckan. 



f/5,6


Förresten är det såhär jag önskar att bloggen ska fungera. Att jag tar en bunt bilder och skriver om dem, gärna samma dag eller i alla fall nära inpå fototillfället. Att samla bilder på hög förstör min motivation. Nu är jag så att säga "av med dem" och kan gå vidare. Just idag passade det fint att vänta lite eftersom det spöregnar. 

Ha en fortsatt trevlig vecka! 

Inlagt 2019-07-15 15:48 | Läst 1113 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Det var väldigt mycket snack :), gillar iaf bäst den med stenarna vid kusten
Svar från Makten   2019-07-15 19:39
Vad ska man med en blogg till om man inte snackar? ;-)
Jo, stenarna är den enda bilden jag tycker blev skaplig. Men det är ändå nåt som saknas i den.
Jag kan ställa min X-Pro2 på filmsimulering svartvitt, men inställd endast på RAW-format. Då blir råfilernas inbäddade bild svartvit, EVF:en/skärmen svartvit och när jag laddar in bilderna i Capture One ser jag en svartvit bild, som naturligtvis kan ändras till färg om jag vill. Inte en enda jpeg-fil behöver kontaminera och ta plats på mina minneskort! Fungerar det inte likadant med GFX50?
Svar från Makten   2019-07-15 19:38
Det är samma på GFX, men eftersom jag inte använder Capture One (vägrar hålla på med "sessions" och "importera" bilder istället för att ha mitt eget mappträd) så funkar det inte. Jag konverterar till DNG och kör en äldre Adobe Camera Raw där jag satt mina egna default-inställningar och de appliceras på alla bilder. Utom JPG förstås.

När JPG blir bra så tar det avsevärt mindre plats så då "kontaminerar" jag inte något, eftersom jag slänger råfilerna:-) Finns ingen vits med att spara på nåt man ändå aldrig kommer röra.
Kul läsning! Fina stenar.

Betr kvadrat så har öga/hjärnsystemet svårt att se höjd och bredd lika. Wikipedia har lite om det:

https://en.wikipedia.org/wiki/Vertical%E2%80%93horizontal_illusion
Svar från Makten   2019-07-15 23:48
Det där var intressant! Mycket egendomligt att det kan skilja mellan folk från olika kulturer och/eller miljöer. Undrar om det är samma sak (vad det nu är) som gör att man gillar olika sidförhållanden på bilder. Jag är ju allergisk mot 3:2 medan de flesta andra verkar föredra det, hehe. Just stenarna är dock nära 3:2. Det bara blev så när jag beskar bilden för att få bort lite jox i över- och underkant:-)

Jag har för mig att Hasselblads 6x6-kameror faktiskt inte ger exakt 56x56 mm, utan att den ena sidan är lite längre än den andra, för att det ser naturligare ut. Kanske bara en myt. Får ta och plocka fram en pärm med negativ och mäta:-P
Själv är jag närapå helt tvärtom. Sparar varenda råfil. Vill se all färginformation. Sen i efterbehandlingen blir det väldigt ofta svartvitt, och då känns det som en lättnad, som att bilden äntligen blir som den ska. Men mer färg nu än förr! Förr blev det nästan automatiskt svartvitt, nu är det nog 50/50.
Svar från Makten   2019-07-16 18:55
Ja, smaken är som baken:-) Jag gillar svartvitt men tycker att det är skitsvårt att "kasta bort" massa information, som sagt. Det vore lite roligt att ha en monokrom sensor så man slapp fundera på sånt:-))

Att kasta bort råfiler gör jag bara om jag inte tänker mecka med bilden. Annars är det ju dumt.
MattiasL   2019-07-16 19:38
Jag har faktiskt lurat lite på att låta göra om någon äldre kamera, typ Panasonic GX1, till svartvitkamera just av de skäl du nämner. Det ska väl vara en rätt enkel operation vad jag förstår. Men det är lååångt ner på dagordningen. Och man kan köpa rätt mycket svartvit film för de pengarna...
Svar från Makten   2019-07-16 23:31
Kolla med Kolari Vision. De gör massa olika modifieringar av kameror, såsom monokrom (bort med CFA:n), fullspektrum, tunnare filterstack (för att lira med mätsökarobjektiv) och annat.
De har också färdigmodifierade kameror att köpa, har jag för mig. Det kostar förstås en slant men är ändå förvånansvärt prisvärt sett till vad man får.

