Skrotbilder
Huvudlös dans i kojan
Kojkonst. Det som finns på väggarna i kojorna i skogen visar lite av tiden och ger någon slags stämning. Som i den här lilla kojan, fin men inte använd på länge.
Återanvända flaskor. Stallet strax bredvid.
En av Hälsinglands avkrokar. Hit kommer jag nog aldrig igen men det var trevligt att hälsa på.
Vibbar från förr i Finntorpet
Finntorpet, en bit bort därifrån där jag bor, långt ute i skogen. Nedskrivet på en skylt talas om ställets anor från 1639. Det var då dåtidens flyktingar från Finland kom till Sverige. Tydligen har här funnits ett jordbruk med både kossor, hästar och får. Nu är det svårt att se hur det kunnat vara så.
Stugan som står på Finntorpet nu är knappast från 1600-talet, eller ens från mitten av 1800-talet då den senaste bonden hölls där. Men särskilt ny är den knappast och det var nog ett tag sedan någon bodde här.
När taket går in så går förfallet fort. Men timmerväggarna kommer nog synas än i många år.
Jag hälsar nog på igen om något år eller så. Hoppas att vintrarna är snäll mot torpet.
Herrn i sin koja
Visst kan jag ofta känna en viss närvaro i de sällan besökta kojor jag letar upp i skogarna. Vem brukade titta ut här?
Vem satt här?
Men i den här kojan hörde jag också närvaron. Något litet, smygande. Förmodligen husets herre.
Ur en murken verklighet
Så småningom så faller det. Även gamla fina vallar. Den här ligger alldeles vid vägen i mitt, till vissa delar murknande, Hälsingland.
Men inte klandrar jag någon för det. Inte vill jag bo där.
Intressant bänk med jättelåda. Ett bakbord kanske. Vem bakade där senast?
När spisen rasat börjar det gå undan med förfallet.
Det var årets första utflykt till en övergiven plats. Om snöbristen fortsätter kan det snart bli flera.
För sent
Ibland är det bara att konstatera att jag kommer för sent i mina kojletarsafarin. För 20 år sedan kanske jag kunnat kliva in.