SE BILDEN: Skulle plåta boxarna - fick hjärnsläpp

Trots att foto är ett av mina stora intressen så upptar det bara en väldigt liten del av mitt liv. I alla fall när det kommer till hur mycket tid jag lägger ner på att just fotografera. Jag räknar alltså inte med den tid som jag ägnar åt att förkovra mig i foto på olika sätt. Utan bara stunderna när jag verkligen går omkring och knäpper med min kamera, eller arbetar med mina bilder. 

Detta skapar ibland problem. För precis som med allting annat som du inte håller på med frekvent så är det alldeles för lätt att glömma bort saker mellan gångerna. Något som jag tycker är extra lätt med dagens digitalkameror som har tusenmiljoner olika inställningar, vilket innebär lika många möjligheter att glömma bort och göra fel.  

Exakt detta inträffade när jag skulle ta de här bilderna som ingår i mitt projekt om Akalla. Jag såg de båda männen stå och motionsboxa på utegymmet när jag gick förbi och kunde inte motstå att fråga om jag fick klämma av några exponeringar, vilket jag vänligt nog fick. Men, direkt uppstod strul. Jag kunde fan inte minnas en viss inställning för den elektroniska sökaren i kombination med blixt och kamera i helmanuellt läge, vilket innebar att det inte gick att se något i sökaren.  

Jag kände mig såklart som den klant som jag var, men framförallt så fylldes jag av den frustrerande känslan att jag kunde ha gjort bättre ifrån mig. Att mitt schabblande med kameran innebar att jag missade de där bilderna som verkligen kunde ha höjt sig över mängden. Den där nivån som du bara når när du har full kontroll. Och det är en känsla som jag verkligen inte gillar. 

Hursomhelst, här kommer ett filmtips. För den som gillar genomgångar och analyser av fotoböcker kan jag rekommendera YouTube-kanalen CAMERA.

SE BILDEN: Jag njuter av coronatillståndet

Akalla.

Många människor lider i dessa coronatider. Inte nödvändigtvis för att de har blivit sjuka, utan för att de inte står ut med den sociala distanseringen och allt annat som har följt i virusets spår. De känner sig rastlösa, längtar iväg och vill att allt ska bli precis som vanligt igen. Helst igår. 

Jag är inte direkt en av dem. Personligen tycker jag till och med att det här lugnet som har infunnit sig är ganska behagligt. På sätt och vis har det haft en helande effekt på mig som kan jobba hemifrån. Att slippa stressa iväg tidigt på morgonen för att åka till kneget och att slippa komma hem sent har fått mig att inse hur mycket arbetsvardagen faktiskt sliter på en. 

För mig är det heller inte alls plågsamt att ha fyra säten för mig själv i tunnelbanan. Eller att det är glest mellan borden på uteserveringen. Eller att folk håller avståndet i butiken. Eller att det är lite tunnsått med människor på stan. Inte ens ur ett gatufotoperspektiv stör det mig särskilt mycket. Jag fotade i många år i en småstad där det i normalläget är mindre folk i omlopp än i Stockholm under covid19. Det gick det också. 

Barkarby.

Så, det är inte synd om mig. Däremot tycker jag synd om alla som har blivit sjuka och alla som har förlorat någon närstående. Eller människor som befinner sig i riskgrupperna och som därför har fog för att vara rädda och som på riktigt blir isolerade. Liksom alla som förlorat jobb och inkomst. Och man behöver knappas vara något geni för att räkna ut att de långsiktiga konsekvenserna av detta kan bli riktigt obehagliga. 

Men, just nu, ur mitt högst egoistiska och navelskådande perspektiv så tycker jag mest att det är skönt. Kanske kommer jag till och med att nostalgiskt titta tillbaka på den här tiden när allt detta är över. Tänka att det var en ganska härlig och fridfull känsla ändå. Att det gick att leva utan hets och stress, ständiga måsten och ett ekorrhjul som bara tycks snurra snabbare och snabbare.  

Samtidig vet jag att så fort detta är över kommer i stort sett alla att tjurrusa iväg och trampa igång hjulen så snabbt som de bara hinner. Plötsligt sitter man i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till jobbet igen och allt är precis som vanligt. Så funkar vi människor. 

Akalla.

Nåväl, bilderna i den här bloggposten har jag tagit här hemma i Akalla och i krokarna runtomkring. Jag utnyttjar den extra tid som jag nu har fått till mitt förfogande för att gå runt och fota enligt principen en kamera, ett objektiv, en film. Jag lär helt säkert återkomma till den saken. Förmodligen i en ny video. 

SE BILDEN: Så framkallar du svartvit film - quick and dirty!

Hur roligt det än är att plåta analogt så kan det vara ganska segt att framkalla sina filmer. Som tur är finns det en snabbmetod där både framkallning, fixering och sköljning sammanlagt inte tar mer än 10 till 15 minuter. Det är "quick and dirty" och alltså inget för den känslige. 

Ja, även om detta med att fotografera analogt på många sätt tilltalar mig så är jag väl i ärlighetens namn lite som den välkände fotoikonen Henri Cartier-Bresson. Han föredrog ju att ägna sin tid åt fotograferandet och lämnade bort framkallningsjobbet till någon annan. Personligen är jag alldeles för snål för det. 

Därför får jag soppa mina rullar själv. Dock har jag under årens lopp lärt mig en snabbmetod där det faktiskt inte tar mer än tio minuter en kvart att både framkalla, fixera och skölja - vilket måste anses vara hyggligt uthärdligt, trots allt. 

För skojs skull satte jag ihop en film som visar hur det går till. Och för den intresserade kan jag nämna att den som ett litet experiment är filmad med min mobiltelefon och appen Filmic Pro för Android. 

SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrarna snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C sensor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi.