Skrotbilder

Någon bild. Någon tanke. Lite skrot.

När livet hänger på Benbo

Jag kanske överdriver mitt Benbo-vurmande men i denna historia är Benbo egentligen bara en bifigur. Det kunde handla om vilket stativ som helst.

Visst är det så att man minns vissa fotografiska situationer bättre än andra? När du fann lugnet, bilden, vännen, lyckan eller bara kom på en finess med kameran. Jag har några sådana situationer som poppar upp ibland. Det är ett par år sedan men en av dessa är den härliga dagen vid Brenndalsbreen i Norge. Efter en dag bland turister fann vi denna pärla bland Norges många sådana, vi gick upp tidigt såg och njöt.

Men ni vet hur det är när man står inför ett berg, en drift att bestiga och utforska. Eller? Det var så vi kände i alla fall, vi måste nå glaciären, vi måste upp! Det är lätt att känna sig odödlig och övermodig. "Jag brukar klara mig". Så utan större erfarenhet av norska berg trampade vi uppåt på hala klippor.

Det var min första utflykt med mitt efterlängtade Benbo-stativ och nöjd var jag. Lite strul med stativet och dess UNC-gängor hade passarats och nu var jag bara nöjd, lite tungt att släpa upp till glaciären men va fan, allt ska inte digitalåldern förse en med.
Jocke och jag stapplade ut på hala klippor med nya stövlar för att komma upp. Men du! Fel väg ... detta går inte vi får vända!
Att efteråt upptäcka att klippor hala är olämpliga att bestiga är en lärdom som kan ge klumpar i magen.

 

Vi ville ju inte studsa ut för dalen som alg-insmorda kameraturister så det gällde att välja sina fottramp väl. Det var förbannat halt! Att en så vacker dag inse att man kan dö om man slarvar var en överaskning och för mig en välbehövlig insikt. Allt är inte enkelt och löser inte alltid sig på något lätt sätt.
Jocke och jag fick hjälpa varandra nedför klipporna och vid ett tillfälle var det ett par meter mellan våra fasta fläckar och då kom Benbo till undsättning. Med maximalt utdrag på ett ben och ordentligt åtskruvade skruvar undsatte jag Jocke från denna situation även om det inte ser så märkvärdigt ut.

Vi kom lyckligt ner och upp igen - den rätta vägen. Det fanns ju så klart en väg där vi borde gått med rep och allt men en stund kändes det som om vi skulle dö.

Dagen utvecklades till att bli en lugn och ljuvlig utflykt vid en av världens mest fantastiska platser och lyxen att få vara där alldeles själv med sina kompisar är enorm. Det är nog en av anledningarna till att jag fotograferar.

 

 

Postat 2009-05-08 22:08 | Läst 1873 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera