SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Planket gjorde mig avundsjuk

Jag vet inte riktigt varför det har gått troll i det hela. För ända sedan fotoutställningen Planket i Stockholm återuppstod 2016 har jag velat vara med och ställa ut. Men, av någon anledning har jag varje år missat att skicka in en anmälan. Min enda bortförklaring är att vid exakt den tidpunkt på året när anmälan ska skickas in, brukar mitt liv vara ockuperat av tusenmiljoner andra saker som rör både jobb och privatliv. Något som i sin tur har gjort att Planket hamnat långt ner på priolistan. 

När jag tänker på detta blir jag avundsjuk på människor som enbart har foto som huvudsyssla och övergripande fokus i tillvaron. Tänk vilken ofattbar lyx att bara behöva bry sig om och vara riktigt bra på en enda sak här i livet. Att inte ha något annat än foto att tänka på till vardags. Ja, jag blir helt ärligt avundsjuk. 

Samtidigt inser jag såklart att det är en naiv syn på saken. Att det helt enkelt är jag som romantiserar och projicerar mina egna önskedrömmar på hur det är. Alla livsval har sina för- och nackdelar och inget jobb är så enkelt som att du enbart behöver vara bra på en enda sak. 

Hursomhelst, på bilden högst upp tar Knut Koivisto ett porträtt av Joakim Strömholm. Fotot som han visar upp är taget 1982 och föreställer en av medlemmarna i punkbandet Grisen Skriker. Och det är just sådant här som är så kul med Planket. Att få se alla dessa bilder och att får träffa alla dessa fotografer. Även om du inte sysslar med foto på heltid. 

Det finns en speciell stil hos vissa av den äldre skolans fotografer som är ganska kul att se. Jag brukar kalla dem för Strömholm-generationen. De klär sig gärna i fotovästar, fiskehattar, runda kulturglasögon och promenadvänliga skor. De kan också ha rakade huvuden, utanpåhängande skjortor och jeans.

Det var närmre 30 grader varmt på lördagen när jag besökte Planket. Vissa hade haft tur (eller om det var smart planering) och ställde ut på den delen av planket som låg i skugga under hela dagen. Tillsammans med en rejäl stol att sitta på, liksom medhavd mat och dryck, såg en del ut att ha det riktigt trivsamt.

Många erbjöd försäljning av sina bilder. Fast jag tror i ärlighetens namn att få bilder såldes. 

Min kompis Jimmy Dovholt är en mycket skötsam herre. Därför källsorterade han givetvis sitt skräp innan han lämnade utställningen. Något som gjorde att han senare förtjänade förfriskningar på några av Södermalms hippaste (eller inte) sjapp.

SE BILDEN: Solsemester - livet i koncentrat

Första kvällen satt jag på balkongen och betraktade grannarna. Mitt emot bodde ett medelålders par. Mannen var lång, mörk och hade en stor mustasch. Kvinnan var blek och pratade mycket. Efter några dagar började de kännas bekanta för mig. 

Men så en kväll hade en ung man och en ung kvinna tagit deras plats. Det kändes lustigt nog ovant med två nya ansikten. Trots att jag inte hade växlat ett enda ord med de tidigare grannarna hade en vana skapats i mitt huvud under bara några få dagar. En vana som sa att det var deras rum, deras balkong. 

Medan det unga paret dukade upp till middag kom tanken. Att bo på semesterhotell under en vecka eller två är som livet i koncentrerad form. Du anländer, du är där, du försvinner. Efteråt tar andra snabbt din plats och efter ett kort tag är du bortglömd. Så, det gäller att passa på - att göra det allra bästa av din tid.

Ja, det är sådant här man kan reflektera över under en lat solsemester vid Medelhavet. 

SE BILDEN: Om gatufoto och mitt Orten-projekt i snigelfart

I senaste numret av Fotosidan Magasin intervjuas Magnus Fröderberg och jag om gatufoto. Vi fick också äran att bedöma ett antal inskickade bilder från Fotosidans medlemmar. Det var roligt att snacka om gatufoto och kul att se bilderna. Jag tycker också att reportern Peter Wiklund lyckades sila fram det bästa ur våra långa och kanske inte helt stringenta resonemang. Imponerande. 

Även om gatufoto är det jag brinner allra mest för, så tycker jag också det är riktigt kul med dokumentärfoto och porträtt. För att få utlopp för detta håller jag bland annat på med ett projekt om förorten Akalla, där jag bor (vilket trogna läsare redan känner till). Det är visserligen ett projekt som går i snigelfart, det får jag medge. Men, förhoppningsvis kan det över tid bli något intressant av det hela (här kan ni se hur långt jag har kommit).

När jag arbetar med projektet jobbar jag på ett liknande sätt som när jag gatufotograferar. Det vill säga genom att ta långa promenader med kameran skjutklar i handen. Det som skiljer sig åt är att jag mycket oftare frågar om lov. Plus att jag även arrangerar uppställda porträtt.  

I den här bloggposten kan ni se ett par bilder som jag knäppte nu i helgen. Under en promenad stötte jag nämligen på ett gäng mongoliska brottare som övade inför den mongoliska nationaldagen om ett par veckor. Då är det tydligen tradition att hålla brottningstvävlingar, fick jag veta.  

Det är sådant här som är så jäkla kul med den här typen av projekt. Du får en chans att prata med folk, lära dig något nytt. Fast jag ska inte sticka under stol med att det också är det svåraste. För det är inte alltid helt lätt att närma sig främmande människor på det här sättet. Ganska ofta får jag nämligen ett nej som svar. 

Samtidigt, om det är för enkelt blir det sällan bra (kan jag tycka). Då är det lätt att man slarvar och inte tar fotograferandet på lika stort allvar. Så ett visst motstånd och lite nervositet kan rent av vara en fördel i sammanhanget. Då skärper i alla fall jag till mig. 

Nördfakta: Bilderna är tagna med Fujifilm X-T4 och Fujinon 18mm/f 1,4.  En utmärkt snabb och träffsäker kombo för den här sortens motiv. Dessutom har gluggen skön bokeh.

SE BILDEN: Att vara intresserad av foto räcker inte

Ibland kommer man till insikter som kan vara lite småjobbiga. Själv råkade jag ut för detta i tjugoårsåldern när jag fullständigt och totalt hade kört fast i mitt fotograferande. All min lust var som bortblåst och det gick till och med så långt att jag sålde hela min fotoutrustning. Jag kunde inte se några som helst skäl till att behålla grunkorna när planen ändå var att sluta fota för gott. 

Först efteråt insåg jag på riktigt vad som hade hänt. Nämligen att jag hade nått en platå, vilket är ganska vanligt och helt normalt. Jag hade vid det laget testat alla möjliga saker utan och innan. Plåtat i studio, legat i spenaten med teleobjektiv, tagit vackra bilder av stad och miljö, knäppt gatufoton, med mera. Jag kände min kamera innan och utan, liksom alla prylarna runtikring. Jag hade testat och lärt mig allt, kändes det som. Men, det fanns ingen riktning i det jag gjorde.

Det var då insikten kom: Det räcker inte med att bara vara intresserad av foto. Något mer måste till.  Att ha sitt fotograferande som självändamål funkar inte i längden. Intresset för kameror och fotografi är mer att betrakta som fordonet som transporterar dig dit du ska.    

Det måste helt enkelt finnas något annat som du på djupet är intresserad av och som du kan rikta ditt fotointresse emot. Och det är här jag tror att många kör fast, undertecknad inräknad. Att hitta ett ämne och en story är därför det viktiga. Inte kameraonanerande, ständiga hopp mellan genrer och nya prylar.