Havsörn + bakom kulisserna

I den här bloggen om örnarna så tänkte jag även dela med mig av några bilder samt berättelsen bakom dem. Så det blir en lite längre bildblogg än vanligt den här gången.

                                                        "Mörkret är min vän"

Det är på kvällarna dolda i mörkret som vi vandrar ut mot sjön.  Maja är som alltid med på dessa kvälls "promenader".  Utan mörker- ingen idé att hålla på med detta projekt.

Det finns en älgko i denna skog som jag stött på några kvällar nu.  Har ett speciellt minne när jag stötte på henne första gången. Lyste med pannlampan och fick ett par reflekterande ögon emot mig en bit bort. Stannade upp för att skruva åt pannlampan så att ljusstrålen blev mindre men med ett skarpare punktljus. Lyste på ögonen och sedan nedåt. Två långa gråa ben syntes. Där och då steg pulsen riktigt högt. Kommer ihåg att jag var på vippen till att avbryta och vända om. Älgen stod ju mitt på mitt vanliga promenadstråk. Men lyckades att sansa mig och tog en halvcirkel runt älgen, fortfarande med hög puls och en Maja som fick gå fot.

Efter den gången vid de tillfällen jag stött på älgkon så har jag mer tyckt "synd" om den. Vet att hon har haft kalvar som gått åt i årets jakt. 

Nu är det inte långt kvar. Ett pass igenom lite vass och sly innan vi är ute vid sjökanten.

Väl ute vid sjön. Det blåser friska kyliga vindar. Men det är skönt. Svalkar ansiktet och kroppen som är varm efter vandringen.

Och här tar det stopp för Maja som får stanna kvar vid de sista stenarna, medans jag tar på mig vadarstövlarna.

Nu har jag plumsat i sjön. Går med sakta kliv genom viken ut till andra sidan. Det är en häftig känsla att gå i vattnet när det är becksvart ute. Lämnar kvar en ficklampa på, innan jag beger mig ut. Så jag hittar "hem igen" efter utlagd fisk.

Framme och uppe på andra sidan. Där jag packar upp den frysta fisken som jag sedan lägger i vattnet och på några stenar. Där den får tina bäst den vill. Hittills har det ju varit plusgrader även på kvällarna. Sedan tillbaka till Maja på andra sidan.

                                                    Morgonen

Morgon eller förmiddag. Några havsörnar har anlänt efter alla måsar och trutar som kalasat här innan.

'

Det blir några hopp-flyg mellan olika stenar innan de vågar sig fram till fisken.

Har väl en vågat sig fram för att äta så brukar det gå fort för de övriga att slå följe.

                                                    Nära möten

Jag nöjde mig inte med att bara lägga ut fisk på andra sidan, utan även på den sidan där jag satt. Betydligt färre fisk men större chans till närbilder på rovfåglarna.

Med mycket försiktiga rörelser har jag lyckats att fotografera havsörnen på nära håll.

De är extremt vaksamma och rör sig väldigt sakta där framme. De ser ju glaset på objektivet och det är ju inte något naturligt föremål ute i naturen för dem. Så visst anar de något här.

Men så har jag ju kråkorna som knappast bryr sig om objektivet efter ett tag. De passar på att tugga i sig fiskrens medans det finns sådant kvar. Och det gör ju havsörnen mindre "alert" när kråkorna är i full gång. (Skulle jag tro)

En äldre havsörn som har blicken mot en inflygande ung havsörn.

Men visst har örnen koll på mig. Så det gäller att sitta blixtstilla där bakom granriset.

En äldre havsörn har ett mycket fint läte när den ropar. En yngre havsörn låter inte så fint om jag säger så.

Den här örnen tog vad som fanns kvar efter kråkorna och trutarnas framfart.

Som så ofta flög örnarna iväg med "bytet" för att sätta sig på en säkrare plats bort från allt och alla. De vill ju helst äta ostört.

Ibland hade jag tur dock. Att ha en ätandes örn framför mig.

Avslutar med en kvälls-selfie efter att vi lagt ut lite fisk och var på väg tillbaka. Fotat i skogen :)

Örnarnas "vänner"

Den här bloggdelen får tillägnas mina övriga gäster vid sjön. Nämligen Korpen, kråkan och skatan. Två av tre fågelarter som visat sig ganska så frekvent. Korpen dock har varit en av de svåraste att få "ner på marken". Skatan var nog mer en tillfällighet att den fanns i närheten just den dagen.

