Idag var jag till Kyrkan på högmässa.

Ja, även i fredags. Då tog vi ett sista farväl av min morbror. Det var första gången med urnbegravning. Tycker det blev väldigt fint och ett värdigt slut. En trevlig kvinnlig präst. Så fick det som avslutning bli lite dragspelsmusik i kyrkan också. Men ingen begravning utan fniss och skratt. Min dotter sträcker fram en servett ifall det skulle komma en tår eller två. Det var bara det att det var servetter med tryckta hundrakronorssedlar. Frågan blev naturligtvis om vi skulle stoppa dom i kollekten senare. 

Min morbror var den sista av den äldre generationen som gick ur tiden. Ingen av oss är troende så vi får se i framtiden vad det blir. 

Jag har stor respekt för dom som har en tro. Alla dom känner sig  självklart trygg med det. Jag har varit med om det här många gånger och har svårt med just högmässan. Det är bara att stanna hemma naturligtvis men vi har gått vid alla andra anhöriga som dött så nu blev det bara för att... När jag sitter i bänken och lyssnar får det mig att tänka på en popkonsert men idolen syns inte till, han finns bara i fantasin. Inga tjejer som skriker. Men människorna runt mig kan sin bibel och psalmbok. Några riktigt entusiastiska. Sjunger och ber. Här på FS har vi vår egen förkunnare som i kväll visar att man kan skapa mycket trevliga tillställningar inom kyrkan. Titta och läser Tommys bloggar med stor behållning. Kyrkan gör många bra saker men smolket i bägaren för min del är att kyrkan skövlar naturen precis som alla andra skogsbolag. Man bryr sig inte om dom andra som behöver skogen/naturen för sin överlevnad. 

Vad har jag för tro då ? Jag som inte kan förlåta allt. Jo allt det vardagliga kan jag nog förlåta, gnabb och käbbel. Men på TV:n ser vi mycket som inte kan förlåtas. Med åldern har jag nog blivit mer tillbakadragen. Vill tillbringa den mesta tiden i skogen, ensam och med tystnaden. Det är min värld och tro, fåglar, växter, luft och vatten. Där kan mina tankar gå till dom där hemma. När jag gjort mitt hoppas jag det blir som i Bernt Selbergs vackra melodi. " När min tid till ända är, får jag väl också vila här, vila i ro vid furornas sus, furornas susning i norden ". 

Inlagt 2019-03-17 21:56 | Läst 1153 ggr. | Permalink
Väldigt fint skrivet Sten! Håller med dig om mycket.. är inte heller troende.. Gillar också ensamhet, speciellt i naturen.. rör mig ju annars bland massor av folk här i stan, men det går fint det med.. Mitt närområde Tantolunden är en riktig 'oas' speciellt på vardagar när folk försvunnit till arbetet och barn går i skolan, det är hur skönt som helst! Djurgården på vardagar är också ofta nästan 'ödsligt' på vardagar..
Hälsn!
Svar från Sten Björklund 2019-03-18 14:01
Tack Jan !
Helt givet att du gillar stan, människor och fåglar. Det märks på din bilder. Bilder på människor sätter fantasin i rörelse. Varje människa är ju unik och alla har en egen historia.
Sten
Läser också med stor behållning din blogg, personlig och rättfram. Alla begravningar stämmer ju till eftertanke, ändå är min erfarenhet att begravningar av "gamla" människor inte är så sorgliga, det har tagit slut helt enkelt, livet. Du skriver ju om fniss och skratt också. Kommer ihåg när mamma (97) begravdes, det var väl normalt högtidligt i kyrkan, men vid kyrkkaffet efteråt var det mkt spring och skratt bland alla barnbarnsbarn. Och så är det ju, livet, det enda självklart heliga, det bara fortsätter på nytt och på nytt.....Hälsningar/ Björn T
Svar från Sten Björklund 2019-03-18 14:13
Tack Björn !
Ja visst är det lättare när det är en äldre människa. Kroppen orkar inte hur långt som helst. Ändå finns sorgen där, jag var lika lessen när min morfar dog, han blev också 97 år. Det var nog bara när en av mina bröder dog som det kändes som en befrielse. Han hade schizofreni och den sista åren var inte lätt. Sedan kan man ha tankar om sjukdomen och varför ??
Sten
Så skönt att det blev ett värdigt slut för din morbror! Det här med tro är inte lätt, men jag ser inget fel i att tro så länge som det sker utan tvång gentemot andra. Jag finner ju också ro framförallt i naturen, så där känner jag igen mig i din beskrivning. Samtidigt vill jag inte utesluta att vi är del av något större, även om jag inte tänker så mycket på det. Hur som helst var det kul med penga-näsdukarna!
Hälsningar, Bjarne
Svar från Sten Björklund 2019-03-18 23:50
Tack Bjarne !
Jag har jobbat med två killar som var med i Jehovas men aldrig att dom pratade om religion på jobbet. Däremot kom en av dom hem till mig. Men det blev mest prat om järnväg. Ytterligare en blev präst, tror han hamnade i Karlstad. Alla har varit bra arbetskamrater.
När vi åker på semester har det ofta hänt att vi hamnar i någon kyrka, mest för att det är ganska rofullt att sitta där i en bänkrad. Min yngsta dotter jobbar på kyrkogården och trivs mycket bra men när det gäller tron så har alla mina barn samma inställning.
Sten