Scalare på en myr

Som före detta professionell akvarist hajar jag så klart till när jag ser några scalare nedtrampade i det som varit golv i den där kojan på myren. Av designen att döma känns det som något härstammar från det glada 50- eller 60-talet.

Herrn som bodde här på myren gjorde kanske det fint med fiskarna här i kojan en gång i tiden. Ett skönt ställe förresten. Nära till sjön men långt från allt annat. Perfekt för somliga av oss.

Kojan hör tyvärr till de hopplösa fallen men där finns mycket som berättar om det som varit.

Och faktiskt, scalarerna fick mig att fantisera om akvarium igen.

En av dessa kojor

Det har blivit några kojbesök för mig de senaste åren. Av någon konstig anledning tycker jag det är intressant och det är på något vis en utmaning att ta sig till en viss plats, känna in stället och ta några bilder.

Kojor är en fin och på något vis naturlig del av landet jag lever i. Om det är låst så får jag nöja mig att spana genom buskagen men här var det öppet.

Sicket helgnöje, ge sig iväg på dåligt plogade vägar för att leta upp en murken koja! Men de har ju inte alltid varit murkna och många av de forna drömmarna sitter kvar i väggarna (och ligger kvar i sängarna).

Ännu ett mysigt ställe som växlat från en orange till grön punkt på min terrängkarta. Mot nya kojor!

Skrotbilder - Vallar ska ruttna

Ibland önskar jag en stuga, eller åtminstone en egen koja, att dra mig undan till. Men det känns inte som att jag någonsin kommer att få råd att köpa en. Då kan det kännas knepigt att många, tidigare troligen fantastiskt vackra, ställen står och ruttnar i skogen.

Den här vallen är idag bara ett litet kryss på kartan. Det visas inte ens symbolen för byggnad fast där fortfarande finns väggar efter fyra, en gång rejäla, hus och lador.

En grå dag i november gör inte stället rättvisa. Jag får komma tillbaks i april eller maj när det kanske finns sippor här. Fast nog vore det häftigast att få se hur det såg ut för 50 år sedan.

Dagarna är korta nu. Klockan var över tre på eftermiddagen vid vallen och slutartiderna blev långa. Det var spännande att se och om jag får så hälsar jag på till våren igen.

Tack Lantmäteriet

Ofta finns inte en koja eller ett hus med på Lantmäteriets nya kartor. Då letar jag där någon berättat att stället borde ligga. Så var det häromsistens. "Det ska ligga ungefär där", sa Hans och pekade på min karta.
Så var det inte. Den eftermiddagen gick åt för en motorcykeltur på sank stig och promenad i oröjd skog.

Dagen efter tog jag hjälp, av Lantmäteriets gamla kartor. En fantastisk tjänst där det går att kika på den gamla världens kartor. För mig som letar gamla byggnader är de halvgamla kartorna bäst, de från 50-talet som är gjorda efter flygfoton. De stämmer bra mot den moderna verkligheten och också små byggnader som skogskojor finns ofta utmärkta.

Då gick det bättre! Inte långt från en åker, bakom träden så ligger ju huset. Stort, tomt och gnisslande av i vinden slående dörrar.

Huset verkar ha blivit lite halvfärdigt men ändå en gång bebott. Ett rejält hus som av någon anledning blivit ensamt kvar i skogen.

Som vanligt finns massor av frågor om stället. Den som vet skulle kunna sätta upp en liten lapp med svaren. Det tycker jag stället är förtjänt. För även om ingen ser ett värde i det idag finns massor av slit, planer och drömmar till grund för varje övergivet hus.

Lycka är en huggarbarack

När det är svårt att se positivt på mänskligheten kan lycka vara en övergiven huggarbarack.

Tidigare har jag sett en till av den här typen men i betydligt sämre skick. Här skulle åtta av oss faktiskt kunna sova över.

Sex bäddar här och två i farstun.

Det är så förunderligt att något som var så centralt för ett arbetslag för länge sedan nu för de flesta är glömt. Ibland kanske det dyker upp någon som jag som kan ana stämningen som fanns där när kolbullarna var ätna, någon låg och slumrade medans de andra spelade kort.

Korten är borta. Huggarna är nog pensionerade eller döda. Baracken står kvar ett tag till men sedan får vi titta på korten, läsa dikterna och gissa vad som var. Inget fel i det. Vi ska inte leva i ett museum.

Jag blev inte riktigt nöjd med bilderna den här gången så jag hälsar nog på igen. Det blir bra det, för känslan finns kvar där än och att hitta en huggarbarack, det kan faktiskt vara en slags lycka.