Kråkan däremot, ge den lite tid å den landar när modet väl fallit in ;)

Hoppar måsar å trutarna här, vilka har varit den största skaran av gäster på morgonkvistarna.

1.

Korpen är en fin fågel med en lite blåaktig nyans i sin för övrigt svarta fjäderdräkt. Den här korpen hade stenkoll på allt och alla, inklusive fotografen.

2.

3.

4.

Kråkorna kalasade på fiskresterna. Och de blev ganska så många som anlände inom någon timme.

5.

Något lurigt i buskaget tyckte nog kråkan.

6.

Men örnen tog det mesta av deras uppmärksamhet.

7.

Stor och liten.

8.

Dagen då en skata kom på besök och hoppade fram på stenarna. Undvek örnarna men visade sig tuff mot kråkorna.

Hörde även ormvråkens läte några morgnar så antog att den fanns här i närheten och hade koll. Tror dock inte att det är en rovfågel som äter fisk och dessutom så verkar den vara väldigt aktsam mot just havsörnen , och därmed hålla sig på avstånd.

Så visar tre stycken bilder fotade i december 2021 innan havsörnen anlände. En ormvråk hade gått ner. Hade tidigare i veckan plockat upp en trafikdödad hare som jag lagt i en sopsäck rakt ner i frysboxen (vad gör man inte för sina rovfåglar).

Det tog inte många timmar innan ormvråken hittat det bytet. Den hann att äta i någon timme eller två, från och till. Innan första havsörnen anlände kommer jag ihåg, och vips så var den här lilla vråken borta för den dagen. Förmodligen sittandes i närheten någonstans. 

I örnarnas rike del 3

Den här gången var jag mitt bland havsörnarna. Så här nära har jag nog aldrig suttit och fotograferat dem medvetet förut. Har haft några närgångna havsörns foton från förra året men då har ju havsörnen flugit mot mig. Nu var det jag som ville testa att komma närmare dem.  

Och det var en känsla jag inte känt förut, som om man själv var en i gänget. Som om att de hade accepterat mig. Nu var det absolut inte så på något sätt å vis. De hade ingen aning om att jag satt ihopkrupen med mitt stativ och kamera iklädd ghillin, inbäddad under fyra små tallar med lite extra granris vid sjön. Satt till och med så gömd att objektivet hade lyckats att bädda in sig i granriset. Trodde först att det var kondens/dis i sökaren då bilderna såg så märkliga ut. Det var först när örnarna hade lämnat som jag insåg att jag hade fotograferat med några kvistar framför objektivet. De tre första är helt ifrån granriset, men sen efter att ha svängt lite grann med kameran så blev det som det blev.  Nåväl, så det kan bli.

Men inte är jag besviken över detta. Oh nej. Vilken morgon! Redan vid 07:30 snåret hade den första havsörnen anlänt då tumultet från kråkorna lockat dit den. När havsörnen väl landade i vattnet så blev jag som alltid, som en istapp.

Tidigt på morgonen. Havsörnen hade anlänt.

Frukost serverad för örn som kråka.

Örnen fick sällskap. 

Kråkorna höll havsörnarna sällskap under morgonen. Här börjar "granris fotograferingen"!

Mäktiga rovfåglar!

Havsörnen med sina skarpa klor. Kråkorna höll avstånd när örnen var vänd emot dem.

Kråkor fotade med "granris" :)

Blicken som säger "Jag ser dig"

Två kråkor följer havsörnens rörelse.

De får se på när havsörnen äter...

När havsörnarna lämnat (denna gång pga sportfiskare som det såg ut som, dök upp en bit ut) tog kråkorna och trutarna över.

Den här unga truten visade övriga kråkor och trutar att nu var det den som var herre över täppan. Skulle jag tro.

Jag fortsätter med mina tester som jag kallar mitt havsörnsprojekt. Och den här morgonen var verkligen utöver det vanliga med en grym upplevelse. Havsörnen är verkligen enorm när den står där ute i vattnet med sina breda vingar utfällda. Blicken den gav och jag trodde hela tiden att jag hade blivit upptäckt.

Har klarat mig hittills i år från det tack å lov. 

