SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrarna snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C sensor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

SE BILDEN: Snälla - ge mig en "analog" digitalkamera

Det kan vara så att jag inte är något annat än en teknikfientlig gnällgubbe. Eller att jag helt enkelt har blivit frånåkt och inte hänger med längre. Men enligt mitt tycke är moderna digitalkameror för avancerade. Det är för många funktioner, för många knappar, för många valmöjligheter. 

Jag slogs återigen av detta när jag nyligen köpte en Fujifilm X100F. En i grunden fantastisk kamera som jag för all del är väldigt förtjust i, men som liksom alla andra digitalkameror är späckad med inställningsmöjligheter och diverse funktioner. 

Problemet enligt min mening är att den där "analoga" direktheten i handhavandet försvinner. Det är också för lätt att av misstag råka ändra någon av alla dessa miljoner inställningar och sedan inte ha en jävla aning om vad som har hänt. Plötsligt riskerar du att stå där som en fåntratt och inte ens kunna ta en korrekt exponerad bild. 

Min dröm är därför att Fujifilms kameror skulle ha ett "Classic Mode". Ett läge där det gick att stänga av allt utom det mest elementära. I CM skulle du förutom att kunna justera bländare, slutare, ISO och exponeringskompensation ha möjligheten att slå av och på blixten och manuellt ändra styrkan. That's it!

Samtliga knappar utom förhandsvisningsknappen och val av AF/MF borde vara avstängda i det här läget (eller att du själv kan välja vilka knappar som ska stängas av). Alla andra inställningar får göras innan man går in i CM. Som exempelvis frammatnings- och ljusmätningsmetod. Eller vilket format kameran ska spara bilderna i, och så vidare.

Det borde inte vara svårt att fixa en sådan här möjlighet som jag tror att många skulle uppskatta. Nu är bara frågan hur jag når fram till Fujifilm med det här otroligt viktiga budskapet?

SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången. 

SE BILDEN: Porträtt är inte lätt - men kul!

En av mina tidigaste fotografiska idoler var den holländske fotografen Anton Corbijn. Jag vill minnas att det var efter en utställning på Kulturhuset i början av 1990-talet som jag verkligen fick upp ögonen för hans bilder. Något som i sin tur gjorde att jag själv på allvar började gå in för detta med porträttfoto.

Sedan dess har jag hittat andra saker inom fotografin som kanske intresserar mig mera (inte minst gatufoto), men att ta porträtt är alltid något som jag regelbundet återkommer till. Dels för att det är så väldigt roligt, men också för att det är utmanande och svårt att ta bra porträtt.

Av den anledningen har jag varit på jakt efter en Olympus OM 1 med ett tillhörande 50/1.8. Jag ville nämligen ha en liten och smidig analog spegelreflexkamera som alltid kan vara med och som funkar bra till porträtt. Och efter mitt förra blogginlägg där jag efterlyste en sådan kamera hörde fotosidanmedlemmen Peter Hennig av sig. Han hade en jättefin OM 1n som jag fick köpa av honom.

Så i förra veckan satte jag igång och tog de första porträtten på två av mina jobbkollegor. Bilderna är tagna under lunchen medan vi var ute på stan. Jag försökte hålla ögonen öppna efter bra miljöer och passande bakgrunder medan vi promenerade omkring.

Det är precis den här sortens porträtt jag gillar att ta. Enkla, svartvita bilder som är tagna ganska rakt på men där miljön också är en viktig ingrediens för känslan. Sedan är det alltid roligt att fotografera människorna som finns runt en till vardags som kollegor, vänner och familjemedlemmar. Inte minst blir ju bilderna fina minnen att ha längre fram.

Men kanske kommer jag att utveckla detta till ett projekt där jag även börjar porträttera okända människor. Jag får se hur det känns när jag har trimmat in mig lite. Men det skulle kunna vara en rolig grej att ta tag i. 

Carolina Blaad.

Anders P Näsberg.