SE BILDEN: Några ord om Olympus OM 1 och Fujifilm X100S

Med tanke på Bengt Björkboms senaste blogginlägg om Olympus OM 1 kan jag inte låta bli att lägga upp den här filmen. Jag spelade in den i våras men har suttit och hållit på den sedan dess. Det är en slags presentation av just Olympus OM 1(n). Ja, ni får titta själva.

RÄTTELSE: I filmen säger jag att slutartidsinställningen sitter på objektivet. Det är fel. Den sitter på kamerahuset vid objektivfattningen. 

Slänger med nedanstående korta film också när jag ändå är i farten. I den förklarar jag varför jag främst använder Fujifilm X100S som gatufotokamera.

SE BILDEN: Favoritbilden - så kom den till. Del 1

Fotografier blir i regel bättre och intressantare när de kopplas ihop med en berättelse. Det var något som verkligen slog mig när jag satt och letade bilder till mitt förra blogginlägg om fem vanliga misstag inom gatufoto. Jag insåg helt enkelt att varje bild hade en speciell story. 

Därför tänker jag i en serie filmer på YouTube dela med mig av hur några av mina egna personliga gatufotofavoriter har kommit till. Alltså de där bilderna som jag själv är extra nöjd med. 

Här under kan du se det första avsnittet som heter "Turisterna i Siena".

SE BILDEN: Porträtt är inte lätt - men kul!

En av mina tidigaste fotografiska idoler var den holländske fotografen Anton Corbijn. Jag vill minnas att det var efter en utställning på Kulturhuset i början av 1990-talet som jag verkligen fick upp ögonen för hans bilder. Något som i sin tur gjorde att jag själv på allvar började gå in för detta med porträttfoto.

Sedan dess har jag hittat andra saker inom fotografin som kanske intresserar mig mera (inte minst gatufoto), men att ta porträtt är alltid något som jag regelbundet återkommer till. Dels för att det är så väldigt roligt, men också för att det är utmanande och svårt att ta bra porträtt.

Av den anledningen har jag varit på jakt efter en Olympus OM 1 med ett tillhörande 50/1.8. Jag ville nämligen ha en liten och smidig analog spegelreflexkamera som alltid kan vara med och som funkar bra till porträtt. Och efter mitt förra blogginlägg där jag efterlyste en sådan kamera hörde fotosidanmedlemmen Peter Hennig av sig. Han hade en jättefin OM 1n som jag fick köpa av honom.

Så i förra veckan satte jag igång och tog de första porträtten på två av mina jobbkollegor. Bilderna är tagna under lunchen medan vi var ute på stan. Jag försökte hålla ögonen öppna efter bra miljöer och passande bakgrunder medan vi promenerade omkring.

Det är precis den här sortens porträtt jag gillar att ta. Enkla, svartvita bilder som är tagna ganska rakt på men där miljön också är en viktig ingrediens för känslan. Sedan är det alltid roligt att fotografera människorna som finns runt en till vardags som kollegor, vänner och familjemedlemmar. Inte minst blir ju bilderna fina minnen att ha längre fram.

Men kanske kommer jag att utveckla detta till ett projekt där jag även börjar porträttera okända människor. Jag får se hur det känns när jag har trimmat in mig lite. Men det skulle kunna vara en rolig grej att ta tag i. 

Carolina Blaad.

Anders P Näsberg.

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi: