Är det bara jag som gillar skräp?

I dag var jag ute och letade skrot igen. Första fotoutflykten på länge efter hetsiga helger och förkylningar. Mopeden styrde villigt ut till mina trogna skrotställen och med risk för min hälsa balanserade jag på murkna reglar till högar med skräp.

Ahhh... , här kan jag koppla av en stund, leka med blixtar, fippla med sladdar och tokbyta objektiv. Komposition, ljus och färg-tankar finns i mitt huvud och jag trivs med att kunna ställa mitt Benbo-stativ i princip vilken vinkel som helst.

Till slut tappar jag dock tålamodet, kaffet är hemma, barnen borde roas och plikterna kallar. Jag får balansera ut igen, kicka moped och åka hem. Jag anar att det finns nåt guldkorn på minneskortet men jag väntar lite på att kameran ska tina upp.
Jo då, i datorn ser jag ett par bilder som känns helt ok! Jag blir glad och lägger upp dom här och var på nätet. Facebook, Fotosidan och min Vox-blogg. Jag känner mig jättenöjd och fantiserar om förstoringar i hallen.

Men om jag visar mina skrotbilder för min sambo så får jag visserligen ett godkännande men ingen större entusiasm och responsen i cyberspace är oftast ganska sval. Man ska nog fota annat för att få det där stora gehöret. Ibland när det känns ensamt i skrotuniversum så tyr jag mig till "Det glömda rummet" på Fotosidan. Där finns många likasinnade som är vana att få nöja sig med 50 visningar per bild. Till min nackdel så gillas mest övergripande bilder på förfallna ställen även där. Mina detaljer är kanske inte tillräckligt skrotiga eller har inte hittat den riktiga stämningen av förfall - jag måste träna!

 Nåja, jag gnäller inte! Åtminstone vill jag inte det för jag trivs verkligen när jag är där och lirkar med kompositionen på en bild med en kopp och då behövs inte att någon annan gillar det jag skapar. Jag letar gärna en egen vrå att hänga upp mina skrotbilder för jag tycker dom är jävligt bra!