Levande skog

Österbergsmurens naturreservat.

Ett lätt duggregn gjorde att skogen bjöd på sig från sin allra bästa sida. Mossor och lavar tävlade om att få visa upp sig. Jag behövde bara vända på mig så fanns där nya motiv. Hjortronen har knutit sig men bladen håller ännu hårt om sitt röda bär. Än är det inte dags.

Jag går i den mossiga skogen och förundras över alla åldriga träd. Friska tallar på flera hundra år, torrakor med spillkråkehål. Träd som föll för länge sedan, som är garant för att nytt liv spirar i den döda veden. Jag lyssnar men fågelsången är sparsam. Några duvor kuttrar, bofinkar och trädpiplärkor varnar där jag går fram.

På myren nedanför skogen växer marienycklar. Där hittar jag också spindelblomster. En orkidè knappt en dm. hög. Det är första gången jag fått stifta bekantskap med denna blomma. Den är inte ovanlig men ganska svår att upptäcka i det höga gräset. Jag passar på att ta ganska många bilder, man vet inte när det blir nästa gång. På väg upp i skogen igen hittar jag ett stort bestånd av björkpyrola. Inte riktigt utslagen ännu men dekorativ med regndropparna hängande i sina blommor.

 

Postat 2014-06-30 22:35 | Läst 2084 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Människolivet är kort jämfört med......

För fyrtio år sedan ( 1974 ) fick vi vårt första barn. Det känns som om det var igår. Det blev ytterligare tre barn. Vi själva är nu över sextio och tiden börjar kännas knapp. Hinner man med det man tänkt sig. Visserligen har jag generna med mig, många släktingar har blivit betydligt över nittio. Av morfars 8 syskon så blev alla minst 94 år. Utom en som dog i spanska sjukan vid sexton år.

Jag själv är född 1950 och har haft det ganska bra. Ingen sprit, inget röka och bara en (förstående) hustru. Tråkigt kan en del tycka. Hade kunnat önska mig lite bättre ekonomi, men vi har gjort mycket roligt och minnesvärt tillsammans. Många semesterresor, i tält naturligtvis. Ibland turades vi om och  sov i bilen. Fyra barn i baksätet. Många lekar och frågesport i bilen och några undringar om när är vi famme hördes sällan.

Min mamma var född 1923. Skiljde sig när jag var ett par år. Tror hon hade det svårt ekonomiskt. Utan min morfar hade det nog inte gått. Minns mycket väl när det ibland kom underhållspengar på posten. 2, 4, 8 kr. Det var inte värt besväret att hämta ut pengarna, inte ens i slutet av femtiotalet. Det var inget lyxliv men vi fyra barn saknade ändå inget. Man var ute och lekte på den tiden, trotts att vi fick både telefon och Tv i början av 60 talet.

Min morfar var född 1896 i Vinnersjö, Hedesunda. När vi var små hade vi stor respekt för honom. Hade vi gjort något bus var det bara att gömma sig. Mina två bröder hade gjort något "sattyg " och låste in sig i pannrummet. Då åkte yxa fram och dörren öppnades. Mina bröder var borta för länge sedan då de kröp ut genom fönstret. Morfar fick snällt laga dörren men sedan var det glömt. När jag blev vuxen insåg jag att han var nog ganska snäll. Morfar Gunnar blev 97 år.

Morfars far hette Per Olsson, var född 1866. Jag har en bild på honom men inte hört så mycket om hur han var. Min morbror har berättat att Per och Brita var väldigt snälla mot sina barnbarn.

Pers far hette Olof och var född 1835. Om honom har jag ingen information annat än när han föddes och dog.

Hans far Per Olsson var född 1808. Var sadelmakare i Gysinge. Jag har ett kassettband där morfar berättar om ett möte med honom. Morfar beskrev honom som "en liten elak jävul " Per Olsson blev 103 år. Dog 1903. För en liten grabb var kanske alla 100 åringar små elaka djävlar.

 Carl Persson ( Gran ) född 1761.  Antagen som soldat nr. 25. 1783. Deltog i fälttåget i Finland mellan 1788 - 90.

Ander Hjort född 1739

Olof Andersson född 17??

Oftast var de här människorna bönder, salpeterssjudare, dagakarl eller soldat.

Pehr Larsson ( Geting ) född 1691. Antagen som soldat 1714. Kan läsa men inte skriva. Avskedad 1719 pga. de köldskador han ådrog sig under armèns återtåg från Norge 1719. Har misst stortån och frött hälen på vänster fot. Lilltån borta på höger fot. Deltog i fälttåget i Norge 1718 - 1719.

Lars Larsson och hustrun Karin Persdotter borde vara födda ca: 1670. Några uppgifter på dom har jag inte.

Natten till i dag var vi i skogen. Min fru Rita, dottern Annika och hennes pojkvän Robin. Tyvärr en ganska händelsefattig natt. Vi stannade till vid Österbergsmurens naturreservat. Ett mycket fint skogsreservat. Kommer absolut att återvända dit om någon månad.

När man står inför en sådan här gigant kan man inte låta bli att känna vördnad för denna åldring. Man undrar hur många sådana här tallar har fallit för girighetens makt.

Med min lilla berättelse om min släkt vill jag visa hur kort människolivet är i jämförelse med en tall, om tallen får stå ifred. När Lars och Karin föddes var den här tallen 130 år.

( Bilden håller ingen bra kvalitè. är tagen kl. 4.00 med 35 mm bl. 2 Inget stativ.)

 

 

 

 

Postat 2014-06-27 20:31 | Läst 2013 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Det är med häpnad jag läser tidningen.

I söndagens Arbetarbladet går att läsa : Ny kampanj för naturens bästa. Länstyrelsen, polisen och naturvårdsverket har startat kampanjen som heter " Öppet öga ". Dom vill inspirera människor att hjälpa till att bevaka skyddsvärda växter och djur.

En mycket bra idè men börjar dom inte i fel ände ? Åter igen är det VI och DOM . VI som ska spionera och sätta dit småtjuvarna. Det är förmodligen sådan som tycker om att vara i naturen och ser hur illa ställt det är med skogen. Vi som trampar ner orkidèerna, plockar vitmossa och lummer till juldekorationen, kanske säljer vi till grannen dessutom.  Vi som tillsammans med barnen plockar blåsippor och gullvivor. Sådana ingrepp i naturen tar lång tid i att läka påstår man.

Fridlysta växter får inte plockas, vilda djur och deras boplatser och ägg ska fredas utanför jakttid. Så jag ligger riktigt taskigt till. Jag som är bofotograf. Det finns många bevis bland mina bilder. Men det finns fler om man letar på FS.

Man får inte gräva upp blommor utan markägarens tillstånd, oavsett blomma. Så markägaren kan gräva han, för blommorna är tydligen inte fridlysta för honom.

Jag undrar hur lång tid det tar innan naturen läker de här såren. Undrar om det fanns några mossor, lavar, lummer, nattviol eller knärot. Hur många fågelbon spolierar man vid sina avverkningar. Var ska hackspettarna, trastarna, bofinkarna, blåmesarna, svartmesarna, sparvugglorna och alla rovfåglar bo ? Sätt polisen att granska skogsbolagens miljöbrott istället. Hela idèn är en skymf mot naturen.

 

Postat 2014-06-23 21:39 | Läst 1975 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ett sista besök...

hos tretåiga på morgonen. Som jag misstänkte var det tomt vid boet. Förmodligen hoppade ungarna ut igår när vi andra åt sill och potäter. Lite tråkigt var det att stå där, sol men blåsigt och kallt. Tomt i boet och allt över för den här gången. Jag var ändå glad att hitta deras bo efter två år utan att ha sett till dom. Nu finns det hopp för nästa år. Satte mig på en sten och käkade en liten grönsaksblandning kvar sedan gårdagen.

Gick sedan en liten runda. Inspirationen ville inte infinna sig riktigt i snålblåsten. Kunde konstatera att det är betydligt mindre med nattviol i år än tidigare. Hörde gärdsmyg, rödhake och några talgoxar som varnade när jag kom för nära deras utflugna ungar. Gick försiktigt förbi ett stenröse där jag sett och hört mårdungar men inget livstecken idag. Där jag ställt cykeln finns gott om björkpyrola men dom är inte utslagna ännu, bara små runda knoppar. Kanske var det sista besöket på en månad. ( men bara kanske ). Om 1 1/2 vecka bär det av till Finland. Koli, förhoppningsvis Patvinsuo, sedan norrut mot Kuusamo och sedan till Jokkmokk. Det brukar alltid bli lite överraskningar på en så lång resa. En resa jag ser fram emot.

Postat 2014-06-21 16:44 | Läst 1874 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 Nästa