Levande skog

Sommarprataren den 16:e Juli.

Efter att packat upp allt från Finlandsresan satte jag mig ner och lyssnade på sommarprataren från den 16 juli. Det är en person jag hyser stor beundran för. Sebastian Kirppu. Programmet hann knappt avslutas så gick skogsindustrin till angrepp. Kan inte säga annat än "sådan smörja". Skogsindustrin kan lägga ut hur mycket som helst för att dupera Sveriges befolkning. Dessutom kallar dom sin gemensamma sida för WWW.skyddadskog.se  (Här kan man se hur mycket hänsyn dom tar enligt dom själva). Självklart hade dom inte mer fantasi än att ta ett så lika namn som  "skydda skogen " En organistion som sticker dom i ögonen.  Nationalparker och reservat har dom fått betalt för, så dom har vi skattebetalare betalat. Dom frivilliga avsättningar finns inte. Skydda skogen inventerar och fotograferar alla skogar dom besöker, varför gör inte skogsindustrin samma sak för att komma med motbevis ? Det jag reagerar på är särskillt sista meningen i deras brev.

http://www.skogsindustrierna.org/pressrum/nyheter/nyheter-2014/fakta-kontra-myter-angaende-sommar-den-16-juli-med-sebastian-kirppu

"Slutligen är skogen fantastisk miljö för rekreation och avkoppling och det går alldeles utmärkt att kombinera med att skogen brukas. Det gör till och med skogen mer lättillgänglig för oss människor".

Till den texten vill jag gärna lägga ut en bild från verkligheten. Nu har ju Bergviks VD deklarerat att hon avverkar skogen via datorn, då blir det så här tokigt. Jag undrar om det här är det lättillgängliga.

Postat 2014-07-25 23:31 | Läst 1976 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Resan går mot sitt slut.

Innan vi passerar över gränsen till Sverige gör vi ett snabbt besök vid Liminganlahti, ett välbesökt fågelreservat söder om Uleåborg. Mer påkostat naturrum med servering och utställningar har jag sällan sett. Flera fågeltorn finns i den närliggande havsviken. Men 32 grader varmt och en årstid då de mesta på fågelfronten går på sparlåga så bestämde vi att fortsätta hem. Hem till min dotters pojkvän från Jokkmokk.

Vägen går längs Luleåälven och där vägen passerar ett delta rastar  skrakar, knipor, drillsnäppor och flockar av strandpipare.

Jokkmokk har en mycket vacker kyrka med lite speciella fönster. Lika vacker inne som ute. Har ni någon gång vägarna förbi jokkmokk så glöm inte att besöka museet. Väldigt intressant historia om samerna. Har heller aldrig sett så fina monteringar av uppstoppade djur och fåglar. Montrar med sameslöjd, kåtor, kläder, jakt, hela den samiska historien. Vi gick in i utställningen och efter 1 1/2 timme insåg vi att det kostade nog att gå in här, vilket vi hade missat. Vi var dock så imponerad av allt så vi betalade när vi gick ut, till en lite förvånad kassörska. Vi Valbobor är ärliga.

Trotts att vi åkt genom hela Finland och till Kuusamo hade vi inte fått några bilder på lavskrikan. Uppe på Vaaltavara kom ett par fram men bilderna blev så dåliga att jag raderade dom på en gång. Här i Jokkmokk skulle de finnas uppe på ett berg men var ? Jag tog min korv som gjort en lång resa och slängde ut den bakom en rotvälta. Nu kunde jag inte ha den kvar längre. Jag bankade i träden för att väcka upp skrikorna men inget hände. Jag gav upp och gick iväg längs en spång. Efter ett tag kom jag in i ungskog och det var inte intressant att forsätta längre. När jag kom tillbaks till bilen var det full fart på lavskrikorna. Det var väldigt lämplig och fin skog så jag var riktigt nöjd när jag for därifrån.

På väg hem till Valbo blev det en rast vid Skuleberget. Den här dagen var det massor med människor och många som klättrade. Min son Thomas och dotter Maria har klättrat här några gånger tidigare. Ska dom göra det igen får dom göra det när jag inte ser på. Ska jag hit så blir det för den mycket fina gammelskogen där långskägget växer.

Vad kan man då konstatera efter den här långa resan. Jag som tittar på sidan om vägen när jag åker.  Jo att Sverige och Finland består av väldigt, väldigt mycket ungskog. Brukade skogar. Visst finns det guldkorn. Norr om en park som heter Hiidenportti fanns skog med imponerande mängder hänglavar. Jag tror inte den var skyddad. När man kommer längre norrut ser skogen helt annorlunda ut än här hemma. Träd av lika längd är betydligt äldre där uppe på grund av kärvare klimat. Här gödslar man så träden blir 10 meter på några år.

När man gör en sådan här resa känner man inte till platserna så bra så det blir för det mesta att man håller sig till leder. Att fotografera som jag gör i min egen hemmaskog finns det inte tid till. I en av skogarna vid Patvinsuo hade jag nog kunnat besöka flera veckor, så mycket som fanns där. Kan konstater att alla som var med har varit nöjd. Redan pratas det om nästa år. Skuleskogen är ett önskemål. Tittar ni noga så är det flera klättrare upp på berget.

 

Postat 2014-07-25 00:53 | Läst 2004 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Syöte

Vårt nästa mål var Riisitunturi nationalpark. Efter många mils bilfärd måste jag stanna och titta på kartan. Så här långt var det inte. Det visade sig att vi ( jag ) tagit fel väg och var inte långt ifrån Pudasjärvi. Vi fick helt enkelt strunta i Riisitunturi. Färden gick till Syöte naturrum för en liten paus innan vi skulle gå en kortare led.

Här träffade vi på resans enda älgar. Dom var vänliga att stå stilla så vi fick fotografera. Har dom inte blivit angripen av " röta " så står dom nog kvar än.

Trenderna förändras med tiden. Den spång som fanns var bortplockad och ersatts av grus. Inte för att underlätta för oss vandrare utan för att dom som vill cykla genom vildmarken. Jag undrade bara hur dom skulle hinna med att se något av gammelskogen och myrarna när dom kom farandes med sina mountainbikes. Efter en koll med personalen var även den längre leden preparerad med grus för cyklisterna. Vi efterlyste gammelskog och fick ett tips om en skog två mil norrut.

Efter en kortare promenad kom vi fram till ett fint myrlandskap och gammal skog. Det var sen eftermiddag och knotten började gör sig påmind. En ekorre tittade nyfiket på oss.

Efter några kilometer kom vi fram till ett gammalt boställe. Rytivaara. Här grillade vi korv och fikade.

En sparvuggla hade råkat illa ut. Efter några kilometers vandring var vi åter vid bilen och solen gick ner bakom granskogen.

 

 

Postat 2014-07-24 00:56 | Läst 1818 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Kuusamo.

Vi hade övernattat vid Hossa men vi blev inte kvar så länge. Det blev en liten kort vandringsled och kunde konstatera att det var fin skog att vandra i. Många torrakor med brandljud. Det verkar främst vara en  plats för fiskare. Vi fortsatte mot Kuusamo för planerna var att vi skulle vandra några leder längs björnleden. Den är 8 mil lång men går bra att dela upp i etapper. Hade tänkt gå från ledens början till Oulanka naturrum men mina ben började säga ifrån efter alla vandringar så planerna ändrades till några kortare sträckor. Det fick bli från Ruka där alla vinterns skidtävlinga äger rum till Vaaltavara och Kontainen. Det var på slutningarna vid Kontainen som de första blåstjärtarna visade sig för många år sedan. Det blev en invasion av kryssare som tog sig dit för att se den.

Tidigare på dagen när vi besökte Ruka fanns det ingen ledig parkeringplats. Det stod bilar på alla tänkbara platser. Massor av människor. Nu var klockan 24.00 och det var bara kroggästerna kvar. Vi hade svårt att hitta ledens början bland alla dessa backar. Det visade sig också senare att första biten var helt onödig att gå då den gick upp och ner för alla slalombackar. Hade vi tagit bilen in på en annan väg hade vi kommit till skogens början på en gång.

Det är mycket välordnat efter leden. På gott och ont kan tyckas. När jag var till Kuusamo första gången 1993 såg det helt annorlunda ut. Idag är det trappor uppför de brantaste bergen och spångade leder. En sak är säker, hade det inte varit spångat hade jag och säker många fler fått avstått från vandring.

Det har varit dåligt med fågel, en som dock visade sig ganska ofta var sidensvans. Man är van att se den under vinterhalvåret men här häckar och bor den under sommaren.

Fjällsipporna är dekorativa även när dom vissnat.

Träden för ett hårt liv här uppe. Tonvis med snö tynger ner dem under vintern så de går av men det är ändå liv i dom.

Förra gången ( 2010 ) vi var här satt min dotter Annika i den här av naturen skapade stolen uppe på Kontainen, nu fick Thomas ta plats. Den gången träffade vi också en spansk kille som dök upp från ingenstans. En mycket trevlig konstnär som hade tagit sig ner från nordnorge till kuusamo. Han hade tältat i 50 nätter innan han for hem till Madrid. Innan han åkte hem hade han en önskan om att se hökuggla. När vi lämnade honom för att åka till den stuga vi hyrde satt en hökuggla på vägkanten. Vi tvärvände och hämtade honom. Han satt vi ugglan i flera dagar och han fick sin film på dom. Vi har hållit kontakt efter det och Thomas som aldrig hade träffat honom blev bjuden hem till honom när han var på en konsert i Madrid.

https://www.facebook.com/pages/Javier-Ortas-Artista-Contempor%C3%A1neo/329417857178518

 

 

 

 

 

 

 

Postat 2014-07-23 01:33 | Läst 1818 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Så reste vi norrut.

Vår yngsta dotter Annika och hennes kille Robin tog tre av barnen med sig och åkte mot Helsingfors för att ta sig hem till Sverige. Kusinerna från Finland åkte hem till sig. Jag min fru, dottern Maria och hennes kille Björn och vår yngste son Thomas fortsatte resan norrut. Klart var att vi inte skulle ta snabbaste vägen utan ta mindre vägar mot Kuusamo. Färden gick mot Kuhmo och Suomussalmi. Här blev vi påmind om mänsklighetens dummheter och stämningen blev tillfälligt något dämpad. Min svärfar var från Pieksämäki och kanske hade han befunnit sig i närheten under kriget. Han var 17 år när han blev inkallad. Han pratade aldrig om kriget så vi vet aldrig vad han var med om.

Det är svårt att tänka sig att det var grabbar i min sons ålder som kämpade för sina liv i dessa ( restuarerade) skyttevärn. Oskyldiga pojkar på båda sidor.

Det är gott om minnesmärken över händelserna under kriget och de soldater som aldrig kom hem.

Hit men inte längre. Märkligt med ett så stängt land. Man är ju van att fara mellan de nordiska ländern utan problem. Inte för att jag har någon längtan dit men min svärmors hemtrakt Kirvu skulle jag gärna besöka. Uralbergen är lite lockande.

Norr om Suomussalmi passerade vi det tysta folket.

Dagarna rinner undan när man färdas och sent på kvällen var vi på väg mot Hossa.

 

 

Postat 2014-07-22 00:44 | Läst 1771 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa