Skrotbilder

Någon bild. Någon tanke. Lite skrot.

Blåsigt hos Lunne

Äntligen fck jag tillfälle att hälsa på hos Lunnefåglarna där borta på ön långt i väst. Man kan fråga sig varför man ägnar 12 timmar för att ta sig de 80 milen till den norska ön Runde i Atlanten för att titta på en liten pippifågel. Men utan fotoutflykter och utan den galna driften att hålla hobbyn vid liv vore det bara att lägga ner och jag är ytterst tacksam att jag fick följa med JockeC och Myggan.

Det var en märkvärdigt blåsig vecka på Runde och om det inte var halv storm så var det nog hård kuling i alla fall. Att ta sig upp på fågelberget var ett äventyr och att sedan vingla ner mot havet på klipporna till fågelfotoposition kändes nästan dumt. På plats och efter lite kaffe kunde vi fågelfotografer (som jag kunde kalla mig vid tillfället) snart se lunnarna komma in från havet för att hitta till sitt ställe.

Det var fascinerande att se hur de missade, fick ta ytterligare en vända ut till havs och sedan landa nära sitt bo. Fåglarna imponerade inte direkt med att vara graciösa då de ibland föll omkull och ramlade omkring bland stenarna men inflygningarna i hög hastighet då de små kropparna justerade riktningen med snabba rörelser var riktigt spännande att se.

Lunnefåglarna kommer in för vaktavlösning då det är partnerns tur att sköta boet och de tycks komma stötvis i gäng från havet. Först fick vi se några enstaka och det verkade som att det skulle komma fler. Lunnarna kom dock på andra tankar och en stund kändes det som att vi skulle få nöja oss med det vi fått se. Blåsten började ta i och några regndroppar visade sig som irriterande fläckar på bilderna och då kom lunnefåglarna! Här och var damp det ner en liten lunne och det var svårt att välja vilken sten man skulle chansa på att nästa skulle landa.

Inte bara fåglarna som kom, blåsten kom och regnet kom. Den värsta blåst och regn jag upplevt.  Vinden ryckte i motljusskyddet, det gick knappat att se igenom sökaren och iso3200 var nödvändigt. Till slut när vi hastigt tryckt ner kameraprylarna i väskan kravlade vi, sprang nästan i panik och till slut trötta och blöta släpade oss mot den hyrda stugan. Det var en pärs och utrustningen fick visa vad den tålde.

Bilder på lunnefåglar finns ju nästan hos varje naturfotograf och självklart vill alla ha sin variant. De bilder jag fick var inte fantastiska på något sätt men det var en upplevelse att se de små fåglarna. Om allt vill väl ser jag dem gärna igen och självklart har fantsierna om bättre prylar börjat växa; bättre tele, snabbare kamera, tätare regnkläder, större termos...

Postat 2011-05-30 22:42 | Läst 3335 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera