Skrotbilder
Vibbar från förr i Finntorpet
Finntorpet, en bit bort därifrån där jag bor, långt ute i skogen. Nedskrivet på en skylt talas om ställets anor från 1639. Det var då dåtidens flyktingar från Finland kom till Sverige. Tydligen har här funnits ett jordbruk med både kossor, hästar och får. Nu är det svårt att se hur det kunnat vara så.
Stugan som står på Finntorpet nu är knappast från 1600-talet, eller ens från mitten av 1800-talet då den senaste bonden hölls där. Men särskilt ny är den knappast och det var nog ett tag sedan någon bodde här.
När taket går in så går förfallet fort. Men timmerväggarna kommer nog synas än i många år.
Jag hälsar nog på igen om något år eller så. Hoppas att vintrarna är snäll mot torpet.
Skrotbilder - Vallar ska ruttna
Ibland önskar jag en stuga, eller åtminstone en egen koja, att dra mig undan till. Men det känns inte som att jag någonsin kommer att få råd att köpa en. Då kan det kännas knepigt att många, tidigare troligen fantastiskt vackra, ställen står och ruttnar i skogen.
Den här vallen är idag bara ett litet kryss på kartan. Det visas inte ens symbolen för byggnad fast där fortfarande finns väggar efter fyra, en gång rejäla, hus och lador.
En grå dag i november gör inte stället rättvisa. Jag får komma tillbaks i april eller maj när det kanske finns sippor här. Fast nog vore det häftigast att få se hur det såg ut för 50 år sedan.
Dagarna är korta nu. Klockan var över tre på eftermiddagen vid vallen och slutartiderna blev långa. Det var spännande att se och om jag får så hälsar jag på till våren igen.
Tidsresa till ett ställe
Det slår mig ibland att det kanske är tidsresan jag gör varje gång jag besöker ett sådant här ställe som gör det mödan värt. Att sätta mig i in i det som de före oss strävade med och åstadkom.
Hur som helst, bilder från den lilla byn som någon sällan besöker. Annat var det nog förr då de fagra tvillingsystrarna sägs ha bott där.
Men om det nu var 70 år sedan systrarna drog vidare har nog väggarna, åkrarna och skogen vant sig av med dem och klarar sig på egen hand nu.
En fin dag i skogen för mig.
Kulisser
Som kulisser i landskapet, en slags rest av en föreställning som är över. Ladorna behövs inte längre och även om några får konstgjord andning är det bara en tidsfråga innan hela showen är glömd.
Mera tjära
Det är svårt att hålla sig ifrån ett sådant här ställe. Fast jag borde.
Jag hävdade att hjälm vore på sin plats men Jocke var skeptisk.
Men när jag trampade igenom i trappan till övervåningen stannade jag. Sträckte mig och stativet lite extra istället.
Vem vet. Efter nästa vinter kanske stället inte har någon övervåning alls.
Men de vackra detaljerna finns där än och det är bara att vrida till "B" och räkna.