SE BILDEN: Spontana gatuporträtt - flyt och oflyt

Det är jäkligt skönt att ha flyt när man är ute och gatufotograferar. Så kände jag igår när jag fick syn på den här mannen som stod och rökte cigarr vid Odenplans station. Ja, ni ser ju själva. Förutom cigarren så var han väldigt stiligt klädd i klassik stil som för tankarna till 40-talet med hatt och allt. Med andra ord en klockren bildmöjlighet. 

Först klämde jag av en vanlig gatubild när jag passerade, men den blev inte särskilt bra. Då slog mig tack och lov tanken att jag istället borde gå fram och fråga om jag fick ta ett porträtt, vilket mannen (som jag fick veta heter Oscar Mattsson) vänligt nog gick med på.

Det kan bli lite stressigt att ta gatuporträtt, tycker jag. Man vill helst att det ska gå snabbt eftersom det tar emot att ta för mycket av en främmande människas tid och engagemang i anspråk. Därför ökar också risken för retfulla små misstag. 

Eftersom jag ville ha kortast möjliga skärpedjup ställde jag gluggen på största bländaröppning 2.0. Men omedvetet råkade jag komma åt bländarringen så den ändrades till 4,5 (jag skyller på mina tjocka vintervantar och en alldeles för lös bländarring). Så den där sköna bokehn som jag hade tänkt mig uteblev tyvärr. Men, men - det var ingen jättegrej i slutändan. Bilderna blev ändå bra. 

Det hände också en intressant sak som man kan råka ut för som gatufotograf. En stund innan mötte jag en annan man i liknande klädsel, men han blev inte alls glad över att bli fotograferad. Istället blev han väldigt påstridig och krävde att jag skulle radera bilderna som jag hade tagit. Eftersom jag ändå inte var nöjd med resultatet gick jag honom till mötes. Det hade helt enkelt varit en totalt meningslös fight att ta. 

Visserligen är det väldigt ovanligt att någon protesterar när man gatufotograferar. I alla fall råkar jag nästan aldrig ut för det. Men de båda situationerna fick mig ändå att reflektera över detta med gatufoto. Inte minst hur viktigt det är att inte tappa sugen bara för att det råkar gå lite dåligt.   

Hursomhelst, som så ofta hade jag sällskap av min polare Magnus Fröderberg. Och som vanligt lyckades han sätta avsevärt fler bilder än mig. Ni kan spana in hans blogginlägg här. 

SE BILDEN: Urballade svartvita bilder med normalen

Nu har han fullständigt spårat ur, tänker kanske någon när de ser bilderna i det här inlägget. Jag menar, inte bara är det numera enbart svartvita gatufoton som gäller för min del, jag har också börjat ta sådana där estetiska bilder som ska försöka vara snygga. Något som jag dessutom lovade mig själv att aldrig göra.  

Fast det är betydligt värre än så, kan jag meddela herrskapet. Jag har nämligen gått över till normalen också. Alltså mitt 50 mm-objektiv. Och alla vet ju att de bästa och häftigaste gatufotograferna kör med vidvinkel. Minst 28 mm och helst 21 mm. Annars blir det bara skit av alltihopa. 

Men ni kan vara helt lugna. Just nu är jag bara glad över möjligheten att komma ut med kameran över huvud taget. Så jag lufsar mest runt och knäpper förstrött utan några större prestationskrav. Vilket för tillfället är rätt jäkla skönt, ärligt talat. Så småningom kommer jag ändå att börja tänja på gränserna. Jag funkar nämligen så.

Samtidigt får det mig att börja fundera. Varför är det enligt många något dåligt med bilder som är snygga? Det vill säga att "bra bilder" (vad det nu är) absolut inte får vara vackra. De ska vara intressanta, surrealistiska, ställa frågor, vara svårtolkade, normbrytande och så vidare - men absolut inte estetiskt tilltalande.

