En gömd koja i Bullrabacka

Som kojletare är det häftigt att hitta kojan jag är ute efter. Ett tips där någon hjälpt mig att sätta ut en punkt på kartan, där en skogskoja visst ska ligga, kan visa sig vara lite oprecist. Därför känns det ibland som en liten seger när jag hittat fram och jag tar då bilder för att försöka visa hur kojan gömt sig i skogen.

Här vid Bullrabacka gick jag en skaplig bit (varm och påpälsad med mc-kläder) innan jag upptäckte kojan alldeles i närheten där jag parkerat. I omgivningarna fanns flera kolbottnar och det är väl därför det också finns en koja där.

En kolbotten, resterna av en mila, är tätt bevuxen som en plötslig dunge i gammelskogen. Om det går att ta sig in i snåret är det lite som en annan värld, precis som de gamla kojorna. En slags tidskapsel.

Kojan stod på vid gavel och efter mitt besök stängde jag ordentligt. Det är synd om vädret tar kol på kojan fortare än nödvändigt.

Det var en fin liten koja där i skogsbacken. Skymningen stod på lut och innan det mörknade knatade jag till hojen och åkte hem. Mörkret fick mig att känna att det var dags för några svartvita bilder så kojan där i Bullrabacka fick bli just så.

Kontoret och den sista kontoristen.

Jag var på Kontoret igår. Om det inte hade varit så att jag faktiskt har semester så hade det varit vardagsmat. Semestermat, så att säga, för mig, är att beta av några prickar på Lantmäteriets terrängkarta, sådana som kan förmodas vara en koja eller liknande i skogen. Det här stället har jag grunnat på i några år för det har just det namnet "Kontoret" på kartan.

Efter fem mils skogsväg, i bil denna gång,  var det dags att stanna. Som jag tolkade kartan var sedan det enklaste alternativet en knapp kilometers promenad över klappersten, vägen till Kontoret. 

Japp, Kontoret ligger kvar, timrad och rejäl. Där nere i backen kan ån anas. Ån som antagligen är anledningen till att det överhuvudtaget finns ett kontor i denna ensliga del av världen. Då flottningen var en del av Sveriges skogsnäring fanns det typ kontor lite här och var. Nu är de flesta borta eller på dekis.

Spåren tyder på att det sällan är någon i Kontoret numera. De tidigaste väggklottret jag hittar är från 30-talet och det senaste från tidigt 2000. Och det är sant, vad ska man hit och göra? Fotografera, fika, spana på bäver kanske? Bävrarna tycks ha gått långt upp och lite okänsligt fällt asp över Kontoret.

Men taket är ganska helt och sängarna står kvar, så några vintrar till står nog Kontoret pall.

Efter foto och fika så träffade jag faktiskt på en individ. Den sista kontoristen? Hon får bevaka stället, jag kommer nog aldrig dit igen.

Josef, Maria och sparvugglan

Igår hade jag egentligen tänkt åka längre, till en övergiven stuga jag såg i höstas. Men bensinlampan började lysa och macken var lite för långt bort så jag stannade där jag var just då. Bakom granplanterade åkrar finns ett hus och de som en gång bott där skulle säkert känna sig en smula snopna över de där granarna. Jag har hälsat på förut men det går alltid att hitta något nytt, som kanske en lie.

Det är ett redigt ställe, med bilder på Josef och Maria. Nästan allt annat med, som möbler, två jordkällare och de obligatoriska spritflaskorna.

Men roligast var ändå att få sällskap av den gulligaste sortens uggla, sparvugglan. Bara en tvärhand hög.

Tack huset och ugglan för en trevlig utflykt.

Harlys kasern

När stövlarna lagom var fyllda med snö hittade vi det vi letade efter. Ett tips, en prick på kartan, en flottarkasern. Ån var visserligen inte tillräckligt grund för att vada över men två tallar hade lämpligen bildat en bro så JockeC och jag tog oss över till stället.

Det är för mig fantastiskt, att efter vissa vedermödor hitta ett så fint ställe, en bit av vår hembygds historia. Här, djupt inne i Hälsingeskogen, har flottare bott och senare skogshuggare och förmodligen någon jägare. Nu är allt glömt och taket faller in men mycket finns kvar.

Både Jocke och jag har minnen av Harly som bodde i byn närmast och inskriptioner tyder på att det var han som vakade över kasernen. En avstannad renovering kan helt enkelt bero på att han inte lever längre.

Efter några bilder, ett par mackor och några funderingar så var det bara att kräla över tallarna igen, fylla stövlarna med snö och åka hem. Men jag måste nog hälsa på igen, till våren.

Kojåret kan börja

Jag höll på att bli tokig av att vara inne så jag tog bilen på isiga skogsvägar till den senaste kolarkojan som jag blivit tipsad om. Sista biten blev det till att pulsa i halvmeters snö.

Det är en rätt ny koja, 20-30 år gammal eller så, men har tyvärr redan börjat tappa lite av sin glans.

Men det har nog varit riktigt mysigt där en gång i tiden.

Mina andra planerade stopp på turen blev inte lika lyckade. Det är helt enkelt inte plogat och jag pulsar inte hur långt som helst.