Ut i naturen bland topp predatorer

Står ute vid klippan en sen eftermiddag, (kanske nästan så man skulle kunna säga tidig kväll) i mitten på september. Vågorna slår mot bergen runt omkring mig medan vinden tar ett stadigt grepp om trädens grenar som susar fram och tillbaka.. Hösten har anlänt nu. Handkikaren är med och det tackar jag mig själv för. Där ute syns två stora gestalter lågt svävande ovanför vågorna. Den ena utav dem hovrar strax innan den dyker ner i sjön. Den andre cirkulerar snabbt runt med hjälp av vindens styrka. Trots det mycket långa avståndet så ser jag genom handkikaren hur två stycken havsörnar ser ut att samarbeta för att slå någon sjöfågel. Den dykande örnen steg upp utan något i sina klor. Den andre örnen tar över för att göra om proceduren. Även den stiger upp tomhänt. Misstänkte att sjöfågeln de försökte ta, dök under vattenytan om och om igen. Fick sätta mig ner på berget för att få ett stabilare sikte med handkikaren, medans havsörnarna gång på gång gjorde nya försök. Tillslut gav de upp och både följde med vindens hastighet bort mot skogen. Sjöfågeln (vad det nu var för någon art) klarade sig den här gången. Reste mig upp och fortsatte vår eftermiddagspromenad med Maja, Berikad med ett fantastiskt skådespel från moder natur!

Klockan är nu strax efter fem på morgonen. Fisken ligger utlagd i vattnet. Regndropparna faller från grankvistarna. Fortfarande mörkt och alldeles tyst förutom just det lugnande regnet som får mig på gott humör den här morgonen. När gryningen väl kommer dröjer det inte länge innan den första kråkan hörs med sitt kraxande. Känner på mig att den här morgonen kommer att bli en lyckad morgon. Ljuset har tilltagit och klockan visar strax efter 06:15. Två gråkråkor sitter på en utav stenarna där ute. Startar upp kameran och slår om den till videoinspelning.

Vid sjusnåret hörs de kraftiga vingslagen från havsörnen. Jag ser den inte med hör den tydligt någonstans ovanför mig när den flyger förbi och sätter sig i en tall. En kotte eller pinne faller till marken några meter ifrån där jag sitter alldeles gömd. Nu har den anlänt.

Kråkorna blir bara fler och fler där ute på stenarna. Några har hoppat i vattnet och börjat picka på fiskarna. Hör ett brak snett till höger om mig och ett litet skrik. Ännu en havsörn har dykt upp och tagit den första örnens plats där på grenen.

Det välkända havsörnsropet ekar i viken och med ens lyfter alla kråkor. Pulsen börjar stiga. Den äldre örnen har gått ner. 

Med sina breda vingar, bestämd blick landar den nere i viken.

   Någon eller några kråkor satt ändå kvar. 

Regnet det fortsatte. Pulsen var hög. Glädjen total. 

En havsörn visade bli flera. Den här sliter upp innehållet från en fisk av större modell.

Regnet duggade på och jag minns särskilt den här vackra havsörnen som satt på stenen framför mig. Den hade blicken mot sin omgivning och de andra havsörnarna. Men just det här ögonblicket när jag satt ihopkrupen under granbuskaget och tittade på den här mäktiga rovfågeln som satt där, fick mig att inse vilken belöning jag fått genom mitt havsörnsprojekt. Att få befinna sig såhär nära dem där jag sett dem så många gånger förut genom åren.

En annan ungfågel, kanske en 2k örn snett framför mig med blicken fäst mot björknan som låg där.

Vid många tillfällen passade örnarna på att tvätta sina fjädrar i vattnet.

Omvårdnad var viktig.

Fjäderdräkten skulle hållas i toppskick.

Fick många gånger se havsörnar som putsade sin fjäderdräkt, drack vatten och när de vadade i viken för att dra upp eventuellt byte som någon annan örn släppt i flykten av misstag eller helt enkelt ätit sig mätt på.

Ungfågeln har tagit över bytet från den äldre som valde att hoppa i vattnet där den drack vatten, innan detta fotot. De äldre var mycket vaksamma och hade stenkoll på sin omgivning.

Så hände det att örnarna brakade ihop vid några tillfällen, oavsett om det var om maten eller platsen.

Kraftfull och oövervinnlig!

Den här unga havsörnen smög sig fram bland vassgräset tills den hittade en fisk som en kråka tidigare hade släpat med sig hit. Satt på helspänn och andades med lugna andetag. Tiden stod stilla! När den väl greppat tag om fisken flög den rakt in i skogen. Vingslagen kunde höras tydligt. Någonstans bakom mig en bit bort befann den sig nu, bort ifrån övriga örnar och kråkor.

Vid ett annat tillfälle kände jag mig exponerad och avslöjad just här. Nu var det inte så. Havsörnarna kunde inte se mig, men däremot så såg de ju glaset från objektivet som i vissa fall kanske blänkte. När tillfällen som dessa hände så slöt jag ögonen och hoppades att de skulle sitta kvar. Oftast gjorde de det. Men kråkorna var värst. För de kunde mycket väl sätta sig precis var som helst. Någon enstaka gång satt en snett ovanför och kraxade. Blir jag avslöjad nu så är det kört tänkte jag där och då. Turligt nog för mig så satt kråkorna sällan stilla på samma plats särskilt länge.

En oförglömlig stund med 3 äldre örnar som satt nedanför mig. Havsörnens rop ekade och den visade tydligt för de andra att det var den som bestämde för tillfället.

En favoritbild. Den här örnen har en riktigt skön karaktär där den står.

De unga havsörnarna var både tuffa och mindre skygga än sina äldre släktingar.

Då och då hände det att någon av de äldre havsörnarna hade fått nog av de yngres framfusighet. Slutade ofta såhär.

Örnen med sin fisk. Framför en kråka som äter upp resterna från en tidigare örn som stått där med sitt byte.

Man märkte att det var verkligen havsörnen som var den respektingivande topp predatorn här. Hade måsar/kråkor/trutar/nötskrikor och vid ett tillfälle en ormvråk, alla flög de när havsörnen väl valt ut sitt mål. Får ju dock tillägga att kråkorna envisa som de var, återvände så fort en örn väl landat.

Med bestämda kliv och en blick satte den fart mot sitt mål.

Färdig för den här gången, flög en av de äldre iväg.

Dansande havsörnar. 

En äldre ståtlig örn ståendes i regnet med blicken mot en annan örn.

Den här dagen bjöd på bättre väder och ett havsörnsrace!

En mycket spräcklig fjäderdräkt visade sig den här örnen besitta.

Tre örnar. En blick.

Avlutar min långa bildblogg men en bild som jag kommit att uppskatta mycket. De stora rovfåglarna i vattnet och kråkorna på varsin sten, alla uppställda i ett snyggt familjeporträtt. Vanligtvis när Vänern är i normalnivå så är dessa stenar omgivna av sjön.

September har spenderats helhjärtat åt vår största rovfågel med tidiga morgnar, mycket koppar kaffe. Upplevelserna som utspelats i viken har blivit minnen som består både som fotografi/filmklipp och det bästa, på näthinnan.

Sista gången med havsgjusen..

          **********En sista gång. Ett sista besök till min kompis fiskgjusen**********

Morgon. Blicken ut över sjön, ser i princip ingenting.  Sikten lika med noll. Morgondimman som låg kvar ända in till en bra bit på förmiddagen höll sig fast i ett stadigt grepp ovanför sjö och skog.

Packade upp frukostmackorna och lyssnade på precis ingenting. Naturen var helt tyst. Ingen vind, inga vågor, inga fåglar, bara helt tyst och öde. Höstkänslan nalkades där någonstans.

Åt och drack kaffe. Fotograferade en himla massa daggiga spindelnät som fanns i varje gran och buske.

"Här ser vi inte mycket du"

Daggiga spindelnät fanns det gott om.

De kan bli fina motiv med vattendropparna.

Ljudet från fiskgjusarna hördes i den annars helt ödsliga naturen. Ett högt tiggande skulle jag tro att det lät som. Visslade tillbaka. Mitt visslande hördes riktigt högt. Och detta var något helt nytt för mig. Jag fick svar från fiskgjusen med sitt lockläte.

En stor rovfågelskepnad dök upp ur dimman och satte kurs mot mig där jag stod. 

Sakta flög han fram.

Victor fick syn på mig där ståendes på berget.

Slängde ut "örnfisken" till honom som dök direkt. Kanske var detta första måltiden för honom denna morgon.

Lite kämpande med fisken blev det till en början, tills han fick ett stadigt grepp och lyfte med snabba lätta vingslag.

Ser när han flyger in i dimman och med ens är rovfågeln borta. Kände vemodet i kroppen. Detta var förmodligen sista gången jag fick se honom för i år...

Verkligheten överträffar dessa foton med råge. Dimman som låg över sjön när rovfågeln dök upp ur den var magisk på alla sätt och vis och något som jag upplevde som ur en film.