Jag tror jag vet svaret. Det är ungefär som med professionella vinprovare. De mest omtyckta vinerna på Systembolaget föraktas av de riktiga vinkonnässörerna. De skulle sannolikt hellre dricka toalettvatten än bolagets mest köpta rödtjut som i deras värld förmodligen är allt för enkelt och folkligt till sin karaktär.   

Så här blir det när man har fördjupat sig väldigt mycket i ett specifikt ämne. Tillslut utvecklar du en komplicerad smak och börjar notera sådant som andra inte lägger märke till. Om du håller på för länge riskerar du tillslut att betraktas som en idiot av omgivningen. Nästan ingen kommer nämligen att förstå vad du håller på med.   

Hursomhelst, just nu är i alla fall inte jag sugen på ett komplext vin från någon trendig vingård i Kalifornien. Jag vill bara ha ett glas prisvärt Zinfandel med smak av fat, mörka bär och choklad.

Tack, det blir bra! 

Jo, en sista sak. Normalen är helt klart underskattad i sammanhanget. Det finns skäl till varför Henri Cartier-Bresson föredrog 50 mm för gatufoto. Brännvidden är nämligen mycket trevlig att jobba med och den gör att man dras till motiv och kompositioner som skapar en skön harmoni i bilderna. 

SE BILDEN: Street i svartvitt - mitt nya projekt för 2024

Ibland får man ta det lite försiktigt och känna sig fram. Så tänker jag just nu efter att ha bestämt mig för att 2024 ska bli mitt svartvita år. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt när jag och Magnus Fröderberg träffades i lördags för en gatufotovända på stan. Det blev bara "säkra kort", skulle man kunna säga. 

Eftersom det var trettondagen var det glest med folk inne i centrala Stockholm. Den bistra kylan bidrog säkert också. Väl påpälsade promenerade vi fram i sävligt takt utan någon brådska medan vi knäppte bilder och snackade om foto. En paus för mat och en för kaffe hanns också med. 

Det är väldigt trevligt att gå omkring så här med en fotokompis och det behöver inte alltid vara ett hetsigt jagande efter nästa fotografiska mästerverk. Den sociala biten, den friska luften och motionen räcker gott och väl. 

Det halvmulna vädret och snön gjorde det ganska tacksamt att fotografera i svartvitt. Att folk i Sverige älskar svarta kläder (vilket förbryllar mig. Dödens färg, liksom) kan nog också ses som en fördel i sammanhanget. Det gör det enklare att få till de där grafiska bilderna som lämpar sig så bra för svartvitt.

Men, om jag ska vara ärlig med er är det inte riktigt detta som jag vill åstadkomma under året. Planen är inte att fotografera mörka siluetter mot ljusa bakgrunder, vackra miljöer som gör sig bra i gråskala och ljus som faller snyggt (även om det säkert kan hända). Snarare vill jag få till intressanta gatufoton och gatuporträtt där det svartvita tillför något i bilderna som inte färg gör. 

Magnus frågade mig förresten varför jag har tagit det här beslutet. Han tyckte inte att det var helt tydligt. Svaret är ganska enkelt: Dels har jag alltid varit väldigt förtjust i svartvita bilder, men också i att fotografera i svartvitt eftersom det kräver en annan approach som jag gillar. Dels tycker jag det är bra att ibland ändra förutsättningarna för mitt fotograferande för att se vad som händer och vad jag kan prestera när jag måste tänka i andra banor. Något som är både utvecklande och kul. 

Det är inte helt ovanligt att Magnus och jag tar nästan identiska bilder när vi är ute på våra gemensamma gatufotorundor, vilket kan vara lite komiskt ibland. Om ni jämför bilden ovan med den i Magnus blogginlägg så förstår ni vad jag menar. Och ibland fotograferar vi samma motiv, fast ur olika vinklar. Det kan ni också se om ni jämför den första bilden (papporna med sina barnvagnar) med Magnus version av samma motiv i hans blogg.

SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker.