Någon bild. Någon tanke. Lite skrot.

Suckarnas kaj

Som skrotälskare och Göteborgsbesökare har du säkert varit där, på Suckarnas kaj. Eller Gullbergs kaj som det visst heter.

Sedan jag flyttade från Göteborg gör jag då och då besök till staden med min familj för att hälsa på svärföräldrarna. Någon kväll när inget annat är planerat brukar jag smita iväg till kajen där båtplanerna ligger för ankar. Några för evigt skrinlagda men många där hoppet fortfarande lever och där vinkelsliparna justerar bort skavanker inför framtiden. Namnet Suckarnas kaj har jag glömt var jag först hörde men det heter visst egentligen Gullbergs kaj både för Håkan Hellström och oss andra. Men många har nog suckat över sina drömmar där.

Bilderna jag tar visar egentligen ofta på projekt som ebbat ut, blivit något hopplöst och förträngt. Men många håller drömmarna vid liv och planerar vidare. Båda delarna är som jag. Jag drömmer mest och mycket blir ogjort men jag försöker glädjas åt det som blir av och jag beundrar dem som kämpar vidare med sina drömmar.

Denna gång följde svärfar Bertil med. Efter många år till sjöss, som kapten på sjuhelvetesstora båtar, har han nu lagt av. Eftersom han köpte kamera i Japan häromsistens så kunde det ju vara lägligt att han tittade lite på båtar genom den. Fast han blir inte så till sig över rostiga skutor som jag. Han tröttnade snart, satte sig med en cigarill och ville hem.