Själv skulle jag nog välja en första modellen av a7. Den är billig och har stor sensor, och så får man användning för gamla trevliga objektiv som kan passa för svartvitt.
MattiasL   2019-07-16 23:40
Det är faktiskt ingen tokig idé. Har bland annat en Schneider 40/1,9 för Robot som väntar på något roligare kompis än en Micro 4/3. Klar Rolleicordkänsla, även på det lilla formatet. Kunde man plåta 24x24 mm skulle den nog kunna bli ett fint porträttobjektiv. Och, som så många andra, har jag en Helios 44-2 som inte går så bra på Nikon F. Och en Zuiko 50/1,4. Men frågan är hur meningsfull svartvitkonverteringen är, jämfört med att bara tänka svartvitt och konvertera sen. Osäker på det. Kanske blir det en Nikon Z med tiden som andra (första?) hus.
Svar från Makten   2019-07-18 01:25
Att konvertera i efterhand kommer aldrig ge riktigt lika "bra" resultat eftersom pixlarna ser olika färger. Med en äkta svartvit sensor kan man använda färgfilter framför objektivet precis som på den gamla goda tiden, vilket då påverkar alla pixlar lika mycket:-) Man får dessutom lite extra ljus men därmed också högre bas-ISO. Så det kan behövas ND-filter om man ska fota vid stora bländaröppningar mitt på dan, till exempel.

Förmodligen skulle man vilja ha en särskild råkonverterare också som inte interpolerar Bayer-mönstret eftersom det inte behövs. Kan tänka mig att det påverkar skärpan en liten skvätt då luminansen i viss mån hänger ihop med färgen. Men det är nog överkurs:-P

För min del skulle det mest vara meningsfullt för att inte _kunna_ fota i färg, för annars gör jag det. Eller låter bli att konvertera för att jag inte tycker att det blir bättre.
Intressant blogg som alltid :) Tycker också att det är bra att blogga efter en avslutat fotorunda. Dels är det kul att gå tillbaka och läsa senare, och så får man användning för bilder som annars bara skulle ha stannat på hårddisken annars.

Fujifilm verkar ha gett upphov till en rörelse där många experimenterar med olika gluggar från andra märken på deras mellanformatare. Kul.
Svar från Makten   2019-07-16 23:35
Ja, bloggandet gör på nåt sätt att man kan skapa sammanhang med text, som annars inte finns om man bara visar bilder. Och så behöver bilderna inte vara så där jäkla bra en och en heller. De fyller ut texten och vice versa.

Egentligen är det väl spegellösheten som frammanat experimenten, och de började med Sonys a7-kameror. Som tyvärr har så tjockt sensorfilter att det blir massa problem. Typiskt!
Man kan se dessa problem även på GFX-kamerorna, men objektiv som har utgångspupillen långt bak (och därmed ger astigmatism utåt hörnen) har oftast för liten bildcirkel ändå. Så det blir lite självreglerande. Dessutom är behovet av hög ljusstyrka inte lika stort. På korta brännvidder brukar bildcirkeln ofta vara större om ljusstyrkan är lägre. Och då försvinner en del problem av sig självt:-)
Cykeln, stigen, skymten av huset bakom träden ... och så den distinkta, läckra mellanformatsskärpan som gör att saker lossnar från bakgrunden. Snyggt. Jag fortsätter att intala mig att jag inte har råd med en mellanformatare för egen del.
Svar från Makten   2019-07-18 01:21
Just där skulle jag säga att det inte har så mycket med sensorformatet att göra, då bilden är tagen nedbländat till f/3,4 (tillägg: kan vara f/2,8 också vid närmare eftertanke) med ett småbildsobjektiv, på en sensoryta som bara är lite större än småbild;-) Däremot hade man kanske förlorat det om man beskurit småbild till kvadratiskt format och valt en lite större bländaröppning.

Zeiss 50:an är väldigt, väldigt bra på att separera saker från bakgrunden även på långa avstånd och ganska små bländaröppningar, lustigt nog. Men den behöver f/2,4 eller mindre för att vara ordentligt skarp, så det är lite av en balansgång. Bokehn är dessutom bland det bästa jag nånsin sett från f/2,4 och nedåt. Vid f/1,4-2 är den lite stökigare.
Håkan Lindgren   2019-07-18 15:20
Snyggt var det hursomhelst! Jag har gett efter för Zeiss-nyfikenheten och skaffat en Milvus 1,4/50 för att jag fick den billigt. Den är lika tung som om den var gjord av gjutjärn, men när jag ser resultatet ångrar jag det inte.

Innehållskategorier

  • Intresse - Arkitektur
  • Intresse - Digital efterbehandling
  • Intresse - Konstfoto
  • Intresse - Landskap
  • Intresse - Mörkrum
  • Intresse - Nattbild
  • Intresse - Natur
  • Intresse - Produkter
  • Intresse - Svart-vitt
  • Intresse - Utrustning
    Låsta kvalitetsartiklar, Portfolio, obegränsat med bilder - nu får du 50% på PlusLäs mer