Skrotbilder

Någon bild. Någon tanke. Lite skrot.

Undvik spånskiva

För sisådär 25 år sedan då jag och ett gäng kompisar åkte runt på endurocyklar i hälsingeskogarna såg vi ibland kojor. Även då kände jag ett starkt begär att se mer och vi blev tvungna att stanna en stund och se om det var öppet.

Då hade jag tyvärr aldrig kamera med mig. Vilket grämer mig en smula nu, tänk vilka bilder jag missat (av både kojor och endurokillar). Kojorna vi såg finns i bakhuvudet men att hitta igen dem kan vara knepigare.
Just den här kojan har jag de senaste åren gjort ett par försök att hitta utan att lyckas. Tydligen har jag letat på fel ställen för här ligger den ju, precis som jag minns den.

Det händer ju en del med en övergiven koja på 25 år. Ketchupflaskorna och porrtidningarna var borta men tack vare plåttak fanns mycket kvar. Även igår.

Men att bygga kojor av spånskivor är inte lämpligt och även detta ställe är på vippen. Minns jag det fortfarande om ytterligare 25 år är det nog mest bara ett minne.

 

Postat 2014-08-13 21:06 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Bäckström sover hemma

Ni som hälsat på förr har nog förstått det, jag är rätt svag för skogskojor. Ja men, det är ju så gott att hitta dem och få undra lite om vem som byggde kojan och när de senast var där.

Bäckström. Hetta han så, kojbyggaren? (Han - lite tufft av mig kanske, men jag antar att vi oftast har med gubbar att göra när det gäller kojor i skogen. Jag hoppas att jag har fel i den slutsatsen ibland.) Det verkar ha varit ett bekvämt ställe men då han inte var där, och förmodligen inte heller har varit där på åratal, så får vi väl anta att han sover hemma numera.

Postat 2014-08-06 22:08 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Arvet i skogen

Efter fem mil på hojen, rakt ut i djupaste Hälsingeskogarna, började jag närma mig stället. Den sista kilometern blev det till att gå men det kändes rätt att närma mig till fots och med mina sinnen skärpta utan fyrtaktsbuller. Ärligt talat så sjunger jag gärna något när jag är så långt borta från allt och i inbillningen nära alla djur som kan överraska.
När jag till slut struntar i GPSen och slutar nynna på Balladen om Fredrik Åkare (inte den med söta fröken Cecilia Lind) så ser jag det jag letar efter.

En hel kåk! Det visste jag inte men det var nog vad jag hoppats på. Någonstans i bakhuvudet finns det en historia om de som en gång bosatte sig här, långt ifrån allt, men jag minns den inte.

Egentligen hade jag ingen rätt att klampa på men stället kändes snällt och gästfritt och det var säkert länge sedan någon brydde sig om huset. Jag tänkte på dem som bodde här och imponerades av vilket fint hus de byggt.

På väggarna finns besökares namnteckningar, några längre men oläsliga nedtecknade anekdoter och en liten lapp om släktingar som äntligen besökt sina förfäders hem. Många tecken på liv i huset men nu finns mest friskt virke och några skärvor kvar.

Då har jag hälsat på. Tack för mig. En prick på kartan och en glömd historia som blev en fin utflykt och många tankar om folk som de flesta förmodligen glömt.

Postat 2014-08-04 21:58 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera