Från Karlskrona till Gnestaplanket

Under fredagen ska det bli minst 25 grader varmt och strålande sol här i Karlskrona. Jag hade kunnat ligga på stranden hela dagen. Sola, bada och gotta mig. Men icke! Istället ska jag som är en riktig strandgam sätta mig i bilen och åka i fem timmar för att komma till Gnesta.

Men det gör jag mer än gärna eftersom jag är inbjuden av fotosidanprofilen Bengt Björkbom till Gnestaplanket nu på lördag. Och en sådan chans kan jag helt enkelt inte missa. Det ska nämligen bli riktigt kul att visa upp mina bilder, träffa Bengt och de andra fotograferna som deltar. Men också alla besökare som förhoppningsvis kommer.

För mig personligen är det första gången jag visar upp mina bilder på det här sättet för en större publik och jag är faktiskt lite nervös. Men jag hoppas vädret blir bra och att vi ses där :-)

Gatufotoutställningen på plats

Så var då utställningen på Café 3G riggad och klar. Det var lite meckande att få upp bilderna eftersom hyllorna visade sig vara för grunda. Därför fick jag spänna ståltråd från ramarna upp till spikar vid taket. Inte så snyggt precis, men ingen riskerar i alla fall att få en gatufotobild i planeten när de fikar. 

Jag satte också upp en liten skylt där jag kortfattat berättar om gatufoto och vad jag själv sysslar med. För jag tror väl inte att särskilt många kafébesökare vet vad gatufoto är för något. Förhoppningsvis kan texten ge en förklaring som gör det mera intressant för oinsatta. Om någon nu orkar läsa vad jag skrivit. 

När jag var färdig och gick därifrån så drabbades jag av en märklig tomhetskänsla. Jaha, liksom. Och nu då? Tja, det är väl bara att köra på igen. Precis som livet i övrigt. Hjulen snurrar och man åker med. Det är ju första maj också så det händer en del på stan. Så kanske borde jag gatufota en stund.

Utställningen kommer för övrigt att stå under hela maj månad för den som är intresserad. 

Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 

Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.

Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är. 

Vad gör tiden med våra bilder?

I maj ska jag ha en liten fotoutställning på ett kafé här i stan. Det handlar bara om tolv bilder totalt så det är en blygsam kollektion. Samtidigt är det första gången jag visar upp mina gatufotobilder på det här sättet och man måste ju börja någonstans.

Just nu sitter jag och går igenom vad jag har presterat så här långt efter drygt ett års plåtande. Jag känner mig hyggligt nöjd med resultatet men funderar samtidigt på hur jag kan förbättra mig och vad som saknas för att det ska bli en bra helhet i slutändan.

Jag hittar också material som jag har sorterat bort i processen. Bilderna i det här inlägget är några exempel. De har hamnat i mappen där jag lägger sådant som jag inte tycker håller måttet av olika skäl.

När jag tittar på mina bilder brukar jag ibland tänka på vad de kommer att betyda i framtiden. Ja, rent av när jag är död. Om någon ser de här fotografierna om 50, 75 eller 100 år – vad kommer de att tänka och tycka?

För så är det ju med många bilder som vi tar, de får ett annat värde med tiden. Därför ska man nog vara försiktig med att döma ut foton bara för att de inte funkar inom de ramar man just nu har satt upp för sig själv. 

Av den anledning slänger jag i regel inga bilder. Allt sparas i mitt arkiv. Både när det gäller mina analoga och digitala alster.

Bildbedömning med självaste redaktör’n på fotosidan

Den senaste tiden har jag fått mina gatufotobilder bedömda av olika personer och igår var det dags igen. Då träffade jag fotosidans redaktör Magnus Fröderberg för lite bildsnack. Efter en stadig måltid på E-Types nya vikingarestaurang i Gamla Stan slog vi oss stinna och belåtna ned på fotosidans redaktion som ligger precis i närheten.

Det är alltid spännande att höra vad andra tycker om ens bilder och samtidigt lite nervöst.  Man blottar ju sig själv på något sätt. För precis som så många fotografer säger är dina bilder i grunden speglingar av dig själv. Ta till exempel Anders Petersen. Han menar till och med att alla hans fotografier egentligen är självporträtt.

Det är också intressant att se hur olika utfallet kan bli. En bild som en person höjer till skyarna blir brutalt refuserad av någon annan, vilket kan vara en ganska omtumlande och förvirrande känsla. För vem ska man tro på? Vem har rätt? Är bilden bra eller dålig? Håller den för en bok och en utställning som jag planerar att göra?

Det jag ganska tydligt insåg efter att ha snackat med Magnus var därför att i slutändan är det jag själv som måste bestämma mig för vad jag vill visa och sedan tro på min egen förmåga att kunna göra urvalet. Att låta andra ge synpunkter är bra och nyttigt, men när allt ställs på sin spets är jobbet upp till mig.  

Magnus lyckades också röra om en del i grytan för mig genom att tydliggöra ett vägval som har legat och gnagt i bakhuvudet en tid. Det handlar i grunden om vilken målgrupp jag riktar mig till. Antingen gör jag en bok där jag siktar mot väldigt bildintresserade människor, eller också gör jag en bok som kan falla även ”vanliga människor” i smaken och framförallt funka för en allmän Karlskronapublik.

Detta kommer i allra högsta grad att påverka vilka bilder som blir aktuella. Jag måste helt enkelt fundera seriöst på den saken…

Den godkända högen blev förvånansvärt stor. Jag tror Magnus var lite snäll faktiskt.

Den refuserade högen. Här hamnade några av mina egna favoriter. Det kändes jobbigt.